INTERVJU: ”Individens rättigheter måste stärkas i Sverige”

Intervju med Laura Carlson om diskriminering och juridikens utveckling i Sverige

Laura Carlson
Laura Carlson

Laura Carlson är amerikansk och svensk jurist. Hon är docent vid Juridicum, Stockholms universitet och specialiserad på jämlikhetsfrågor, arbetsrätt och hur olika länders rättssystem fungerar.

Hennes doktorsavhandling från 2007 jämför det svenska sättet att tackla löne- och könsdiskriminering med de i EU, USA och Storbritannien. Föräldraledighet regleras genom lag och kollektivavtal, men i Sverige ligger lönesättningen enbart på arbetsmarknadens parter. I Storbritannien har man istället jobbat med konceptet “familjevänliga” arbetsplatser och i USA med att stärka diskrimineringsskyddet. Laura Carlsons slutsats var att ”den svenska modellen” måste ses över och bygga mer på rättvisa och access to justice (tillgång till rättssystemet) för att en förändring ska ske.

Svårt att få rätt i Sverige

En annan baksida som Laura Carlson ser med den svenska modellen är att det är alldeles för svårt för vanliga människor att driva process för att få rätt när man utsatts för diskriminering.
—De få processer som drivs tar väldigt lång tid och är svåra att vinna. Beviskraven är för höga och de ekonomiska riskerna alltför stora. De skadestånd (t ex diskrimineringsersättning) man kan få är dessutom relativt små.

Laura Carlson har i sin forskning – där hon även tagit hänsyn till inflationen – kommit fram till att skadeståndsbeloppen till enskilda relativt sett har sjunkit sedan 1980-talet, samtidigt som rättegångskostnaderna ökat med 170 procent.

Höga ekonomiska risker

Sverige sticker också ut när det gäller risken att få betala motpartens rättegångskostnader. Regeln att den förlorande parten betalar kommer visserligen från den brittiska rätten, men där har den regeln övergivits till förmån för den amerikanska där parterna – just för att minska individens ekonomiska risker – bär sina egna kostnader.

USA har ändrat sitt system för rättsprocesser som berör olika grundläggande rättighetsfrågor som till exempel diskriminering. Parterna står fortfarande för de egna rättegångskostnaderna om den kärande förlorar, men om den kärande vinner ska dennes rättegångskostnader betalas av den svarande parten. Syftet är att uppmuntra till att driva rättsfall som bidrar till lagens ändamål.

En annan amerikansk regel som Laura Carlson framhåller är systemet med ”contingency fees”. Det betyder att advokatbyrån får en andel av kärandens skadestånd vid vinst. Andelen ska vara skälig och brukar ligga strax över 30 procent. Med en sådan uppgörelse kan advokatbyrån också ta på sig kärandens rättegångskostnader utan att gå back i längden. De fall man förlorar täcks upp av de man vinner, men självklart gäller det att vinna fler fall än man förlorar.

Något som också bidrar till att fler diskrimineringsprocesser drivs i USA är traditionen att advokater borde arbeta ungefär tio procent av sin arbetstid pro bono, alltså utan ersättning.

…som inte diskuteras

I många andra länder har man alltså diskuterat hur riskerna för den enskilde ska minimeras och hur det ska bli enklare att ta fall till domstol utan att privatekonomin sätter stopp. I Tyskland har ett tak för vad man kan riskera att betala införts, liksom en rätt till rättshjälp om kostnaderna riskerar att bli för tunga.
—Gemensamt för USA, Storbritannien och Tyskland är att man ansträngt sig för att undanröja hindren för att driva rättsprocesser om mänskliga rättigheter, säger Laura Carlson. De har kommit fram till olika lösningar, men har tagit detta på största allvar.

I Sverige tycker hon inte att individens ekonomiska risker har diskuterats särskilt mycket.
—Politikerna har inte tänkt igenom hur man som individ ska göra för att få sin rätt, säger Laura Carlson. När frågan kommer upp brukar det enda som sägs vara att vi inte vill ha amerikanska skadeståndsnivåer. Men är verkligen det amerikanska systemet sämre än det svenska när man ser det ur individens synpunkt?

Kollektiv eller individuell rättvisa

Laura Carlson menar att det svenska samhället – liksom de övriga nordiska länderna – bygger på ett kollektivt synsätt där samhället planeras uppifrån. Det är inte ett rättighetsbaserat samhälle byggt på individuella fri- och rättigheter.
—Behandlingen av samerna, tvångssteriliseringarna och alla omhändertagande av barn vittnar om detta, säger hon.

Den svenska välfärden ger alla samma rättigheter under samma förutsättningar, även om alla inte har samma förutsättningar. Hon tar bilden med att bygga en trappa som alla ska ha samma tillgång till, men som alla inte kan använda på samma sätt – eftersom alla inte klarar att gå uppför trappor.
—I sådana fall går den kollektiva rättvisan ut över den individuella rättvisan.

I USA finns inte samma sociala skyddsnät. Däremot har individen en starkare ställning. De höga skadestånden ska verka förebyggande och sända budskapet att det ska kosta att diskriminera!

Laura Carlson ser poänger med båda systemen, men också komplikationer med att kombinera starka individuella rättigheter med ett ambitiöst välfärdssystem byggt på kollektiva rättigheter.

