Anna Quarnström, förbundsjurist, SRF – ”HFD har gett grönt ljus för att dra in färdtjänst för synskadade”

Anna Quarnström, förbundsjurist, SRF

Att färdtjänst blev en trafikpolitisk lösning istället för socialt bistånd har lett till en avhumanisering. Då blir det ointressant om det tex kan vara farligt för synskadade att resa kollektivt i okända miljöer, säger Anna Quarnström.

Projektet Artikel 19 har tidigare intervjuat Andreas Pettersson, lektor i juridik, om hur Vilmer (vi skriver inte ut efternamnet i denna artikel, efter personens önskan), 21 år och blind, inte beviljas färdtjänst och hur han fått avslag på sina överklaganden i förvaltningsdomstol. Anna Quarnström, förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, SRF, har företrätt Vilmer mot Region Stockholm. Hon beskriver regionens beslut att neka Vilmer färdtjänst som ansvarslöst och i avsaknad av moralisk kompass.
– Min kritik mot samtliga kommuner och regioner som fattar motsvarande beslut, är att det innebär en avhumanisering av de individer som prövas.

Färdtjänst blev en trafikpolitisk lösning

Färdtjänsttillstånd reglerades i socialtjänstlagen, SoL, fram till 1998, då färdtjänstlagen kom. Då blev färdtjänst en trafikpolitisk lösning som ersätter kollektivtrafiken för vissa individer istället för att vara socialt bistånd som ges i individuella bedömningar, säger Anna Quarnström.
– Problemet idag är att bedömningen inte utgår från individen utan från teori. Om den enskilde i teorin kan resa sträckor om än med vissa svårigheter så tas ingen hänsyn till att det är ogörligt i praktiken eller får konsekvenser.
Anna Quarnström är mycket kritisk till utvecklingen.
– Det är fullständigt befängt att inte betrakta färdtjänsten som en form av socialt bistånd när det ska vara en garant för att kunna förflytta sig som andra och vara delaktig i samhället på lika villkor.

Individen har avhumaniserats

Anna Quarnström tillbakavisar även att Vilmer utifrån dagens lagstiftning inte har de väsentliga svårigheter som behövs för att beviljas färdtjänst.
– I domstol vittnade vårdgivare om att Vilmer svårligen, omöjligen, kan förflytta sig till kollektivtrafiken i nya miljöer, omöjligen kan lära sig alla sträckor som behövs och att det kan vara förknippat med livsfara att försöka.
Är det så att individens säkerhet inte värderas som i andra sammanhang?
– Ja, att lagen blivit en trafikpolitisk lösning innebär att individen som söker insatsen avhumaniseras på så sätt att man inte tar ansvar för konsekvenserna som beslutet får i det enskilda fallet.

Måste visa att han inte kan lära in andra resvägar

Domstolen konstaterar istället att Vilmer kunnat resa sträckor som han övat in – därmed måste han enligt domstolen kunna visa att han inte kan lära in även andra sträckor för att anses ha väsentliga svårigheter.
– Det är ett beviskrav som tidigare inte funnits, som saknar stöd i förarbeten och som dessutom är omöjligt för den enskilde att uppfylla. Påståendet att Vilmer inte har väsentliga svårigheter är förolämpande, mot Vilmer och i viss mån mot lagstiftaren, säger Anna Quarnström.

SKR fick för stort inflytande över lagen

Anna Quarnström anser att förändringen i synen på färdtjänst har sin bakgrund i att lobbyorganisationer som Sveriges kommuner och landsting, SKR, fick större inflytande över lagen än de som bevakar funktionshindrades intressen.
– I remissvaren i olika utredningar har SKR ståndpunkter som att staten inte ska reglera färdtjänsten och att det kommunala självstyret är bäst på att hantera detta i praktiken. SKR:s ståndpunkter genomsyrar nu lagstiftningen och vid interpellationer i riksdagen har regeringen ofta upprepat vad SKR sagt.

