Innehåll
Anne Ramberg är en av landets mest kända advokater. Sedan år 2000 är hon generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund, där hon är en tydlig röst till försvar för mänskliga rättigheter, särskilt barns och flyktingars rätt.
—Att jag sticker ut näsan ibland har nog med min uppväxt att göra, säger hon när Lagen som verktyg hälsar på i den före detta statsministerbostaden Tryggerska villan i Diplomatstaden, där Advokatsamfundet har sitt huvudkontor.
Familjen präglades av humanism och livliga diskussioner.
—Och jag blev som barn väldigt illa berörd när andra barn inte fick komma till tals eller blev mobbade – och av de vuxna som stod bredvid utan att ingripa.
Som ledare för Advokatsamfundet har Anne Ramberg numera möjlighet att verka för rättvisa och rättigheter på ett bredare fält. Samfundet har representation i centrala utredningar och lämnar in över 130 remissvar om året – fler än någon annan organisation utanför myndighetssfären, påpekar hon.
Advokater ska vara etiskt högtstående
Advokatsamfundet är en privaträttslig sammanslutning med offentligrättsliga uppgifter. Stadgarna fastställs av regeringen och advokaters skyldigheter regleras sedan 1948 i rättegångsbalkens (RB) åttonde kapitel. 8 kap 4 § RB säger att: “En advokat ska i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed.”
Vad som menas med god advokatsed är de handlingsnormer som efter hand uppställts av advokatkåren och som kommer till uttryck i dokumentet Vägledande regler om god advokatsed, samfundets beslut och vägledande uttalanden av styrelsen. Det advokatetiska regelverket grundas på följande kärnvärden: oberoende, lojalitet, konfidentialitet och frånvaron av intressekonflikter.
I Vägledande regler om god advokatsed står att advokatens personliga heder, redbarhet och integritet ska vara ställda bortom allt tvivel.
—Den som ska ta tillvara människors rättigheter måste själva vara etiskt högtstående, säger Anne Ramberg.
De höga kraven syftar till att hålla en etiskt och professionellt hög kvalitet på Sveriges drygt 5 000 advokater.
Alla medlemsansökningar prövas
Att vara medlem i samfundet är ett villkor för att få bedriva advokatverksamhet i Sverige och för att kalla sig advokat. Det är alltså en skyddad titel och det är brottsligt att felaktigt utge sig för att vara advokat.
För att bli advokat krävs bland annat att sökanden utöver att (som huvudregel) ha arbetat tre år på advokatbyrå och ha tagit advokatexamen även kan styrka att hon eller han är lämplig att utöva advokatyrket. Styrelsen prövar alla inträdesansökningar.
Advokatsamfundet utbildar jurister inför deras advokatexamen och advokaterna har därefter en skyldighet att årligen fortbilda sig inom samfundet. Advokatsamfundet bedriver omfattande utbildningsverksamhet huvudsakligen inom centrala rättsområden viktiga för advokatuppdraget – alltifrån brottmål, familjerätt och asylrätt till arbetsrätt och diskrimineringslagstiftning. Exempelvis anordnades ett seminarium i samband med #metoo – sexuella trakasserier är en del av diskrimineringsrätten.
Advokatsamfundet utövar tillsyn över advokaternas yrkesverksamhet. Dock kan den advokat som gör sig skyldig till ”oredligt handlande” eller allvarlig brottslighet även utanför advokatverksamheten påföras disciplinär påföljd och i sista hand uteslutas ur samfundet.
Svenska advokater gör visst pro bono
Advokatsamfundet har alltså mycket att säga till om när det gäller yrkesutövningen. Däremot kan samfundet inte tvinga advokater att till exempel åta sig pro bono-uppdrag. Föreningen Med lagen som verktyg använder sig av pro bono-tjänster, men det har visat sig ganska svårt att få jurister och advokater att ställa upp utan ersättning i Sverige.
Anne Ramberg ansåg tidigare att man borde införa en skyldighet för advokater och även biträdande jurister att medverka i strukturerad pro bono-verksamhet innan man blir advokat. Samtidigt vänder hon sig mot bilden att svenska advokater inte arbetar pro bono alls.
—De arbetar dagligen utan att ta betalt. Dels finns uppgifter som man inte får ta betalt för, dels mål där mycket tid läggs ner på att företräda klienten utöver de betalda timmarna – inte minst i asylmål, brottmål och som offentligt biträde i administrativa tvångsmål.
