Lagen som verktygs frilansare Jennifer Jungelin har intervjuat fem personer om konsekvenserna av att utsättas för diskriminering, men också om det hopp som finns i att kunna anmäla och driva sin sak. Här kommer hennes text:
Vid den här tiden för två år sedan anmälde jag företaget som diskriminerade mig när de nekade mig ett sommarjobb på deras äldreboende. Jag hade till och med fått jobbet genom kommunens särskilda satsning att hitta sommarjobb till ungdomar med funktionsnedsättning. Anmälan gjorde jag av principskäl då arbetsgivare kopplade till kommunen inte har möjlighet att välja vilka sommarjobbare de tar emot, men framför allt för att deras skäl att inte ta emot mig uteslutande rörde min synnedsättning.
Händelsen har påverkat mitt självförtroende gentemot arbetsmarknaden negativt. Visserligen fick jag ett annat sommarjobb inom socialpsykiatrin, som jag klarade utan problem, men följande sommar sökte jag mig tillbaka till denna gamla trygga arbetsplats fast att jag egentligen velat testa på något nytt, exempelvis med barn eller inom äldreomsorgen. Men jag vågade helt enkelt inte – kanske också just för att min anmälan lades ned så att jag inte fick rätt i sak även på pappret.
Senare nekades jag plats på en skrivarlinje på en folkhögskola, inte på grund av min nivå på skrivandet, utan av praktiska orsaker. De menade att de hade svårt att hitta en ledsagare under lunchen och att deras digitala plattform inte var tillgänglig. De hade behövt mejla mig uppgifterna. Då hade jag inte kraft och ork att göra en anmälan om diskriminering. Jag påverkades av händelsen, inte bara för att jag inte fick gå just den utbildningen utan även för att jag sedan dess inte har haft modet att söka andra skrivkurser. Tänk om jag bli bemött på samma sätt!
Ändå har den diskriminering jag utsatts för paradoxalt nog gjort att jag utvecklats som person. Det har gett mig nya möjligheter. Exempelvis kände jag mig stark när jag skickade in min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och åtminstone fick medias uppmärksamhet. Utan dessa händelser hade jag inte heller fått kontakt med Lagen som verktyg, och då inte fått möjligheten att skriva denna artikel.
Jag blev nyfiken på hur andra personer med funktionsnedsättning påverkas av olika typer av diskriminering. Och jag funderar ofta över om de chefer, skolledare, restaurangägare och myndighetspersonal som utsätter en person för diskriminering förstår vilka konsekvenser diskrimineringen faktiskt får för individen bakom ärendet. Jag har valt att intervjua några personer med olika typer av funktionsnedsättning som drivit sina fall av diskriminering för att sprida deras berättelser och förmedla någon slags kunskap till allmänheten.
Sofia
Att kunna resa med kollektivtrafiken på sin hemort är en självklarhet för de flesta. Men inte för Sofia Thoresdotter som har syn- och hörselnedsättning. Hon har valt att anmäla Örebro länstrafik samt bussbolaget Nobina för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Hon beskriver bussarnas hållplatsutrop som opålitliga.
—På min linje fungerar utropen aldrig på vissa hållplatser, alltid på andra. När jag flyttade hit försökte jag först be varje busschaufför att ropa ut samtliga hållplatser, men oftast ville de bara säga till vid min hållplats. Detta innebär att jag ofta inte vet var jag är och sedan måste klättra ut hastigt med grejer, ledarhund och allt. Jag har inte tid att förbereda mig redan vid hållplatsen innan. Dessutom glömmer chaufförerna ofta att ropa ut bara en enda hållplats, vilket innebär en stor osäkerhet.
Sofia har haft möte med regionen, som då skyllt på bussbolaget som enligt regionen hade dålig utrustning.
—De sa att utropen kanske kan funka efter 2019, då de ska byta system. Bussbolaget skyllde i sin tur på regionens upphandlingar.
Hon berättar vidare att nästan alla bussar har linjeutrop, det vill säga utrop på utsidan på bussen som talar om vilken buss det är och vart den går. Men det finns ställen där flera bussar kommer in till samma hållplats samtidigt.