Tyskland och USA har förebilder

Laura Carlson illustrerar vad hon menar med kollektiv kontra individuell rättvisa med Tysklands works councils (Arbeitsgericht) dit arbetstagare kan vända sig med sina klagomål. Dessa arbetsråd måste ta sig an samtliga klagomål genom att till exempel medla eller söka upp arbetsgivaren. Om rådet inte går vidare måste det förklaras ordentligt och arbetstagaren kan då vidta andra åtgärder.

I Sverige däremot krävs det i realiteten att man är medlem i ett fackförbund för att få hjälp. Och det är inte ens då säkert att facket driver ens fall. Det bestämmer facket.
—I Tyskland har man tänkt ur ett individperspektiv och byggt ett system som till större del utgår från arbetstagarens intresse, säger Laura Carlson.

Hon lyfter även det amerikanska systemet med Equal Employment Opportunities Commission (EEOC), som precis som de tyska arbetsråden gör en grundlig genomgång av samtliga klagomål som kommer in. Om EEOC bedömer att det finns fog för att anta att diskriminering har skett får individen ett intyg om detta och fallet kan tas vidare av EEOC eller av individen själv – utan samma ekonomiska risker som finns i Sverige.
—Detta leder visserligen ofta till förlikning, men en välgrundad bedömning från EEOC väger tungt i förhandlingen.

DO borde driva fall systematiskt

Den svenska Diskrimineringsombudsmannen (DO) driver däremot bara ett fåtal fall – enligt Laura Carlson ”ad hoc”, alltså inte på ett systematiskt sätt.
—Inte heller håller idén att bara driva de fall man tror man kan vinna, säger hon. DO borde systematiskt driva fall inom flera områden och för alla diskrimineringsgrunder. Ombudsmannen borde ha ett hands on-perspektiv, inte ett hands off-perspektiv som idag.

Laura Carlson menar att DO skulle kunna driva många fler fall om de tolkade sitt uppdrag på ett annat sätt. För trots att diskrimineringslagarna i EU-länderna numera är ganska lika varandra och EU-rätten kräver att sanktionerna mot diskriminering ska vara avskräckande, effektiva och proportionerliga så varierar tillämpningen och även access to justice.
—Detta tolkningsutrymme leder till att individen ges få säkra alternativ för att ta upp rättsliga frågor och ett alldeles för stort utrymme för exempelvis kommunerna att försöka hitta de tolkningar de tror innebär lägst kostnader.

Bevisbörderegeln har missförståtts

Ett annat område som har med tolkningen av lagarna att göra är bevisbördan. I diskrimineringsmål ska käranden göra sannolikt att diskriminering skett, medan svarande ska bevisa att olaglig diskriminering inte skett.
—Det är en skiftad bevisbörda men tyvärr har det döpts om i Sverige till ”delad bevisbörda”, säger Laura Carlson. Det är missvisande. Ofta ställs väldigt höga krav på käranden. Det lutar ibland åt kravet att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel”, ett beviskrav som används i brottmål.

EU-medlemskapet förändrade Sverige

En stor förändring i synen på individuella rättigheter i Sveriges påbörjades enligt Laura Carlson i och med EU-medlemskapet.
—Europakonventionen – som blev lag effektivt först år 1998 – har varit viktig eftersom den baseras på individuella rättigheter, säger hon. Grupper som förr inte passade in i enhetssamhället eller kom i kläm genom det kollektiva synsättet har nu fått en röst som de tidigare inte hade. I Sverige ser vi numera på utsatta grupper på ett annat sätt nu. Alla människor måste ges plats i samhället.

Men Laura Carlson menar att den svenska diskrimineringslagen i det långa perspektivet har haft liten effekt i verkligheten.
—När det gäller föräldraledighet och graviditet finns det ett starkt skydd, men inte när det gäller diskrimineringsgrunden kön – alltså för kvinnor som diskriminerats av män. Inte heller har det 30 år långa arbetet mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet lett till några större samhällsförändringar.

Diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning tycker hon är svårare att bedöma eftersom den inte funnits lika länge.
—Och det är aldrig självklart att samhällsutvecklingen går åt rätt håll. Den populistiska rörelsen vi ser idag skulle mycket väl kunna vända sina pilar mot nya grupper.

Reformerar juristutbildningen

Det finns enligt Laura Carlson mycket jobb för jurister i Sverige. Som ämnesansvarig för arbetsrätt på juristprogrammet i Stockholm har hon själv sett till att diskrimineringsfrågorna fått en större plats. Hon har också tagit initiativ till specialkursen ”Equality law” som berör hur ojämlikhet hanteras juridiskt. På kursen går man igenom de olika diskrimineringsgrunderna, feministiska teorier, migration, lönediskriminering och intersektionalitet.

Laura Carlson tycker om att undervisa och gläds åt att allt fler studenter ifrågasätter normer och säger att de vill ägna sig åt humanjuridik och diskrimineringsfrågor i framtiden.
—Det bådar gott.
Hon tror att den förändringen hänger samman med att rättsväsendet roll har ändrats.
—Rätten ska ju förändra samhället till det bättre, inte konservera status quo.

/Emil Erdtman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *