Bristande tillgänglighet på Kungliga slottet

Adolf och Jamie framför trappa inne på slottet
Adolf Ratzka och Jamie Bolling i Kungliga slottet i Stockholm

Den 3 juni 2016 besökte Adolf Ratzka – som har en funktionsnedsättning som innebär att han använder elektrisk rullstol – Kungliga slottet i Stockholm för att besöka utställningsverksamheten. Han informerades vid biljettkassan om att han inte skulle kunna ta del av samtliga besökslokaler men fick betala fullt pris för sitt besök. Han hade vid besöket tillträde till festvåningen, Bernadottevåningen, gästvåningen, Skattkammaren och museum Tre Kronor, men inte till slottskyrkan, Gustav III:s Antikmuseum, Rikssalen eller ordenssalarna.

Av rättsutredningen framgår att lokalerna vid besöket inte var tillgängliga för Ratzka – och inte heller för någon med en mindre rullstol. Personer med rullstol utan ledsagare kan inte använda hissarna på egen hand utan måste påkalla hjälp från personalen per telefon. Ratzka kunde inte ta del av verksamheten på lika villkor som andra betalande besökare. Om detta i lagens mening är diskriminering i form av bristande tillgänglighet beror enligt diskrimineringslagen 1 kap 4 § 3p på om slottet vidtagit åtgärder som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

Helhetsbedömning

Vid bedömning av vilka anpassningar och åtgärder som är skäligt att kräva ska en helhetsbedömning göras. Att Slottet har 1,5 miljoner besökare per år, statlig finansiering och är ett nationellt kulturarv som bland annat används vid representation indikerar att det är orimligt att utesluta Ratzka och andra personer med liknande funktionsnedsättningar. Varaktigheten i förhållandet mellan besökare och tjänst ska bedömas utifrån att personer med funktionsnedsättningar som kollektiv ska kunna ta del av hela vårt kulturarv, inte bara en persons tillgång till de enskilda byggnaderna i detta specifika fall.

Myndigheter har ett särskilt ansvar att verka för att personer med funktionsnedsättning deltar i samhällslivet. Att en stor del av kulturarvet brister i tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är känt genom flera utredningar och rapporter.

Statens fastighetsverk, som är ansvarig för tillgängligheten på slottet, ska enligt sin tillgänglighetspolicy vara ett föredöme i fråga om tillgänglighet och bedriva verksamhet som är tillgängliga för alla så långt det är praktiskt möjligt. Jämförelse kan göras med slotten Amalienborg och Fredriksborg i Danmark respektive Kungliga slottet i Oslo som alla genomfört långtgående anpassningsåtgärder.

Lag och annan författning

Var gällande plan- och byggbestämmelser uppfyllda vid tillfället? Plan- och bygglagen stadgar att byggnader ska vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Kulturvärden ska främja en god livsmiljö som vara tillgängliga och användbara för alla samhällsgrupper. För lokaler dit allmänheten har tillträde gäller dessutom plan- och bygglagen retroaktivt.

”Enkelt avhjälpta hinder” ska avlägsnas. Fem till tio trappsteg är ett enkelt avhjälpt hinder som skulle ha åtgärdats med exempelvis trappgående hiss. Det finns tekniska lösningar till en rimlig kostnad. För det som inte är enkelt avhjälpta hinder ska en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen göras. Hinder mot tillgänglighet ska avhjälpas så snart det inte är orimligt.

Slottet underhålls kontinuerligt och när till exempel fasaderna på slottet renoverades 2015 hade anpassningar vid entréer- och kommunikationsutrymmen varit rimliga att kräva. Vid varje ombyggnad eller ändring på byggnader höjs tillgänglighetskraven så att de åtminstone uppfylls helt för den del som förnyas. Kraven som gäller vid nybyggnation gäller inte fullt ut, men är vägledande. Boverket förespråkar ”passa-på-principen”, som innebär att tillgänglighetsåtgärder utförs när andra förändringar görs på fastigheten.

Enligt PBL ska byggnader ha en eller flera hissar eller andra lyftanordningar för att anses vara tillgänglig för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det är även ett ”ska-krav” i plan- och byggförordningen och avsteg får endast göras om kravet är oskäligt med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadens förutsättningar eller om hänsyn måste tas till varsamhet och förvanskningsförbudet.

Enligt Boverkets föreskrifter ska entréer, korridorer, hallar, passager, trappor osv vara tillgängliga. Nivåskillnader ska utjämnas med ramp, hiss eller annan lyftanordning. Hänsyn får tas till byggnadens karaktärsdrag och kulturvärde, men trappgående lyftplattor eller dylikt som skulle göra slottet tillgängligt för A.R. förvanskar inte byggnadernas karaktärsdrag eller kulturvärde. Det finns heller ingen annan lagstiftning som hindrar detta. → Utveckla detta om möjligt samt kanske något om den önskade åtgärden faktiskt skulle kunna fungera fullt ut.

Internationella åtaganden

Sverige har i flera internationella åtaganden förbundit sig att ge personer med funktionsnedsättningar tillgång till kulturlivet och det gemensamma kulturarvet. Kravet på tillgänglighetsanpassningar vid slottet förstärks genom dessa internationella åtaganden.

  • Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ställer krav på staterna att främja tillgänglighet till kulturella platser som till exempel museer.
  • Enligt FN:s standardregler för att säkerställa na ska staterna utveckla standarder, regelverk och lagstiftning för att säkerställa tillgänglighet till bland annat byggnader.
  • Europarådets rekommendation om deltagande i kulturlivet ställer krav på staterna att personer med funktionsnedsättningar ska kunna ta del av kulturlivet.
  • Enligt Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna åtar sig Sverige att säkerställa att människor med funktionsnedsättning når oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet.

Sverige har ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket innebär att svensk lagstiftning ska ändras, antas eller upphävas om det behövs för att fullt ut genomföra konventionens rättigheter.. Om till exempel svenska plan-och byggbestämmelser inte ställer tillräckliga krav för tillgänglighet är de inte förenliga med Sveriges internationella åtaganden. Skrivningen i propositionen 2013/14:198 (s92) om att tillgänglighetskrav inte kan ställas utöver vad som anges i annan lag och författning eller i bygglov och startbesked kan strida mot konventionen.

Konventionen ger i artikel 19 personer med funktionsnedsättning rätt att leva oberoende och delta i samhället på lika villkor som andra. Staterna ska enligt artikel 9 om tillgänglighet säkerställa att fysisk miljö och tjänster som erbjuds allmänheten är tillgängliga. Av kommentaren till artikel 9 framgår att nationella kulturarvet systematiskt och kontinuerligt ska göras tillgängligt. Artikel 30 ger rätt att delta i kulturlivet. Staterna ska se till att minnesmärken och platser av nationell kulturell betydelse är tillgängliga.

Det kan dessutom ifrågasättas om de svenska nationella kraven är förenliga med Sveriges internationella åtaganden. Europakonventionen, som gäller i Sverige, har till exempel i målet Guberina v Croatia konstaterat att en nationell lagstiftning inte lever upp till CRPD:s krav. Sverige har åtagit sig att anta särskild lagstiftning avseende skälig anpassning, vilket inte gjorts. Skulle vara bra att utveckla i förhållande till vad det faktiskt innebär i det här fallet, i förhållande till diskrimineringslagen.

Åtgärder

I november 2016 ägde ett möte rum med Slottets visningsansvarige, Statens fastighetsverk, Myndigheten för delaktighet, och företagen Guldmann och Triden. Det pågick en prövning av de fysiska möjligheterna att inom rimliga kostnadsramar förbättra tillgängligheten på slottet. En eller två experter hade anlitats för att ideellt lämna synpunkter.

Slottsförvaltningen vidtog i november 2016 åtgärder med trappgående plattformar som innebär att tillgänglighet nu föreligger för alla lokaler utom Slottskyrkan. Tillträdet dit är svår att lösa för elektrisk rullstol. Ombyggnation kunde heller inte genomföras på grund av rådande säkerhetsföreskrifter kopplade till kungens och drottningens arbetsrum.

Med lagen som verktyg har åstadkommit viss förbättring, men tillgänglighet till Slottskyrkan återstår att lösa.

Dokumentation

 

Kungliga slottet i Gamla stan i Stockholm

Adolf och Jamie framför trappa inne på slottet
Adolf Ratzka och Jamie Bolling på Kungliga slottet.

