Under februari 2017 gjorde Caroline van Mourik en anmälan om bristande tillgänglighet varje dag. Artikeln på Lagen som verktyg fick stor spridning. Men vad har hänt med dessa ärenden sedan dess?
Laboratoriet Tegnérgatan
DO valde att gå vidare med anmälan av Karolinska Universitetslaboratoriet på Tegnérgatan och en vårdcentral på samma adress som inte var tillgängliga. Caroline tyckte det kändes hoppfullt, men också att DO:s frågor var märkliga.
—De frågade varför jag valt just detta labb, säger hon. Jag hade ju gått in på både 1177 och Karolinska sjukhusets hemsida innan jag besökte labbet, men där framgick inte att labb eller vårdcentral inte skulle vara tillgängliga för alla.
Under ärendets gång visade det sig sedan att både Labbet och vårdcentralen var medvetna om problemen, men inte gått ut med informationen. Entrén byggdes senare om, men två enkelt avhjälpta hinder förbisågs: en dörröppnare och porttelefon som inte följer plan- och bygglagens bestämmelser.
Caroline är kritisk till att DO inte kontrollerar informationen de fått från verksamhetsledningen.
—Om de bara går på det som verksamheten säger tror DO säkert att det nu är tillgängligt, säger hon. Men dörröppnare och porttelefon är fortfarande för högt placerade och går därför inte att använda. Verksamhetschefen har också hänvisat till en ramp som enligt Carolines kontakter med personalen varit borta i flera år.
Caroline tror också att DO hade kunnat upptäcka bristerna i tillgänglighet om de sett tillgängligheten på labbet som en helhet.
—Istället för att bara titta på en sak behöver DO titta på om en verksamhet är tillgänglig för personer med olika funktionsnedsättningar, säger hon. Det gäller särskilt om en anmälare är rullstolsanvändare och har nedsatt rörelseförmåga. Sedan ska bedömningen av frågan om diskriminering skett utgå ifrån lag och annan författning, vilket till exempel innefattar byggstandarder utfärdade av Boverket.
Svårt veta vem som är ansvarig
Som så ofta i tillgänglighetsärenden är det svårt att veta vilken verksamhetsutövare som ska anmälas. Caroline valde labbet, men det visade sig att labbet hyr 14 kvadratmeter av Kvartersakuten, och därför inte ansåg sig kunna agera. Kvartersakuten ansåg i sin tur att det var fastighetsägarens ansvar och menade att man gjort tillräckligt.
—Fast då kanske de borde ha anmält fastighetsägaren när bristande tillgänglighet blev diskriminering år 2015, säger Caroline.
Att mindre verksamheter inte är fullt insatta i vad som gäller har hon viss förståelse för. Samtidigt undrar hon hur seriöst det är med en mottagning som vänder sig till äldre och inte är tillgänglig.
—Även om verksamheter som hyr lokaler inte kan påverka fastighetsägaren fullt ut finns det mycket de kan göra, säger Caroline. De kan kontrollera hur det är ställt med tillgängligheten samt informera om bristerna på sina hemsidor, något inget labb inom KS gör. De kan ha läsbar information vid entrén om eventuella alternativ att komma in.
Hon menar också att berörda verksamhetschefer omgående borde tagit kontakt med henne så att rätt verksamhet blev anmäld.
—Då hade processen varit mycket mer konstruktiv, säger Caroline. Slutligen tillägger hon att akten innehåller olämpliga ordval, som visar att kunskapsbristen är stor hos de flesta inblandade.
Korrekt och positivt bemötande
Caroline anmälde även andra verksamheter inom vården av vilka två överraskade positivt:
Brommaplans vårdcentral
Brommaplans Vårdcentral bjöd in Caroline att se planerna för ombyggnationen av receptionen som nu uppfyller plan- och bygglagens krav på insidan av entrén. På utsidan finns dock en lutning som skapar problem när det är isigt på vinterhalvåret.