—Om den buss jag ska åka med kommer bakom den första hör jag inte den – och missar den, säger Sofia. Då är inte linjeutropen till någon hjälp. Det finns inga taktila ledstråk heller eller någon talande information om när bussen kommer – den information som seende får via informationstavlan på hållplatsen.
Regionen har inte heller anammat Sofias förslag med stationsvärdar på dessa hållplatser.
—Det skulle vara en hjälp för många människor med alla möjliga behov.
Jag frågar Sofia hur den otillgängliga busstrafiken påverkar hennes vardagsliv.
—Jag har mycket högre tröskel för att ge mig iväg på saker nu, som att gå på konserter eller träffa vänner. Från min hållplats går det visserligen bara en buss in till stan, men sedan måste jag ju åka hem från de stora hållplatserna. Därför reser jag oftast bara iväg i jobbärenden.
Sofia berättar att det går åt mycket energi och vardagsstress i onödan för att hitta strategier för att kunna ta sig hem.
—Jag kan också bli förbannad, för jag betalar ju faktiskt för mina bussbiljetter samt skatt till regionen precis som alla andra. Dessutom skriver regionen på sin hemsida hur viktigt det är med tillgänglighet… Men tydligen inte för alla. Det är därför jag anmälde till DO med hjälp av Anmälningstjänsten, avslutar Sofia vårt samtal.
DO gick inte vidare med fallet, men Örebro Rättighetscenter har utrett det och föreningen Med lagen som verktyg arbetar med fallet tillsammans med en advokat.
Marie-Louise
Att kunna utföra sina arbetsuppgifter och få möjlighet att utvecklas på sitt jobb kan tyckas vara en självklarhet. Men inte för Marie-Louise som valt att anmäla sin arbetsplats (en statlig myndighet) för diskriminering eftersom hon, som har en synnedsättning, bara kan utföra en del av sina egentliga arbetsuppgifter.
—När jag blev anställd fungerade det mesta ganska bra. Alla anställda på min enhet fick samma information via mejl, där vi även kunde få ut uppgifter från andra enheter. Vi skrev allt i Word. Men när jag var på semester i februari förra året beslöt min dåvarande chef att vi hädanefter skulle göra allt detta i ett program som heter Dur Två – utan att ta reda på om det skulle fungera för mig och min arbetskamrat som också har synnedsättning.
Marie-Louise kontaktade hjälpmedelssamordnaren på sin arbetsplats för att ta reda på om programmet gick att tillgängliggöra med Jaws, som är det anpassningsprogram hon använder. Hon fick svaret att frågan skulle utredas. Först ett år och två månader senare hölls ett möte där det beslutades att det kanske ska bildas en arbetsgrupp för detta.
—Mina kollegor fick sedan nya arbetsuppgifter som jag och min synskadade arbetskamrat inte kunde utföra då de byggde på att göra collage av foton samt hantera ärenden som kom på papper via fax. Jag frågade min chef om inte vi borde kunna få andra arbetsuppgifter, för att även vi skulle få möjlighet att utvecklas. Jag fick svaret att de hört sig för med olika enheter på arbetsplatsen och att det inte fanns något som vi kunde utföra. Jag fick aldrig veta vilka enheter de hade tillfrågat och vilka eventuella arbetsuppgifter det hade gällt.
När jag frågar Marie-Louise hur situationen på arbetsplatsen påverkar henne berättar hon att hon får sämre möjligheter till löneförhöjning då lönerna på hennes arbetsplats bland annat styrs av hur mycket man utvecklas.
—Eftersom jag inte har kunnat börja med de nya arbetsuppgifterna får jag inte högre lön. Jag känner heller inte att jag bidrar i arbetsgruppen då jag inte kan utföra alla arbetsuppgifter. Det känns jobbigt att hela tiden behöva fråga mina kollegor om information som står i Dur Två, den typ av information som alla förut fick på mejl. Jag känner mig ifrågasatt och måste försvara mig hela tiden när kollegor frågar varför jag inte skriver direkt i Dur Två som alla andra.
Marie-Louise försökte först driva fallet med hjälp av facket, men möttes av stor okunnighet om tillgänglighetsfrågor. Hon valde då att anmäla till DO. Jag frågar Marie-Louise varför det var viktigt för henne att driva detta som en anmälan om diskriminering?
