Sara Shamloo är ordförande i Sveriges ledarhundsförare. På en studieresa till USA och Kanada dröjde det bara några dagar innan de i vsnliga fall så spända axlarna slappnade av. I detta reportage berättar hon varför.
Hösten 2017 reste jag och min partner Öyvind Vågen till USA och Kanada för att tillbringa fem veckor på andra sidan Atlanten. Resan var ingen semesterresa, utan vi hade fått stiftelsemedel för att besöka ledarhundsförare och ledarhundsskolor i Nordamerika. Det hade vi fått för vårt bokprojekt Ledarhundsekipage i världen: från Sverige till Sydafrika. Det är ett projekt som samlar och sammanställer information om hur det är att leva med ledarhund runtom i världen.
Givetvis var min ledarhund Bris med på resan. Det finns mycket jag kan säga om resan. Alla människor vi mötte. Alla flygplatser vi besökte. Alla restauranger vi åt på. För att inte tala om alla hotell. Och tröttheten efter resan. Men det är min kropp jag vill berätta om. Ja, inte i sig: nej, jag vill berätta vad det gör med en att befinna sig i ett land där det finns lagar som skyddar mot diskriminering.
De första dagarna på resan var jag spänd varje gång vi gick in på ett nytt ställe. Kommer jag bli utslängd nu? tänkte jag. Det späddes på av att jag redan under det första dygnet höll på att bli utslängd från en restaurang. Men en gäst på restaurangen reste sig upp och tog mitt parti. Han googlade fram antidiskrimineringslagen ADA och de specifika lagarna för New York som vi då befann oss i. Något sådant har jag aldrig varit med om i Sverige.
Efter några dagar märkte jag hur jag slappnade av. Mina axlar, som ofta är spända, åkte ner och mjuknade. Jag gick stolt och säker på gatorna. Jag började välja vad jag ville göra, vilka ställen jag ville besöka, till skillnad från hemma i Sverige när jag emellanåt tvingas välja de ställen där jag kommer in.
Vi reste runt i New York, till New Jersey och Connecticut. Dagarna gick och blev en vecka, blev två veckor. Då var det dags att åka till Montreal i Kanada. Även där möttes jag av samma självklara välkomnande. En dag åkte vi till NHL-laget Montreal Canadians stora butiksområde. Där tog vi bilder och skickade till min NHL-tokiga bror. Efter Montreal reste vi till Toronto. Rädslan för att bli diskriminerad var nu som bortblåst. På en teater fick vi till och med bättre platser än vad vi betalat för, så att Bris skulle få utrymme att ligga bra.
Väl tillbaka till USA bar det av mot Texas, Los Angeles, San Francisco, Washington DC Och så tillbaka till New York. Att flyga med ledarhund i Nordamerika är otroligt smidigt. Det krävs ingen föranmälan och ingen ifrågasätter att man behöver sitt hjälpmedel.
När det efter fem veckor var dags att återvända hem till Stockholm var det med både sorg och lättnad. Det var med sorg eftersom jag känt mig så befriande fri att göra det jag vill. Lättnaden kände jag eftersom det trots allt sliter på en att resa runt. Inte minst med tanke på min synnedsättning. Alla nya vägar jag måste lära mig. Alla röster att hålla koll på.
Jag önskar innerligen att ledar- och assistanshundsförare i Sverige inom kort kommer att få uppleva denna självklarhet som våra nordamerikanska kollegor får. Till dess vill jag rekommendera en resa till USA och Kanada för att fler ska få mersmak på hur det kan fungera när det finns lagar som skyddar mot diskriminering.
Jag älskar min Bris så djupt att det gör ont i hjärtat. Tack vare honom blir livet så mycket enklare. Här skulle jag kunna sluta, men jag vill ta upp en aspekt till – bemötandet. Det var hela tiden självklart att jag behövde mitt hjälpmedel, ledarhunden Bris. Lagstiftningen gör förstås sitt till, men det var också något med människors bemötande. Ju färre som klappar och distraherar en ledar- eller assistanshund i tjänst, desto större odds för att människan begriper att just denna hund är ett hjälpmedel och inget kramdjur. Jag mötte få personer i USA Och Kanada som försökte distrahera Bris. I Sverige är det tyvärr vanligt, och här likställs också ledar- och assistanshundar ofta med ”vanliga sällskapshundar”. Men våra hundar är inga sällskapshundar, de är hjälpmedel!
Vad säger Americans with Disabilities Act?
Den svenska funktionshinderrörelsen återkommer ofta till att diskrimineringslagstiftningen bör skärpas. Andra länders lagstiftning tas upp som förebilder. Inte sällan nämns USA och Kanada som goda exempel. American with Disabilities Act förkortas ADA och är en nationell (federal) lag i USA som skyddar personer med funktionsnedsättning från att bli diskriminerade.