Hon påminner om att Advokatsamfundet efter tsunamin 2004 bad advokaterna bidra med arbetstimmar och på bara någon dag fick in flera årsarbetskrafter.
—De drabbade hade inte tillgång till rättshjälp och under flera år gav vi hjälp pro bono åt de som hade behov av advokat, säger Anne Ramberg. Advokater bidrog också pro bono i samband med den stora flyktingströmmen 2015 genom upprättande av Advokatjourer på Stockholms och Malmös centralstationer. Samfundet har även fadderprojekt för ensamkommande flyktingbarn.
Vissa av de stora advokatbyråerna i Sverige har omfattande projekt där deras advokater och jurister utför arbete åt andra organisationer. Många advokater är dessutom engagerade i olika organisationer och föreningar.
—Visst kan och bör samfundet dra igång olika initiativ och entusiasmera för ännu mer, säger Anne Ramberg. Men just advokaternas egna omfattande pro bono-engagemang gör att det är mycket som konkurrerar.
Vill inte ha amerikanskt system
Det finns i grunden olika syn på pro bono i olika länder. I Storbritannien och Tyskland finns omfattande pro bono-arbete och på många håll ses det som meriterande. I USA finns det delstater där det krävs ett visst antal timmar pro bono för att få bli advokat.
—I USA finns en helt annan tradition och ett mycket mer strukturerat arbete med pro bono, säger Anne Ramberg. Att synen på pro bono skiljer sig åt beror i grunden på de olika samhällssystemen. Pro bono är starkare i länder utan en stark välfärdsstat.
En annan avgörande skillnad är att det amerikanska ersättningssystemet tillåter så kallade contingency fees, vilket innebär att advokaten endast tar betalt om klienten har framgång och då som en andel av tvisteföremålet. Anne Ramberg medger att detta system kan bidra till att fler får sin sak prövad och därmed access till justice, men hon är mycket kritisk till provisionsavtal som innebär att advokaten tar ut cirka en tredjedel (kan variera) av skadeståndet.
—Det skruvar upp ersättningsnivåerna och leder inte sällan till en intressekonflikt mellan advokat och klient, säger hon. En advokats främsta skyldighet är att ta tillvara klientens intressen på bästa sätt och efter bästa förmåga. Klienten ska visas trohet och lojalitet.
Hon exemplifierar med en klient som vill dra sig ur någon dag före huvudförhandling. Då riskerar advokaten att bli utan ersättning för sitt arbete.
—Advokaten har kanske jobbat ett halvår med fallet och är ekonomiskt beroende av att vinna det. Det är svårt att se hur man kan komma runt denna intressekonflikt. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanken på egna fördelar eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter som inte är relevanta för uppdraget. Någon ambulance chasing där advokater jagar olycksdrabbade vill vi inte ha i Sverige.
Tillgången till rättvisa har minskat i Sverige
Baksidan med det svenska samhällssystemet är att tillgången till rättvisa i meningen att få sin sak prövad minskar när välfärdsstaten monteras ner.
—Tidigare fanns en reell möjlighet att få sin sak prövad, men de senaste decennierna har rättsskyddet i Sverige skurits ner avsevärt, säger Anne Ramberg. Stora grupper har inte längre tillgång till rättvisa på det sätt man hade tidigare. Rättshjälpen har blivit subsidiär i förhållande till rättsskyddet.
Access to justice handlar ytterst om ekonomisk makt; bara den som har råd med advokat kan få sin sak prövad. I Sverige är det bara i vissa mål – brottmål, asylmål mm – som staten tillhandahåller ett biträde. I förvaltningsmålen – tvångsmålen undantagna – ersätts inga ombudskostnader. Systemet bygger på tanken att myndigheter gör objektiva utredningar.
—Och i skattemål får enskilda normalt ingen ersättning och staten har därmed stora maktmedel. Det sätter småföretag i en svår position, men ännu allvarligare är att det gröper ur förtroendet för rättssystemet.
Anne Ramberg kommer inte på några konkreta förslag som på kort sikt skulle kunna återupprätta tillgången till rättvisa och tror det är svårt att vända denna skuta, men påminner samtidigt om att tillgången till rättvisa trots allt är bättre i Sverige än i många andra länder.
