I flera år klagade Sofia på att de automatiska hållplatsutropen på bussarna i Örebro inte fungerade. Till slut tröttnade hon på att inget hände och stämmer nu med stöd av föreningen Med lagen som verktyg den regionala kollektivtrafikmyndigheten och det upphandlade bussbolaget i Örebro tingsrätt.
Sofias berättelse
Tänk om det en dag skulle vara så att bussarna inte hade några nummer. Du fick stå på hållplatsen och vara orolig för att ta fel buss. Du skulle också oroa dig för hur det skulle bli om flera bussar kom in till hållplatsen samtidigt. Det skulle bli rörigt, och medan du försökte hitta någon som kunde hjälpa dig, kanske din buss skulle ha åkt sin väg.
Och tänk om det skulle vara så att bussens fönster skulle vara förtäckta, så att du inte kunde titta ut. Då skulle du sitta där och oroa dig för om du skulle komma av på rätt plats. Du skulle inte kunna läsa eller göra något annat avkopplande under resan, eftersom det visade sig att displayen inte heller funkade.
Du skulle sitta som på nålar. Antagligen skulle du be föraren säga till vid din hållplats. Om du hade tur skulle han inte bli sur för att du bad honom. Om du hade tur skulle han inte glömma bort dig, men du skulle inte kunna vara säker. Du kunde lika gärna missa din hållplats och komma försent till ditt möte eller till jobbet.
Det här scenariot är inte särskilt realistiskt tänker du, men där har du fel. För mig, som har en grav synnedsättning, är det exakt såhär att åka buss i Örebro. Såhär skrev jag i en insändare i Nerikes allehanda efter att ha försökt komma till tals med Länstrafiken i Örebro i cirka ett års tid. Jag fick alltid vänliga svar på mina mail om att hållplatsutropen inte fungerade. Tack för att jag hörde av mig, man skulle vidarebefordra informationen och så skulle jag ha en fortsatt trevlig måndag, onsdag eller helg…
Jag är en tålmodig person, så jag fortsatte att felanmäla. Så småningom var min ton inte riktig lika trevlig. Men det var deras, fast nu var innehållet i svaren lite annorlunda. Man jobbade för fullt, man felsökte och givetvis tyckte man att det var viktigt att länstrafiken skulle vara tillgänglig för alla, hur kunde jag tro något annat?
Samtidigt försökte jag få tillvaron som nyinflyttad i Örebro att fungera med allt vad det innebär av att lära sig hitta, få koll på färdtjänst och syncentral, hitta en frisör och en tandläkare som kunde tänka sig att släppa in mig och min ledarhund i sina lokaler – och så vidare.
Varje gång jag skulle någonstans kom oron och stressen. Den gjorde att jag drog mig för att göra sådant som jag egentligen ville. Tröskeln blev helt enkelt för hög. Mina vänner engagerade sig. Vi fick till och med till ett möte med länstrafiken, men ingenting blev egentligen bättre.
Det var då jag vände mig till Lagen som verktyg. Då hade jag säkert hållit på med denna meningslösa konversation med länstrafiken i två år. Min frustration hade ökat. Nu var det inte bara det att jag inte kunde använda den kollektiva trafiken, utan nu var det maktlösheten som började göra mig förtvivlad.
Hur ska man bära sig åt? Hur kan det komma sig att en så självklar sak som att länets bussar ska fungera för alla ändå är så svår att få till? Är det för att politiker och tjänstemän innerst inne inte tycker att jag är en fullvärdig medborgare? ”Ta det inte personligt, ta det politiskt”, brukar en av mina vänner säga till mig och jag tänker att det är precis det jag har gjort nu.
Det här med juridik är krångligt tycker jag och jag är rätt nervös för hur det ska bli om det blir rättegång, men det är otroligt skönt att få göra det här tillsammans med personer som kan sin sak och som kan förklara hur det funkar för mig. Och det är en lättnad att få träffa människor som tycker att det är en självklarhet att jag ska kunna åka buss där jag bor, som menar ALLA när de säger alla.
Under tiden som vi har jobbat med denna stämningsansökan har det blivit lite bättre med hållplatsutropen, men det är långt ifrån bra. Jag felanmäler flera bussar i veckan och svaren jag får låter i stort sett likadant som när jag började. Jag drar mig fortfarande för att ge mig iväg någonstans, Men känslan av vanmakt och förtvivlan har minskat. Nu tar jag det politiskt, inte personligt och jag är inte ensam.
Så långt Sofias egen berättelse
Stämningsansökan i Örebro tingsrätt
Den 4 oktober lämnades stämningsansökan in till Örebro tingsrätt med ett yrkande om att ett bussbolag och en regional kollektivtrafikmyndighet ska betala 20 000 kr till Sofia för diskriminering. Föreningen Med Lagen som verktyg står bakom stämningsansökan.