Fysiokliniken Capio S:t Görans sjukhus
Caroline fick svårläkta sår efter den anmälda händelsen på Fysiokliniken på S:t Göran, men varken DO eller IVO utredde fallet. IVO ansåg det varken vara diskriminering eller en patientsäkerhetsfråga.
—Man kan undra när det blir en patientsäkerhetsfråga, säger Caroline. Vad hade hänt om såren blivit infekterade?
Men även om frågorna om diskriminering och patientsäkerhet inte klargjordes handlade verksamhetschefen korrekt, något som ger Caroline hopp om att andra patienter inte ska drabbas på samma sätt framöver.
—Redan samma dag tog verksamhetschefen kontakt för att ta reda på vad som hänt, utan att ens ha sett hela anmälan.
Här är
ett utdrag av vad verksamhetschefen skrev:
“Vi har också tagit upp händelsen på APT (Arbets Plats Träff) och påpekat att man kan eskalera frågeställningen till en läkare om det är komplicerat. Inte för att läkarna nödvändigtvis vet mer om det praktiska utan för att dom har en bredare kunskap om vikten av olika undersökningar och kan en del om medicinskt adekvata alternativ. Jag lägger också in din anmälan i vårt avvikelsesystem, så att den ingår i vår statistik och så att vi även fortsättningsvis lär oss något av den här händelsen. Jag är förstås också ledsen för att vi inte lyssnade på dig på det sätt som vi borde.”
Långa handläggningstider i Stockholms stad
Om en anmälan gäller enkelt avhjälpta hinder kan man på Anmälningstjänsten kryssa för att anmälan förutom till DO ska gå till den kommunala byggnadsnämnden. Den 22 januari 2019 kom det första av hittills fem svar på Carolines många anmälningar för ganska exakt två år sedan. Stockholms stad anser inte att de är enkelt avhjälpta hinder.
Av besluten går det att utläsa att Stockholm stad troligen inte var rätt instans för dessa hinder.
—Men hur ska man kunna veta vad kommunen ser som ett enkelt avhjälpt hinder? undrar Caroline. Den långa handläggningstiden gör också att det blir svårt att gå vidare och anmäla den som skulle kunna vara rätt instans. Med dessa tidsfrister är det nästan omöjligt att tillvarata sina intressen.
Frågan är om Stockholms stads hantering lever upp till förvaltningslagens (2017:900) krav på handläggning av ärenden [förf. emfas nedan].
- Allmänna krav på handläggningen av ärende: 6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.
- Samverkan: 8 § En myndighet ska inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter. En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.
- Handläggningstid: 9 § Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.
Ointresse och kunskapsbrist
Efter att ha anmält konferensanläggningen Malmö Live fick Caroline det märkliga svaret från Malmö stad att: ”Kommunen ser problem men då de har godkänt bygget behöver inga åtgärder tas”.
Hon har alltså blandade upplevelser av respons och bemötande.
—Ibland fungerar det bra, särskilt när jag tagit kontakt och fått tag på rätt person. Då har jag kunnat pressa verksamheten och få till en bra dialog.
Hon märker då att kunskapsbristen är stor. Men det finns också arrogans och ointresse.
—De flesta verksamheter verkar inte bry sig om de anmäls eller inte. Om inte DO kliver in avvaktar de flesta. Det leder i princip till att ingenting händer trots att det i många fall kan finnas enkla (nöd)lösningar som åtminstone gör att den bristande tillgängligheten uppmärksammas och att personer med funktionsnedsättning känner sig mer välkomna.
Få verksamheter förstår att de kan göra mycket mer och att det inte behöver kosta så mycket – eller ens något.
—Att flytta eller installera en dörröppnare är oftast ingen hög kostnad i en årsbudget, säger Caroline. Men om man aldrig ens lägger in det i budgeten händer såklart inget.