—Det finns glädjande nog organisationer som pro bono driver principiellt viktiga rättsprocesser.
Metoo en samhällsförändrande kraft
Något positivt som hänt för rättsmedvetandet på senare tid tycker Anne Ramberg är #metoo. Hon är visserligen kritisk till hur vissa medier agerat i rörelsens kölvatten, men ser en samhällsförändrande kraft i rörelsens betoning av att alla medvetet eller omedvetet medverkar i att upprätthålla vissa beteendemönster, men också har ett ansvar för att bryta ner dem.
—Tystnadskulturen är nu bruten och det kommer framöver att vara svårare att komma undan med denna form av diskriminering, säger hon. Det kommer vara lättare att göra sin röst hörd och att reagera när man ser något oacceptabelt.
Hon tror däremot inte att samma uppslutning går att få kring diskriminering som har samband med funktionsnedsättning.
—Uppmärksamheten kring sexuella övergrepp innehöll ingredienser med sex och kändisar som väcker mycket starkare känslor och lockar media mer än vad andra allvarliga frågor om allmän diskriminering gör, säger hon.
För hon anser att det förekommer mycket allvarlig diskriminering, som aldrig får någon uppmärksamhet.
—Det kan dessutom vara så att människor – exempelvis på grund av funktionsnedsättning – saknar förutsättningar att ta tillvara sin rätt – till skillnad från många av de kvinnor som framträtt i #metoo – som faktiskt haft en stark ställning som utgångspunkt.
Hon sammanfattar:
—All diskriminering innefattar ett maktperspektiv, men det är särskilt allvarligt när människor med funktionsnedsättning förhindras från att utöva sina rättigheter.
Konventioner lämpar sig inte som lag
Anne Ramberg sitter i flera internationella advokat- och MR-organisationer. Hon är ad hoc-domare (ersättare) i Europadomstolen och ordförande i styrelsen för Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. I den aktuella frågan om Barnkonventionen som svensk lag har Sveriges advokatsamfund tagit ställning för inkorporering. Men detta var inget självklart ställningstagande.
—Diskussionen var intensiv inom styrelsen, berättar Anne Ramberg. Konventioner är nämligen svåra att tillämpa rakt av eftersom de är otydliga. De lämpar sig därför egentligen inte för inkorporering.
Europakonventionen inkorporerades 1995 och det har enligt Anne Ramberg gått bra eftersom den är annorlunda formulerad än de andra konventionerna och lämpar sig bättre som lag. Dessutom menar hon att domstolarna sedan dess hunnit utveckla en vana att tillämpa den.
—Sådant som proportionalitetsprincipen – att väga olika ändamål mot varandra – fungerar idag mycket väl, men var helt främmande för 20 år sedan.
Generellt förespråkar hon i övrigt implementering av konventioner genom transformering, det vill säga att man undersöker hur den nationella rätten förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och därefter genomför nödvändiga lagändringar. Det är enligt Anne Ramberg ett effektivare, rättssäkrare och mer förutsebart sätt att följa en konvention.
Men barnkonventionen ges specialbehandling
Ändå har Barnkonventionen fått en specialbehandling.
—För Advokatsamfundets del var det en fråga som drivits länge och som man inte vill avvika från, men det har också haft betydelse att barn är en särskilt utsatt grupp som behöver ett bättre skydd. Till detta kommer att Barnkonventionen har varit inkorporerad i Norge sedan 2003 och att det har fungerat väl. I Sverige är dessutom mycket av Barnkonventionen redan transformerat, men visst finns det sådant som fattas.
Som exempel tar Anne Ramberg den tillfälliga asyllagen som hon inte anser går att upprätthålla om Barnkonventionen blir lag, eftersom den lagen inte alls beaktar barnperspektivet.
Men trots ställningstagandet tycker Anne Ramberg att lagrådets hårda kritik mot inkorporering av Barnkonventionen är valid.
—Det är därför bra att det utreds vad som måste transformeras. Inkorporering och transformering kan då ske parallellt.
Däremot tycker hon att de som pratar om risk för sharialagar i samband med Barnkonventionen ägnar sig åt trams. Denna debatt ute på nätet har sin upprinnelse i Barnkonventionens artikel 20 3 3 p där det står att barn som behöver omvårdnad kan placeras i fosterhem eller kafalah enligt islamsk rätt.