—Jag ville få prövat om om min arbetsgivare verkligen har vidtagit de förebyggande aktiva åtgärder på det sätt som lagen säger. Jag vill också visa för andra att det det lönar sig att kämpa för sin sak.
DO har valt att inte utreda fallet. Lagen som verktygs jurist Csilla Gradwohl arbetar däremot med en utredning av fallet.
Maria
Lika mycket som det kan verka självklart att kunna jobba och åka kollektivt kan det vara att bli serverad ett glas vin, förutsatt att du är myndig och inte är för berusad.
Maria, som använder rullstol nekades just detta utan att få någon förklaring på en restaurang i Farsta centrum.
—Jag frågade helt lugnt efter ett glas rosévin, men mannen bakom disken bara vinkade bort mig. Då tänkte jag att det här kanske inte var ett sådant ställe som har rosévin så jag bad om ett glas vitt istället. Men han fortsatte att med hjälp av gester avvisa min beställning och var tydlig med att han ville att jag skulle lämna restaurangen.
När Maria var på väg därifrån mötte hon några vakter som servitören hade ringt efter.
—De var lika oförstående som jag, men sa att de inte kunde gå in och hävda min rätt att beställa. Vakterna tyckte dock att det var bra att jag tänkte anmäla händelsen till DO. Enligt Maria finns det flera viktiga anledningar till att hon nu väljer att driva fallet som en fråga om diskriminering.
—Jag tycker det är viktigt att det som händer oss som har funktionsnedsättningar dokumenteras. Först när det finns en en berättelse och bevis bakom statistiken kan vi använda det i vår kamp för rättigheter. Jag ville att andra ska få kunskap om att detta faktiskt händer.
Förutom att det var viktigt för Maria att anmäla händelsen ur ett funktionshinderperspektiv var det även viktigt för henne personligen.
—Det kändes viktigt att få berätta om händelsen för att göra klart både för andra och mig själv att det inte är ok att bli behandlad så här.
När Maria får frågan om hur händelsen på restaurangen påverkat henne berättar hon att det har ökat hennes medvetenhet.
—Själv har jag många gånger upplevt diskriminering i form av bristande tillgänglighet, ofta flera gånger varje dag, men inte detta. Självklart visste jag att andra nekats att beställa alkohol utan att vara påverkade – till exempel på grund av tal- eller balanssvårigheter. Jag vet även att personer som använder ledarhund ofta nekas tillträde till olika ställen och förstår att det måste vara skitjobbigt. Men det är en helt annan sak att vara med om det själv. Efter den här händelsen finns tanken där när jag besöker nya serveringar. Tänk om jag kommer att nekas att beställa nu bara för att jag använder rullstol!
DO har gått vidare med fallet och arbetar nu med en utredning. Jag har fått besvara en del frågor och ta fram ytterligare kompletterande underlag. Förhoppningsvis är det faktum att man inte direkt avskrev ärendet en indikation om att man tar frågan på allvar och kanske kommer gå vidare. Jag hoppas det.
Saga och Melvin
I alla grundskolor runt om i landet genomförs nationella prov i tredje, sjätte och nionde årskurs. Alla elever i hela landet ska göra samma prov i exempelvis matematik eller engelska. Resultaten är vägledande för lärarnas betygsättning. Skolverket reglerar vilken hjälp en elev med funktionsnedsättning kan få för att ha förutsättningar att genomföra proven på jämlika villkor med andra elever.
Jag träffar Saga och hennes kompis Melvin som går i sjätte klass och just har gjort sina nationella prov. Båda har dyslexi. Sagas mamma är också med under intervjun och tillsammans hjälps de åt att förklara hur de nationella provens anpassningar varit otillräckliga för dem, samt hur det kommer sig att de har valt att driva det här ärendet.
Föräldrarna kände redan tidigt under läsåret oro över sina barns förutsättningar att kunna genomföra proven. Därför hade de ett möte med lärarna i matematik och svenska för att få klarhet i vilket stöd barnen kunde få.
