Den här veckan är Jennifer Jungelin, 19 år, gästskribent på Lagen som verktyg:

I april förra året fick jag ett glädjande besked att jag hade fått sommarjobb på ett äldreboende via kommunen. Det var passande arbetsuppgifter för mig. Tidigare hade jag gått på ett informationsmöte med Synskadades riksförbund där jag bor. På det mötet fick jag lära mig att jag som funktionshindrad har förtur på sommarjobb inom både kommun och landsting – just för att ge oss med särskilda behov meriter som kan öka våra chanser att få jobb framöver. Därför tog jag helt enkelt för givet att informationen om mig – både mina styrkor och mina funktionsnedsättningar – skulle skickas till den aktuella arbetsplatsen.

Men boendet hörde aldrig av sig, så jag bad min pappa att hjälpa mig att ringa upp min handledare. När han fick tag på henne visade det sig att varken hon eller något annan på boendet hade fått någon information om att jag har en grav synnedsättning och högpresterande autism. Därför blev jag kallad till vad jag förstod som ett möte där vi skulle diskutera lösningar för att jag skulle kunna sommarjobba på boendet. När jag kom dit fick jag emellertid veta att mötet var en slags intervju för att se om jag kunde jobba hos företaget.

Jag upplevde en väldigt negativ inställning från verksamhetscheferna. De fokuserade mycket mer på själva problemen än på lösningarna. Dessutom fick jag höra en del nedsättande påståenden, exempelvis att jag skulle skrämma de äldre genom att ramla på blommor och trädgårdsmöbler. Samt att jag inte kan veta om en person äter eller inte eftersom jag inte ser. Ett par dagar senare ringde verksamhetschefen för boendet upp mig och meddelade att jag inte kunde få ett sommarjobb – trots att jag alltså redan hade fått jobbet via kommunen.

Även om jag med lite hjälp lyckades att hitta en annan arbetsplats, som jag för övrigt trivdes väldigt bra på, var det självklart för mig att anmäla fallet som diskriminering med anledning av att icke-funktionshindrade ungdomar vanligtvis inte går igenom någon bedömning inför den här typen av feriejobb – förutom att de som ska jobba inom en barnverksamhet måste visa utdrag ur belastningsregistretsamt att arbetsgivaren har rätt att skicka hem den som inte sköter sitt jobb eller på annat sätt beter sig olämpligt.

Jag upplevde att det var diskriminering eftersom anledningen till att jag inte fick arbeta på boendet hade med min synnedsättning att göra. Dessutom hade jag kunnat få ofördelaktiga konsekvenser av det här om jag inte hade fått ett annat sommarjobb – då jag dels hade gått miste om en merit på cv:t och dels ingen inkomst under sommaren.

Jag fick juridisk hjälp att göra anmälan, men jag läste igenom hela diskrimineringslagen först. Anmälan utreddes, men lades sedan ned eftersom ord stod mot ord, då företaget som drev äldreboendet menade att jag inte kunde arbeta där på grund av säkerhetsskäl. Dessutom hade de en annan version än jag av hur mycket orienteringsträning jag kunde få av Syncentralen.

Ungefär ett år efter att jag anmälde min tänkta arbetsplats för diskriminering tog jag studenten. Redan under mitt andra gymnasieår hade jag börjat se fram emot att kunna söka olika kreativa utbildningar i folkhögskolans regi. Dels eftersom både kreativt skrivande och teater/scenkonst är ämnen som jag vill fördjupa mig i och jobba med i framtiden, dels eftersom jag hade fått uppfattningen att folkhögskolan skulle vara en tolerant och inkluderande skolform.

Till min förvåning möttes jag av fördomar och misstro. En morgon på påsklovet ringde kursföreståndaren från teaterlinjen och sa att hon inte visste om kursen gick att anpassa. Utan att vara dramapedagogiskt utbildad försökte jag förklara vilka metoder vi använd under dramalektionerna i gymnasiet, som fungerat väldigt bra för mig. I stort sett kan jag ju göra alla övningar som inte bygger på ögonkontakt eller endast syn. När vi la på luren upplevde jag att vi hade hittat någon form av samförstånd. Dock var auditionen väldigt otillgänglig för en person med synnedsättning, då större delen av övningarna gick ut på att följa andra i gruppens rörelser och att samspela utan att prata. Det kan därför inte ha gett en rättvis bild av mitt skådespel, varför jag blev ledsen men inte förvånad när jag inte kom in på utbildningen.

Nu satte jag allt mitt hopp till skrivarkursen jag hade sökt och hört väldigt gott om. När jag tackade ja till att komma på en informationsträff för sökande berättade jag att jag har en synnedsättning och undrade därför om jag fick ha en ledsagare med mig. Jag fick ett vänligt men konfunderat svar, där läraren undrade om jag kunde komma in eftersom skrivsalen låg på andra våningen utan hiss, eftersom skolhuset är k-märkt. Förutom att det är otillgängligt för rörelsehindrade att förlägga en utbildning på andra våningen i ett k-märkt hus visade hennes fråga på stor okunskap.

