Lagen som verktyg och Begripsam AB har inför genomförandet av EU:s direktiv (EU 2016/2102) om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (webbtillgänglighetsdirektivet) undersökt hur framför allt kommuner förhåller sig till de nya kraven. Undersökningen visar att ansvarsfördelningen ofta är oklar och att samarbetet mellan juridik och IT måste stärkas för att direktivets mål om bättre tillgänglighet ska uppnås.
PANELDISKUSSION 19 SEPTEMBER 2018 – MED SVENSK UNDERTEXT
Aktiviteten på Internet ökar – men inte för alla samhällsgrupper
I dag kan räkningar betalas, biljetter bokas och varor inköpas genom några få tangenttryck. Alltmer sker över internet och aktiviteter som tidigare tog mycket tid i anspråk, exempelvis familjers storhandling, kan genomföras på någon minut. Genom nätet har världen krympt och man kan få kontakt med människor från andra världsdelar utan att behöva förflytta sig från skrivbordet.
Den 3 oktober 2018 publicerade Internetstiftelsen rapporten Svenskarna och internet 2018 som visar att användningen av sociala medier och kommunikationskanaler via internet fortsätter att öka. Sedan förra året har antalet användare totalt sett ökat med två procent. Surfandet kryper neråt i åldrarna och tvååringar använder idag internet i samma utsträckning som fyraåringar gjorde för fyra år sedan. Var fjärde förälder till ett barn som är yngre än ett år uppger att deras barn är digitalt aktiva. Samtliga ungdomar i åldrarna 16 till 26 år lever uppkopplade liv, rapporterar Caroline Gyllenkrok i en artikel i DN.
Det finns många fördelar med den ökade digitaliseringen i samhället, men även nackdelar. De samhällsgrupper som av olika anledningar inte kan tillgodogöra sig den nya tekniken riskerar att utestängas från samhället. I Internetstiftelsens rapport framgår att 1,1 miljon svenskar använder internet mer sällan än varje dag. Den äldre generationen har svårast att ta del av den tekniska utvecklingen. Men även personer med funktionsnedsättning riskerar att stängas ute från den digitala världen.
En webbsida som inte är tillgänglig är lika utestängande som en otillgänglig fysisk miljö. I EU:s direktiv om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och applikationer, det så kallade webbtillgänglighetsdirektivet, finns bestämmelser som ska möjliggöra att alla samhällsgrupper kan tillgodogöra sig den digitala tekniken på liknande villkor. Direktivet, som omfattar myndigheter, landsting och kommuner, andra aktörer som klassas som offentligrättsliga organ och aktörer som utför tjänster med offentlig finansiering, fastställer att webbplatser, appar och dokument som sprids genom dessa ska vara:
- Möjliga att uppfatta,
- hanterbara,
- gripbara och
- robusta.
I enlighet med webbtillgänglighetsdirektivet skulle Sverige ha antagit och offentliggjort de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att uppfylla direktivets mål senast den 23 september 2018. Ännu har ingen lagstiftning antagits, men förseningen kommer inte att påverka kraven på tillgänglighet. Den nationella lag som ska garantera tillgänglighet på webben börjar nämligen gälla successivt från september 2019 till juni 2021.
Utan att närmare gå in på den tekniska innebörden kan konstateras att stora förändringar är att vänta på många befintliga hemsidor från senast 23 september 2020. Redan från och med den 23 september 2019 ska alla nya webbplatser göras tillgängliga. Men vem ansvarar för webbtillgängligheten?
Enkätundersökning och fördjupande följdfrågor
Projektet Lagen som verktyg och företaget Begripsam AB har tillsammans genomfört en undersökning för att utreda vem som ansvarar för webbtillgängligheten i samhället. Anses detta vara en juridisk eller teknisk fråga? Vi skickade ut en enkätundersökning bestående av sex frågor till Sveriges kommuner, fyra större myndigheter (Polismyndigheten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och CSN) och åtta företag (Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet, Svenska tågkompaniet AB, SF Bio, Apoteket AB och Västtrafik AB).
Frågorna var främst inriktade på hur aktörerna arbetar för att förbättra den digitala tillgängligheten i enlighet med webbtillgänglighetsdirektivet. Vi ställde även frågor med anledning av de ytterligare lagar som upprättats i syfte att öka tillgängligheten i samhället. År 2015 infördes ”bristande tillgänglighet” som en form av diskriminering och sedan 2017 är arbetsgivare och utbildningsanordnare skyldiga att vidta ”aktiva åtgärder” för att motverka diskriminering, däribland diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Vi mottog 70 svar från enkätundersökningen, varav 57 svar var kompletta och 13 svar var delvis besvarade.
Till vår stora förvåning – och besvikelse – besvarades enkätundersökning uteslutande av kommuner, trots att påminnelsebrev skickades till de andra aktörerna. Några företag påpekade att deras verksamheter inte omfattas av webbtillgänglighetsdirektivet och att de därför inte ansåg sig behöva besvara frågorna. Detta påstående är i sig helt riktigt, men arbetet för förbättrad webbtillgänglighet borde även intressera privata verksamheter. Eller?
Det är för oss vidare oförståeligt varför ingen av de tillfrågade statliga myndigheterna deltog i undersökningen. Sedan enkätundersökningen summerats skickades sex fördjupande följdfrågor till tio kommuner, varav Dorotea, Örebro, Jönköping, Munkedal, Vellinge och Göteborgs kommun svarade.
Vi ställde bland annat frågor kring vem – IT-specialisten, kommunikatören eller juristen – som ansvarar för frågan rörande webbtillgänglighet, hur samarbetet mellan de olika yrkeskategorierna fungerar och om synen på tillgängligheten på webben kan komma att ändras i samband med att de tekniska kraven uppfylls. De inkomna svaren kom uteslutande från kommunernas webbstrateger och kommunikatörer, något som möjligtvis kan ge en första indikation på inom vilket område dessa frågor anses falla.
Oklart vem som bär ansvaret
Svaren på de fördjupande följdfrågorna visar att det är högst oklart vem som ansvarar för den digitala tillgängligheten i landets kommuner. Tre av kommunerna ansåg att detta är såväl en teknisk som juridisk fråga och övriga kommuner påstod att detta enbart är en teknisk fråga.
Även svaren på frågan huruvida synen på webbtillgängligheten kan komma att ändras i takt med att de tekniska kraven uppfylls gick isär. Hälften av kommunerna trodde att ansvaret för webbtillgänglighet även fortsättningsvis kommer ligga på IT-strategens eller kommunikatörens bord och den andra hälften förutspår ett ökat ansvarstagande från kommunjuristerna.
Det är oklart vilka roller som kommer ha det yttersta ansvaret i praktiken för den digitala tillgängligheten. Undersökningen visar dock att det bara är IT-strateger och kommunikatörer som deltagit på de utbildningar som anordnas rörande webbtillgänglighetsdirektivet. Detta och det faktum att det enbart är IT-strateger och kommunikatörer som besvarat frågorna i denna undersökning tyder på att ansvaret för webbtillgängligheten främst ses som en teknisk fråga.
Två skilda världar
Kanske går det inte att säga vem – IT-strategen, kommunikatören eller juristen – som har det huvudsakliga ansvaret för att de digitala plattformar som används inom kommunerna blir tillgängliga för alla. Juristen ansvarar för att uppmärksamma nya lagkrav på det tekniska området och IT-strategen måste genomföra de praktiska åtgärder som krävs för att möjliggöra allas lika tillgång till internet. Det krävs ett samarbete mellan yrkeskategorierna.
I svaren på de fördjupande följdfrågorna framkommer en önskan om ett bättre samarbete mellan kommunernas olika yrkesgrupper. Flera IT-strateger och kommunikatörer vill bland annat att kommunjuristerna tar större ansvar när det kommer till att informera om webbtillgänglighetsdirektivet och dess krav på tillgänglighet. Se nedanstående citat.
