Från den 1 juli i år gäller nya regler för lönebidrag. Juristen Richard Sahlin argumenterar för att de nya bestämmelserna skapar onödiga inlåsningseffekter och urholkar det diskrimineringsskydd som lönebidraget kan bidra till.
Richard Sahlin:
Alla arbetsgivare är skyldiga att tillgängliggöra sina arbetsplatser, men det finns ett undantag i diskrimineringslagen för kostnader som inte kan anses vara skäliga (1 kap. 4 § tredje punkten). Rättspraxis visar att Arbetsdomstolen tolkar undantaget vidsträckt så att arbetsgivare oberoende av storlek kan hävda att det är alltför kostsamt och belastande att anställa vissa arbetssökande med funktionsnedsättning.
Bland annat fann Arbetsdomstolen i AD 2017 nr 51 att Södertörns högskola inte behövde anställa en döv arbetssökande som behövde teckenspråkstolk för att kunna klara sitt arbete som lektor. Trots att högskolan är en statlig förvaltningsmyndighet med en personalbudget på drygt en halv miljard kronor ansågs det vara oskäligt att finansiera arbetssökandens tolkkostnader som uppgick till drygt en halv miljon kronor.
Lönebidrag en ”räddningsplanka”
För att motverka arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning administrerar Arbetsförmedlingen en rad arbetsmarknadspolitiska insatser, varav en är av särskilt intresse i det här sammanhanget – lönebidraget. Med denna insats avses ett ekonomiskt stöd till arbetsgivare som har merkostnader (lönekostnader) med anledning av att en arbetssökande med funktionsnedsättning får eller behåller en anställning på den öppna arbetsmarknaden. Beloppet är inte indexreglerat och uppgår till en viss del av arbetssökandens totala lönekostnader (för närvarande 18.300 kronor per månad).
Eftersom arbetsgivare i domstol kan hävda höga kostnader som skäl till att inte anställa arbetssökande med funktionsnedsättning är lönebidrag en sorts ”räddningsplanka” för den arbetssökande. Lönebidraget ger styrka åt argumentet att det inte är för dyrt att anställa en arbetssökande med funktionsnedsättning och är på så vis en faktor i avgörandet om arbetsgivare diskriminerar arbetssökande med funktionsnedsättning eller inte.
Nya regler för lönebidrag
Fram till den 1 juli 2017 innehöll den äldre förordningen (SFS 2000:630) en bestämmelse som angav att lönebidrag kunde lämnas om det fanns en risk att arbetssökanden inte kunde få eller behålla en anställning om inte insatsen lämnades (26 §). En sådan konstruktion ledde till att arbetsförmedlarna kunde tolka regelverket olikartat så att vissa arbetsgivare lätt fick insatsen, men inte andra.
Det är ett av skälen till att regeringen beslutade att ta bort denna bestämmelse i en ny förordning (SFS 2017:462) om ”särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”. En grundtanke är att främja enhetlig rättstillämpning genom tydliga kriterier (se till exempel departementsserien Ds 2016:14). Bland annat skiljer den nya förordningen mellan tre typer av lönebidrag beroende på arbetssökandens behov:
- lönebidrag för utveckling i anställning (utvecklingsinsatser)
- lönebidrag för anställning (nyanställning)
- lönebidrag för trygghet i anställning (trygghet)
Inlåsningseffekter
Den nya förordningen leder till vissa inlåsningseffekter som behöver uppmärksammas. Lönebidrag får lämnas vid anställning av en person som vid beslutstillfället är arbetslös och anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen (26 § första punkten, 30 § första punkten och 34 § första punkten), men vad som är problematiskt är kravet på att ett anställningsbeslut ska ha föregåtts av ett beslut om lönebidrag.
Det leder till att arbetssökanden tvingas uppge alla sina funktionsnedsättningar innan arbetsgivaren anställer. Risken är att anställningsprocessen drar ut på tiden och att arbetssökanden tvingas vara utan lön länge. Det finns även en risk att arbetsgivaren väljer att avbryta rekryteringen på grund av segdragna diskussioner med Arbetsförmedlingen.
En annan inlåsningseffekt är att lönebidrag för utveckling i anställning och lönebidrag för anställning förutsätter att arbetssökanden med funktionsnedsättning vid beslutstillfället lämnar en tidigare anställning med lönebidrag och anställs hos en annan arbetsgivare (26 § andra punkten och 30 § andra punkten). Det innebär att den nya arbetsgivaren kan ”importera insatsen” från den tidigare arbetsgivaren.
Detta kriterium medför vissa praktiska problem – om till exempel en arbetssökande väljer att anta ett anställningserbjudande där arbetsgivaren inte kräver lönebidrag och och senare lyckas hitta en anställning där arbetsgivaren kräver lönebidrag.
Det kan vara så att en arbetssökande inte lyckas hitta en kvalificerad anställning direkt efter avslutad högskoleutbildning och väljer att en tid arbeta hos till exempel ett familjeföretag som inte kräver lönebidrag. Senare lyckas arbetssökanden hitta en kvalificerad anställning, men då med krav på lönebidrag.
Ett tredje exempel är att en arbetsförmedlare av ren okunnighet kan ha fattat ett felaktigt beslut om att en arbetsgivare inte har rätt till lönebidrag. Trots detta godtar arbetsgivaren att anställa arbetssökanden. Senare trivs arbetssökanden inte hos denna arbetsgivare och vill söka ett annat arbete som kräver lönebidrag.
Kan strida mot Funktionsrättskonventionen
Arbetsförmedlingen tolkar det nya regelverket på ett sådant sätt att det minskar chansen för arbetssökande med funktionsnedsättning att snabbt hitta en anställning som bygger på hans eller hennes kompetens i den ort som han eller hon föredrar. Bland annat kan arbetssökanden tvingas vara arbetslös längre än vad som är nödvändigt.
Frågan är om detta strider mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige har enligt denna konvention bland annat åtagit sig förpliktelserna att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att välja sin bosättningsort (art. 19 a) och ha rätt att fritt välja ett arbete på arbetsmarknaden (art. 27.1).
För att undvika en sådan konflikt med Funktionsrättskonventionen uppmanar jag regeringen att utreda om det nya lönebidragsregelverket bör kompletteras med en uttrycklig undantagsbestämmelse som ger Arbetsförmedlingen möjligheten att medge dispens om särskilda eller synnerliga skäl föreligger. En sådan bestämmelse gäller för övriga typer av arbetsmarknadspolitiska insatser inklusive bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen (SFS 2017:462 6 §).