Nu får man allt eller inget

Tidigare kunde tex den som hade svagt mörkerseende eller vissa funktioner få färdtjänsttillstånd med begränsningar i form av maxantal resor eller enbart resor i mörkertid, säger Anna Quarnström.
– Det var inte omöjligt att resa alla tider och du kunde ha väsentliga svårigheter i vissa avseenden. Nu får man allt eller inget och synskadade får allt oftare inget.
– För synskadade är själva resandet med kollektivtrafik inte det stora hindret. Att sitta på en buss är inte det svåra. Det svåra är att förflytta sig till kollektivtrafiken och att hitta på stationer, och det är i praktiken omöjligt att göra i miljöer man inte vistats i. Det är en påfrestning som inte är att jämföra med vanligt resande. Men nu ser vi allt oftare skrivningar i färdtjänstbeslut om att den enskilde borde, inte faktiskt kan, resa med kollektivtrafik.
Hur kommer det sig att färdtjänstlagen tolkats hårdare de senaste åren, den kom ju redan 1998?
– Offentlig förvaltning använder lagen som tak och inte längre som det golv som det ska vara. Politiker i regionerna bedriver inte politik i annan riktning. Ibland vågar de inte heller utan blir itutade att de inte kan ha mer generös tillståndsgivning än lagen ”tillåter”, trots att lagen inte sätter några begränsningar.

Domarna verklighetsfrånvända

Att Vilmer fått avslag på sin överklagan och Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, (Mål nr 180 – 21) nekat prövningstillstånd innebär att lagstiftaren inte uppfyller de delar i funktionsrättskonventionen som man borde kunna förvänta sig, där Artikel 20 talar om rätten till fri rörlighet, säger Anna Quarnström.
– Domarna är så juridiskt tekniska att de framstår som verklighetsfrånvända. Bevisbördan ligger på den enskilde, när rekvisiten i domarna handlar mer om du som blind kan lära dig samtliga sträckor i Stockholm innantill och mindre om vilka följder du drabbas av om du skulle behöva göra detta så är prövningen inte där den borde vara.

HFD ger grönt ljus för fler indragningar

Att HFD nekat prövningstillstånd till Vilmer innebär att man i praktiken gett grönt ljus till regioner och kommuner att fatta liknande beslut. Flera regioner, tex Skånetrafiken, har använt utslaget för att neka människor färdtjänst, säger Anna Quarnström.
– Den enda aktör som hade kunnat stoppa utvecklingen och satt ner foten var HFD, som valde att se mellan fingrarna.
Trafikanalys som har statistik för färdtjänst framgår det att antalet färdtjänsttillstånd minskat från 328 000 år 2009 till 295 000 år 2020 men det framgår inte hur många av dessa som är synskadade. Tyvärr kan man inte se hur många synskadade som ingår i de siffrorna, säger Anna Quarnström.
– Man jag kan konstatera att förut räckte det med att den enskilde saknade sk. ledsyn i vissa miljöer för att beviljas färdtjänst – men att det nu inte längre räcker med att den enskilde är blind och alltså inte alls kan förflytta sig självständigt.

Enorma konsekvenser för individerna

Konsekvenserna för synskadade och blinda när färdtjänsttillstånd dras in är enorma. Hela vardagen för en synskadad, precis som för en seende, bygger på att hen förflyttar sig till olika ställen, säger Anna Quarnström.
– Den synskadade har i regel inte stöd för de förflyttningar som färdtjänsten ska stå för. Så i den mån man inte får färdtjänst kan man i vissa fall inte lämna hemmet.

Färdtjänst måste bli en form av bistånd igen

Färdtjänstfrågor måste återigen ses som socialt bistånd som beviljas i individuella bedömningar, säger Anna Quarnström.
– Att neka synskadade rätt till färdtjänst är så uppenbart fel att du måste ha bott i skogen för att inte förstå att det är en dålig idé. Jag är tacksam för att ansvarig minister Thomas Eneroth i en nyhetssändning i TV4 den 1 okt sade att lagen förmodligen behöver göras om.
Vilka åtgärder vill du se?
– Det behövs en lagändring –inte bara i form av förtydligande att synskadade omfattas av rätten till färdtjänst utan att färdtjänstlagen slutar vara enbart en trafikpolitisk lösning. Den ska vara ett rättighetsfokuserat bistånd och ett medel för att uppfylla konventionsenliga förpliktelser.

Färdtjänst ska vara garanti för delaktighet i samhället

SRF anser att färdtjänst ska vara en garant för att människor ska kunna förflytta sig och delta i samhället på lika villkor vilket det talas om ibland annat Artikel 19 och 20 i Funktionsrättskonventionen. Det är en förutsättning för att arbeta, studera och förflytta sig, säger Anna Quarnström.
– Vi uppmuntrar synskadade att utveckla sina förmågor att förflytta sig på egen hand. Det är inte nödvändigt för alla att alltid använda färdtjänst men det måste vara en garant för de som inte klarar av eller inte orkar att förflytta sig själva, säger Anna Quarnström.

Anna Quarnström intervjuades av Kenneth Westberg 2021–11–23

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.