—Det gäller förstås inte Sverige, utan kan bara tillämpas i länder där det inte finns någon annan rättsordning än denna, säger hon.
Tjänstemännen problemet
Det finns alltså enligt Anne Ramberg avsevärda problem förknippade med inkorporering av konventioner. Och då inte i första hand hos domstolarna, utan när tjänstemän ute på myndigheterna ska tillämpa dem. Att inkorporera Funktionsrättskonventionen ser hon därför inte som en framgångsfaktor. Men hon menar också att det viktigt att se djupare på de olika rättskällorna.
—Allt handlar inte om själva konventions- eller lagtexten. Andra frågor är hur rättspraxis fungerar när det kommer till konventioner, vilken legitimitet konventionerna ges och vilken ställning de kommittéer som övervakar konventionerna har.
För Funktionsrättskonventionens del tar hon exemplet att Sverige inte inrättat den oberoende MR-institution som det klart och tydligt framgår att en ratificering av den konventionen kräver.
—Visst är vi i Sverige ofta duktiga i klassen, men om en konvention ska ha någon legitimitet måste man åtminstone försöka leva upp till den och fullfölja de åtaganden som vi skrivit på.
En MR-institution har utretts flera gånger och den nuvarande utredaren har fått väldigt kort tid på sig. Hittills har bara placering under riksdagen föreslagits, något som väckt diskussion.
—Men minst lika viktig som den formella placeringen är att institutet har kraft och mod att uttala sig och bli respekterat, menar Anne Ramberg. Om politikerna inte ens lyssnar på lagrådet, varför skulle de då lyssna på en MR-institution?
Allvarligt strunta i lagrådet
Själv har Anne Ramberg tror respekt för lagrådet och anser att det är allvarligt att regering och riksdag inte beaktat den kritik och de starka skrivningar som framförts från lagrådet under senare år, särskilt när det menat att en lag inte håller måttet eller är oförenlig med rättsstaten.
—Visst är det politikerna som stiftar lagarna, men även deras beslutsfattande är begränsat; den offentliga makten ska utövas under lagarna.
Hon ser här ingen större skillnad mellan de olika partierna.
—Även den förra (borgerliga) regeringen ansåg sig inte sällan stå över lagrådet.
Detta aktualiserar den konstitutionella debatten. Anne Ramberg satt med i den arbetsgrupp som utredde normprövning och en ny regeringsform och har i tidigare diskussioner om att införa författningsdomstol varit en övertygad anhängare av en sådan. Men med tiden har hon blivit alltmer tveksam.
—Problemet med författningsdomstolar är deras makt, säger hon. Det är svårt att dra gränsen. Ska den kunna avstyra en hel lagstiftning på förhand? Hur ska domstolen utses? Hur undviker man att den blir politiserad?
Flera länder som upplevt krig och vet vad det innebär när rättigheter blir beskurna har infört författningsdomstol, men det är inte så att den demokratiska utvecklingen går i särskilt positiv riktning i Ryssland, Turkiet eller Polen, som alla har starka författningsdomstolar. Snarare är rättsstaten i gungning i flera av dessa länder. Även Ungern och Tjeckien befinner sig i en obehaglig utveckling.
Stärkt konstitutionell ordning
Anne Ramberg tycker också att det är problematiskt att diskussionen om författningsdomstol hamnat på den politiska skalan så att det ses som en högerposition att vilja garantera rättsstaten med en författningsdomstol och som vänster att inte vilja inskränka demokratin med densamma.
För Anne Rambergs del handlar frågan mer om advokatens roll i samhället.
—Vi ska stå fria och oberoende gentemot stat och myndigheter, inklusive domstolar, men samtidigt bör vi stå upp för en stärkt konstitutionell ordning. Vi advokater har ett särskilt ansvar att värna rättssäkerheten och främja det goda rättssamhället genom att även uppmärksamma när rättigheter inskränks av lagstiftning eller bristande rättstillämpning – lite som rättssamhällets vakthund.
Anne Ramberg är som sagt inte rädd för att själv höja sin röst.
—Om man inte gör det händer ingenting. Och man måste våga göra det även när det känns obekvämt. Det är just då det är viktigt att reagera. För man kan påverka mycket mer än man tror, avslutar hon.
/Emil Erdtman
Fler intervjuer på Lagen som verktyg
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94