ADA täcker in områden allt från kollektivtrafik och offentliga och kommersiella byggnader och verksamheter, till arbetsmarknad och sjukvård. För att omfattas av ADA krävs att personen själv har en funktionsnedsättning eller att personen har kopplingar till en person med funktionsnedsättning. ADA nämner inga funktionsnedsättningar vid namn men har tre definitioner: en person har funktionsnedsättning om den av fysiska eller mentala nedsättningar är begränsad att genomföra minst en vardaglig aktivitet. En person har funktionsnedsättning om den har en dokumenterad historia av nedsättningar, eller om den av omgivningen uppfattas som en person med funktionsnedsättning. Eftersom ADA är en nationell (federal) lag måste alla delstater följa ADA.
Historisk tillbakablick
ADA kan ses som en utvidgning av Civil Rights Act från 1964 och Rehabilitation Act från 1973. Under 1980-talet lade den amerikanska funktionshinderrörelsen tidigare konflikter åt sidan och samarbetade för en samlad antidiskrimineringslag. Diskriminering var en gemensam nämnare som alla kunde samlas runt. Lagförslaget arbetades fram av organisationen National Council of Disability (bildad 1984) och skrevs till stora delar av juridikprofessor Robert Burgdorf.
I arbetsorganisationen Consortium for Citizens with Disabilities ingick även människorättsorganisationer, kyrkor, fackförbund och krigsveteraner från kriget i Vietnam. Rörelsen tog in nödvändig expertis eller utbildade egna medlemmar i juridik. Kontakt togs med senatorer och kongressledamöter som själva började ta upp diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning i sina tal. Man fick även den republikanska presidentkandidaten George Bush (den äldre) att lova en ny lag i sin valkampanj, något som kunde användas mot honom när han fått makten.
Den 26 juli 1990 talade så president Bush inför tusentals aktivister på Vita husets gräsmatta. ADA trädde i kraft 1992. Demokraterna och republikanerna hade stått eniga i arbetet med ADA, även om möjligheten till besparingar betonades mer av republikanerna. Lagen omfattade ursprungligen företag och myndigheter, men utökades 1994 till att gälla även arbetsförmedlingar och fackföreningar. Förutom diskrimineringsförbud innehåller ADA standarder för tillgänglighet.
Hur skyddar ADA ledar- och assistanshundsförare?
ADA talar om ”service animals”. Ett servicedjur är tränat för att bistå en enskild individ med hjälp att kompensera för en funktionsnedsättning. Det finns inga riktlinjer för vilka storlekar på djur och raser som används. Det som ADA däremot är tydlig med är att djurets uppdrag måste vara direkt kopplat till funktionsnedsättningen. Så kallade emotion dogs, som inte är tränade men som individer kan få för emotionellt stöd i vardagen, täcks därför inte av ADA, då de inte har några specifika arbetsuppgifter kopplade till en funktionsnedsättning.
Med stöd av ADA är ledar- och assistanshundsekipage välkomna till verksamheter som är öppna för allmänheten. Det kan till exempel gälla restauranger och matbutiker, sjukhus, hotell och andra offentliga byggnader. Flera delstater går längre än ADA. I Kalifornien är det till exempel olagligt att distrahera en ledarhund i tjänst.
ADA i praktiken
Ibland framgår det inte att det är ett ledar- eller assistanshundsekipage. Den som är osäker har enligt ADA rätt att ställa två frågor, dels om hunden fungerar som kompensation för en funktionsnedsättning, dels vad hunden är utbildad i att utföra åt föraren. Det är inte enligt ADA okej att utkräva formellt certifikat eller ställa frågor om personens funktionsnedsättning. När föraren svarat på det kan de inte ifrågasättas mer. Det är sedan bara om hunden missköter sig som föraren kan tvingas att lämna lokalen med sin hund. Hundallergi eller rädsla är inte giltiga skäl att neka ett ledar- eller assistanshundsekipage tillträde.
Trots att ADA är en federal lag stöter ledar- och assistanshundsförare på problem i USA. Två problem verkar sticka ut, det är ubertaxi och fejkade ledar- och assistanshundar. Ubertaxis finns även här i Sverige. Det är privatpersoner som kör taxi och som då kan vägra att köra ledar- och assistandshundsekipage. Fejkade ledar- och assistanshundar innebär att personer tar med sina sällskapshundar och säger att det är en utbildad hund, ofta för att få ta med sin hund på restaurang. Hunden är inte tränad och kan till exempel inte ligga still, vilket leder till att ledar- och assistanshundar får oförtjänt dåligt rykte. Detta är ett problem som riskerar att komma till Sverige om vi inte ser upp.
Kanada
Kanada antog 1977 en Human Rights Act med fokus på antidiskriminering. I Charter of Rights and Freedoms från 1982 förbjuds diskriminering på grund av funktionsnedsättning för första gången i ett lands grundlag. Employment Equity Act från 1986 ska identifiera och eliminera hinder som begränsar olika gruppers – bland annat personer med funktionsnedsättnings – möjligheter till anställning samt ställa krav på arbetsgivarna att vidta proaktiva åtgärder.
Varje delstat i Kanada har dessutom sin egen lag för mänskliga rättigheter. Fyra av dessa har en särskild lag för blinda personers mänskliga rättigheter, och i British Columbia finns en särskild ledarhundslag.
/Sara Shamloo