Grunden för talan är att hållplatsutropen på bussarna i Örebro inte har fungerat, samt att regionen och bolaget inte vidtagit skäliga åtgärder för att göra kollektivtrafiken tillgänglig för Sofia som har en synskada. Hon har befunnit sig i en utsatt situation där hon känt obehag i och inför att använda kollektivtrafiken, samt blivit försenad, missat hållplatser och inte kunnat stiga på rätt plats under resans gång. Detta är missgynnanden som omfattas av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.
Att det finns synlig information om hållplatser men inte utrop gör att resenärer som har synskada inte kommer i en jämförbar situation med andra. En skälig åtgärd för att försätta hennes i jämförbar situation hade varit att busschauffören ropar ut alla hållplatserna, men så har inte skett. Länstrafiken har haft olika förklaringar till varför förarna inte kan ropa ut alla hållplatser, till exempel att förarna inte kör samma rutt hela tiden.
Sofia har alltså inte kunnat ta del av tjänsten och åtnjuta rörelsefrihet på liknande villkor som andra. Denna bristande tillgänglighet har inneburit att käranden diskriminerats genom att hennes fulla deltagande i samhället på jämförbara villkor som andra utan synskada har hindrats.
Regionen och Bolaget har genom dessa obefintliga elektroniska hållplatsutrop på bussarna inte vidtagit de tillgänglighetsåtgärder man är skyldig till enligt diskrimineringslagens förbud mot diskriminering. Både Regionen och Bolaget har underlåtit att vidtagit åtgärder för tillgänglighet som har varit skäliga att kräva, det vill säga att säkerställa att utropssystemen fungerar. Dessutom utgör chaufförernas underlåtenhet att ropa ut hållplatsernas namn ännu en utebliven åtgärd.
Motparter
Både regionen och bussbolaget stäms för att de kan ha ansvaret för att diskriminering inte sker i tillhandahållandet av kollektivtrafiken. I stämningsansökan argumenteras för att regionen ska likställas med bolaget enligt Högsta domstolens avgörande NJA 2017 s. 1065, som föranleddes av DHR:s process mot Region Gävleborg. I avgörandet fastslogs att regionen skulle jämställas med den som tillhandahöll tjänsten resa med buss i diskrimineringslagens mening och därmed var ansvarig för att diskriminering inte sker.
Reglering i svensk rätt
Annan lag och förordning om kollektivtrafiken finns i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik och lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik. Dessa ger Regionen och Bolaget ett tydligt ansvar att anpassa trafiken till de behov personer med funktionsnedsättning har.
I talan åberopas även regeringsformen, enligt vilken domstolarna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och motverka diskriminering av människor med funktionsnedsättning.
Internationell rätt
Underlåtenheten att anpassa kollektivtrafiken innefattar även en otillåten begränsning av kärandens personliga rörlighet såsom den regleras i Europakonventionens och EU:s regler om anpassning av kollektivtrafik samt Funktionsrättskonventionen (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD från 2006) i kombination med diskrimineringsförbudet.
Omständigheterna i målet faller inom Sveriges genomförande av EU-rätten med t ex Busspassagerarförordningen (EU nr 181/2011) som är bindande för Sverige och bl a innehåller skyldighet att utbilda personal om funktionsnedsättningar.
Funktionsrättskonventionen åberopas som tolkningsunderlag till diskrimineringslagen. Enligt Funktionsrättskovnentionen innebär ett nekande av skälig anpassning otillåten diskriminering. Skälig anpassning innebär att staten vidtar åtgärder som behövs i det enskilda fallet för att säkerställa tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.
Stämningsansökan hänvisar till yttrandet Communication 21/14, F v. Austria från FN-kommittén som övervakar efterlevnaden av Funktionsrättskonventionen rörande hållplatsutrop. Kommittén fann i yttrandet att Österrike kränkt en synskadad persons rätt till information och informationstjänster genom att inte säkerställa hållplatsutrop i kollektivtrafiken.
Ny fas för bättre tillgänglighet
Nu går strävan efter bättre tillgänglighet i kollektivtrafiken i Örebro in i en ny fas. Sofia enda önskan är att hållplatsutropen ska fungera, men senast igår den 7 oktober 2018 var det inga utrop.
—Om utropen är trasiga vill jag att förarna ropar ut alla hållplatser, säger hon. Jag tycker inte att jag ska behöva argumentera eller ens be om det.
Sofia påpekar också att den information som finns på hållplatsernas skyltar också måste finnas som talad information. Vid de hållplatser där det går flera bussar vid samma tid har hon föreslagit att hållplatsvärdar anställs.
—Alla har tyckt att förslaget var bra, men ingen har hittills velat betala.
/Sofias fall drivs med hjälp av frivilliga gåvor. Bidra med en slant via Swish 123 063 01 94!
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94