Nyligen inföll Sveriges nationaldag och många besökte det Kungliga slottet i Gamla stan i Stockholm, kanske vår allra främsta nationalklenod. Men är alla välkomna?

Förutom svenska medborgare fylls slottet dagligen av tusentals turister som här får en bild av Sverige och då även hur pass tillgängliga landets byggnader är. Kanske får utländska gäster själva uppleva att de inte kan ta sig fram på slottet. För hur tillgängligt är egentligen Kungliga slottet?

Föreningen Med lagen som verktyg begav sig dit den 3 juni tillsammans med det juridiska ombudet Carin Apelmo från Byrån för lika rättigheter. Adolf Ratzka och Jamie Bolling från föreningen äntrade porten och fick redan i biljettförsäljningen höra att stora delar av slottet är otillgängligt. Av tio öppna lokaler är sju otillgängliga för rullstolsanvändare. Det gäller bland annat Slottskyrkan och Rikssalen – ”om man inte kan få hjälp så att någon kan bära en upp”, säger receptionisten, som hoppas att ”det säkert går att ordna i framtiden”. Till Antikmuseet finns ingen ramp, så ”det är svårt i dagsläget”.

I vissa fall kan man inte ta samma väg som gående besökare. För att komma till museet Tre kronor måste man till exempel gå runt slottet och komma in via en annan ingång. Den typen av tillgänglighet där man särskiljer olika grupper är inte vad FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning avser, säger Carin Apelmo. Hon tycker att det kan vara ok med särskiljande, men påpekar också att denna typ av lösningar kan uppfattas som mycket kränkande av individen.

Slottet har olika funktioner och avdelningar, förklarade Lotta Günther som ledsagade oss genom salar och trånga passager. Förutom de öppna visningsvåningarna finns residensdel och statschefskontor, som ju också måste vara tillgängliga för gäster (och kanske även en åldrande statschef). Men förändringar tar lång tid på slottet. Hissen som ”skär rakt igenom det medeltida kärntornet” – och betjänar både kungens kontor och turister – tog 13 år att utreda. Alla åtgärder är successiva, sa Günther och tillade att olika lagar står i strid med varandra – till exempel kulturmiljölag och diskrimineringslag.

Carin Apelmo säger att det just är denna otydlighet som Sverige har fått kritik för av den FN-kommitté som övervakar hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning följs. Staten har åtagit sig att verka för full tillgänglighet på alla samhällsområden, men eftersom konventionen än så länge inte är svensk lag är det väldigt öppet hur den används och tolkas. Apelmo tycker att staten borde föregå med gott exempel och till exempel se till att statliga byggnader är tillgängliga. Problemet är att ansvarsfördelningen mellan myndigheter och instanser i samhället fortfarande är oklara.

Apelmo har frågat Myndigheten för delaktighet om vad som gäller för slottet. Myndigheten svarade att vilka åtgärder som är ”skäliga” att vidta alltid avgörs genom en helhetsbedömning där sådant som ekonomi, varaktighet i relation och nytta vägs in. Men Boverkets byggregler med krav på att ta bort ”enkelt avhjälpta hinder” gäller och för verksamhet som vänder sig till allmänheten gäller ytterligare krav.

För kulturhistoriska byggnader och byggnadsminnen finns dock begränsningen att åtgärder måste balanseras mot kulturhistoriska värden och byggnadens utformning. Vissa byggnader är dessutom säkerhetsklassade och då kan både ritningar och åtgärder omfattas av sekretess, vilket försvårar såväl granskning som utredning om förbättringar.

Att otillgänglighet sedan januari 2015 räknats som diskriminering har alltså inte förändrat så mycket, till exempel på Kungliga slottet i Stockholm. Det betyder att Sverige inte lever upp till den FN-konvention man ratificerat, säger Apelmo.

Diskrimineringsombudsmannen mottog nästan 300 anmälningar mot bristande tillgänglighet under 2015, men gick inte vidare med ett enda fall. För att något ska hända är det upp till den enskilde att anmäla diskriminering och försöka driva ärenden. Nu kommer Med lagen som verktyg diskutera om en formell stämningsansökan ska formuleras.

Bild och text: Emil Erdtman