Citat från en kommunal webbstrateg:
”Jag tror inte att webbtillgänglighetsdirektivet är så känt som man kan önska i andra professioner. Juristerna bör ha som sitt bevakningsområde att ge oss information om nya och kommande lagar som påverkar verksamheten. Men detta direktiv (webbtillgänglighetsdirektivet) har jag fått information om från externa parter som jag följer på grund av mitt jobb”.
Citat från kommunal webbstrateg:
”Jag skulle önska att juristerna var mer proaktiva och informerade verksamheten om kommande lagar som kommer påverka oss”
IT-strateger, kommunikatörer och jurister tycks i mångt och mycket leva i skilda världar. Kommuner, liksom andra verksamheter, skulle förmodligen vinna på ett bättre samarbete mellan yrkeskategorierna. Denna gränsöverskridande diskussion måste upptas innan problem uppstår rörande bristande webbtillgänglighet som kunde undvikits genom en dialog mellan IT-strateger och jurist.
Samarbete när det blir fel
I undersökningen framkommer att IT-strateger, kommunikatörer och jurister samarbetar först då ett problem uppstått, men sällan dessförinnan. Det hör alltså inte till vanligheterna att de anställda på kommunerna arbetar i grupp för att förebygga eventuella problem på området webbtillgänglighet. Se nedanstående citat:
Citat från kommunal webbstrateg:
”IT-strateger och kommunikatörer har ett upparbetat samarbete kring webb, det fungerar bra. Jurister är med när det uppstår tolkningsfrågor med mera.”
Citat från kommunal webbstrateg:
”Det är vi inom IT/kommunikation som behöver vara uppdaterade kring de nya lagkraven och har vi svårigheter att tolka lagen så ber vi om hjälp från juristerna”.
Citat från kommunal webbstrateg:
”Vi har inget upparbetat samarbete mellan oss (IT-strateger, kommunikatörer och jurister) men det brukar inte vara några problem att bolla juridiska frågor i staden.”
Det är givetvis bra att samarbetet mellan yrkeskategorierna fungerar i situationer då detta är oundvikligt, men förmodligen hade kommunerna vunnit såväl tid som pengar på att arbeta tillsammans innan krissituationen uppstår, det vill säga genom att arbeta med förebyggande.
Slutsats
Många lever i ett digitalt utanförskap. När alltmer sker över nätet riskerar den som inte får tillgång till internet på liknande villkor som andra att stängas ute från samhällsgenskapen. För att förhindra att så sker måste kommuner och andra aktörer bli bättre på att samarbeta sinsemellan. Det räcker inte med att uppgiften läggs på en enskild tjänstemans bord utan kampen för ett mer inkluderande samhälle måste föras över alla gränser – över landsgränser, över kommungränser och över yrkesgränser.
Den fråga som undersökningen var tänkt att besvara – vem ansvarar för webbtillgängligheten? – kan alltså besvaras på följande sätt: Det är allas ansvar att samhället är tillgängligt och oavsett vilken form av tillgänglighet som efterfrågas ska den som har möjlighet att göra världen något mer inkluderande göra detta. Det spelar ingen roll om man är IT-strateg, kommunikatör, jurist eller något helt annat. Dock är det staten som ytterst ansvarar för att EU-rätten implementeras, och om det uppstår problem med webbtillgängligheten i framtiden kommer sannolikt klargörande praxis på området att behöva arbetas fram. Funktionshinderorganisationerna får här ett utökat område att använda lagen som verktyg för bättre digital offentlig infrastruktur.
Rapporten Skärpt lagstiftning – är
webbtillgänglighet nu en juridisk
fråga? är skriven av Begripsams grundade och doktorand vid Kungliga tekniska högskolan, KTH och Lagen som verktygs jurist Maria Chöler.
/Maria Chöler
Seminarium om webbtillgänglighet 19 september 2018:
Del 1:
är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall 
Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94