—Lärarna som var där sa inte så mycket, utan berättade mest att de inte visste hur de skulle tolka Skolverkets direktiv angående anpassningar, säger Sagas mamma. Vi fick svar två veckor innan proven, vilket stressade både oss och barnen i onödan.
Engelskläraren dök över huvud taget inte upp på några möten, men hade lite mejlkontakt.
—Han kan dock inte ha tagit åt sig mycket av det vi försökt förklara, eftersom han utsatte barnen för ett testprov där de var tvungna att läsa flera långa texter helt utan hjälp av talsyntes som de är vana vid att använda i vanliga fall.
De fick inte heller tillåtelse att sitta i ett mindre rum vilket de har rätt att få. Visserligen fick de längre provtid, men det hjälpte inte. De var förtvivlade och stressade över att inte kunna klara av de riktiga proven. Det kändes hemskt att få hem sina barn så stressade och oroliga.
Saga förtydligar hur den längre provtiden varken varit ett rätt eller tillräckligt stöd:
—Det är som att spela tennis med pingisracket. Det går ju inte.
Hur gick då de riktiga nationella proven?
—När vi hade läsförståelse fick vi frågorna upplästa men inte själva texten, berättar Melvin. Och den måste man ju kunna läsa ordentligt för att svara på frågorna. Det verkar som att de tycker det är fusk att lyssna på texten.
Hos en del dyslektiker kan också arbetsminnet vara nedsatt – med svårigheter att komma ihåg saker som andra lärt sig utantill, exempelvis nyckelord eller multiplikationstabellen.
—När det inte är nationellt prov får jag ha en latmask med mig i matten, berättar Saga. Det är ett papper med hela multiplikationstabellen. När jag inte fick ha med den under nationella provet blev det mycket svårare att göra uppgifterna eftersom jag inte kommer ihåg allt utantill.
Vi konstaterar tillsammans att det är skönt att proven är över för den här gången och kommer in på anledningen till att familjerna har valt att vara med och driva frågan som ett fall av diskriminering. Saga mamma berättar:
—Jag frågade en kompis som är lärare och min man om de krav jag har är orimliga. Själv tycker jag det känns orimligt att barnen ska behöva klara sig utan den talsyntes de alltid använder annars. De läser ju med öronen. Det känns heller inte rättvist att de bedöms på sin stavning som de inte kan rå över själva.
I dyslexiföreningens tidning såg hon att ett par advokater sökte personer som hamnat i den här situationen kring de nationella proven.
—Då tänkte vi: nu bara kör vi.
Till sist berättar Saga att hon vill göra det här för att hjälpa andra.
—För mig har det ju redan hänt och proven är gjorda, men jag hoppas att andra barn får det bättre och mer hjälp och stöd.
Föreningen Med lagen som verktyg arbetar tillsammans med Dyslexiförbundet med att få prövat om elever med främst dyslexi diskrimineras när de inte får tillräckliga anpassningar för att komma i en jämförbar nivå med andra elever.
Något slags hopp
Jag är otroligt tacksam för att jag har fått ta del av och dela med mig av dessa viktiga berättelser. Än en gång kan jag konstatera att alla fall av diskriminering oavsett om det sker i arbetslivet, skolan eller på fritiden ofta leder till begränsningar och sänkt självförtroende för den som utsatts. Samtidigt finns det något slags hopp i att flera personer med funktionsnedsättning har mod och styrka att driva sina ärenden. Jag hoppas att berättelserna från mig själv, Sofia, Marie-Louise, Maria, Saga och Melvin ska inspirera fler personer med funktionsnedsättning att våga synliggöra sina upplevelser av diskriminering genom att anmäla på Anmälningstjänsten. Dessutom hoppas jag att chefer på alla nivåer tänker till lite extra och redan från början vidtar åtgärder för att värna om tillgänglighet och jämlika förutsättningar så att diskriminering inte sker.
Om du har en funktionsnedsättning och vill ha hjälp med att försöka driva ett diskrimineringsärende får du gärna bli medlem i föreningen Med lagen som verktyg. Alla ärenden tas inte upp automatiskt, utan detta beslutas av föreningen Med lagen som verktygs styrelse.
/Jennifer Jungelin