Som ett led i sitt arbete med ökad internationalisering bjöd Juridicum vid Stockholms universitet in professor Kris Gledhill från AUT Law School, Auckland, New Zeeland att tala vid ett seminarium den 5 februari (2018).
Temat för seminariet var Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som antogs 2006 och ofta påstås innebära ett nytt paradigm för de mänskliga rättigheterna eftersom den pekar på behovet av att omtolka redan existerande rättigheter. Lagen som verktyg och vårt systerprojekt Från snack till verkstad deltog.
Kris Gledhill har undersökt alla periodiska granskningar som hittills avhandlats av Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och har kommit fram till att Kommittén i vissa lägen har nått slutsatser som inte överensstämmer med redan etablerade standarder inom de mänskliga rättigheterna.
Han menar att det särskilt gäller kommitténs krav på avskaffande av alla möjligheter till frihetsberövanden, som psykiatrisk tvångsvård, eftersom det står i direkt motsats till staters skyldigheter att skydda enskilda mot skada, inklusive självmord eller fara för annans liv. Det är etablerad praxis från exempelvis Europadomstolen, och därmed finns en konflikt mellan normer och synsätt som måste konsolideras eftersom båda inte kan finnas samtidigt.
Vidare underströk Gledhill att artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är en bra utgångspunkt för jurister att argumentera från. Skälet är att jämlikhet och värdighet, som utgör kärnan i värderingarna bakom de mänskliga rättigheterna, står i uppenbar kontrast mot det tidigare systemet baserat på mänsklig ojämlikhet och rashygien.
Efter andra världskriget och en lång tanketradition av ojämlikhet genom exempelvis slaveriet, kolonialismen och nazismen avsåg världssamfundet att ”reboot the world”, enligt Geldhill. Även om Europakonventionen innehåller ett skydd mot diskriminering i artikel 14, så är det begränsat till att endast gälla i relation till rättigheterna enligt konventionen. På så vis har den allmänna förklaringens artikel 1 och anti-diskrimineringsskyddet i de nationella rättsordningarna en central position i paradigmet om de mänskliga rättigheterna – och det är till för att användas.
Flera frågor väcktes av deltagarna på seminariet. Ett tema som återkom var bristen på implementering av rättigheterna i den omfattning som internationell rätt slår fast. Paul Lappalainen lyfte frågan om kommitténs syn på staternas skyldighet att säkerställa implementering av rätten till likabehandling. Gledhill menade att kommittén i sin översyn kritiserat de flesta, om inte alla, stater för olika brister i implementeringen av rättigheterna.
Ibland handlar det om formella vägar och brister i lagstiftning, men i andra fall bristen på implementering i enskilda situationer. Därför lyfte han fram artikel 13 som ett tecken på det paradigmskifte som konventionen innebär; att personer med funktionsnedsättning ska ha lika rätt till rättvisa som andra, vilket innebär särskilda skyldigheter för staterna att anpassa rättsprocesserna så att alla effektivt kan delta.
Lagen som verktygs jurist Ola Linder reflekterar kring mänskliga rättigheter och diskriminering: hur kan rättigheterna vara allmänmänskliga om de inte gäller alla och det inte finns ett effektivt skydd för likabehandling och mekanismer som effektivt motverkar diskriminering? Rättigheter som undantas en viss grupp är inte längre mänskliga rättigheter i praktiken, varför det i sig är ett brott mot kärnan i paradigmet om de mänskliga rättigheterna.
Därför vore det lämpligt att Sverige ratificerar Europakonventionens tilläggsprotokoll nr. 12 som skulle innebära att Sverige åtar sig en skyldighet att garantera att alla rättigheter som framgår av svensk rätt tillfaller alla utan diskriminering. Då kan enskilda effektivt driva sin sak i Europadomstolen om Sverige inte garanterar likabehandling i alla situationer där enskilda tillerkänns rättigheter enligt svensk rätt.
Stöd föreningens rättsprocesser!
Swish 123 063 01 94