Efter informationsmötet kom samma lärare fram till mig för att prata om vilket stöd jag skulle behöva. Hon antydde tydligt att hon inte trodde att jag skulle klara att gå där, då programmet som skolan använder för att dela texter med varandra inte är tillgängligt med mitt anpassningsprogram. Hon sa uttryckligen att det skulle bli så krångligt om de andra deltagarna skulle behöva göra en speciallösning och mejla sina texter till mig – samt att lärarna inte kunde hjälpa mig med att ta mat på lunchen. Så även om det inte stod i det mejl jag fick ett par dagar senare är jag nästan helt säker på att min synnedsättning var anledningen till att jag inte ens fick en reservplats på utbildningen.

Dessa händelser har blivit en stor törn för mitt självförtroende, och inneburit en fruktansvärd orättvisa som jag inte önskar någon annan. Att bli utsatt för diskriminering och ibland nästan absurt nedsättande kommentarer har fått mig att gråta i ren frustration, men också skratta åt dumheterna. För mig personligen har de här känslorna varit viktiga för att förstå att det som hänt är diskriminering och kränkning. Det har hjälpt mig att ta tag i saken och göra en anmälan.

Allt det här har varit lärorikt och jag har fått upp ögonen för diskrimineringsfrågan och blev samtidigt intresserad av vad andra ungdomar med funktionsnedsättning har för upplevelser, hur de har hanterat händelser och hur det har påverkat dem. Därför har jag gjort kortare intervjuer med fem unga funktionshindrade som har fått dela med sig av sina upplevelser av diskriminering.

Intervjuer med fem andra ungdomar

Det sägs ju ofta att ungdomar är viktiga och ska prioriteras eftersom ungdomar kommer att utgöra framtiden. Men hur kan ungdomar med funktionsnedsättningars framtidstro påverkas om de utsätts för diskriminering? Och om en nu som funktionshindrad ungdom på ett eller annat sätt upplever diskriminering, hur kan en då se på möjligheten och meningen med att anmäla fallet till Diskrimineringsombudsmannen, och blir ungdomens upplevelser tagna på allvar?

För att kunna prata om diskriminering kan det behövas en förståelse för vad ordet betyder. Jag började därför varje intervju med att be mina intervjupersoner att med egna ord förklara vad som är diskriminering. De var alla överens om att diskriminering är när någon på något sätt får sämre förutsättningar på grund av till exempel funktionsnedsättning. Hit hör även de fall där en individ med funktionsnedsättning inte får det stöd hen behöver för att uppnå jämlika förutsättningar med andra.

Det som också är en intressant fråga att ställa sig kan vara om en individ med funktionsnedsättning kan diskrimineras innan personen har fått en diagnos. Enligt diskrimineringslagen kap 2 får ingen diskrimineras på grund av en funktionsnedsättning oavsett om den är medfödd, uppkommen senare i livet, eller kan tänkas uppstå.

Annie

Idag nittonåriga Annie fick sin adhd-diagnos först i slutet av första året på gymnasiet, vilket berodde på att skolan då gjorde en utredning på grund av att hon inte uppnådde kursmålen i majoriteten av sina ämnen. Så länge Annie kan minnas har hon haft svårt med att planera och strukturera, både i vilken ordning hon ska göra uppgifter och hur hon ska lägga upp uppgiften hon för närvarande ägnar sig åt. Annie hade svårt att hänga med redan i högstadiet, samtidigt som hon hade en stökig situation hemma.
—Lärarna visste att jag hade det jobbigt, så därför gav de mig godkända betyg trots att jag egentligen inte var godkänd, säger hon.

I efterhand menar Annie att hon tycker att lärarna har agerat felaktigt ”eftersom jag inte kunde det jag skulle kunna var jag ju inte mogen för att börja gymnasiet”. Trots att Annie fick sin diagnos i början av gymnasiet upplevde hon att hon inte fick det stöd hon behövde av skolan.
—Jag fick inte sitta i ett mindre rum, för alla skolans rum var upptagna, eller få längre provtid till exempel.

Det enda stöd Annie erbjöds var att träffa en specialpedagog en gång i veckan, vilket rann ut i sanden eftersom Annie har svårt att komma ihåg tider och följa upp kontakter med människor som inte är hennes nära vänner.

I nuläget har Annies skola fått en ny rektor som har sett till att Annie får hjälp med att påbörja, strukturera och avsluta uppgifter. Det har gjort att hon har lyckats klara ett flertal kurser. Till hösten ska Annie börja ett fjärde år på gymnasiet, nu med hopp om att få betyg i de flesta ämnen. Hon anser fortfarande att det hade varit så mycket bättre om hon hade fått rätt hjälp i tid.

När jag frågar henne om hon är beredd att anmäla sina båda skolor för diskriminering svarar hon nästan genast ”ja, om det inte hade varit så svårt att skriva en bra anmälan”. Annie hade gärna gjort en anmälan med tanke på att hon har missat så mycket i skolan, så att hennes framtid har påverkats i och med längre skoltid och sämre möjligheter. Dessutom har ovissheten om hennes diagnos varit en ångestfaktor.
—Jag har mått skitdåligt över allt som jag inte har klarat fast att alla andra runt omkring mig har gjort det utan problem.

Charlie

Men hur kommer det sig att alla ungdomar med koncentrationssvårigheter inte alltid har upplevt diskriminering i samma utsträckning – när alla elever i skolan ska ha samma rättigheter och skyldigheter? Jag frågar Charlie, en 21-årig kille med adhd och dyslexi, hur han ser på saken. Charlie beskriver att hans föräldrar har haft möjlighet att vara närvarande och se till hans rättigheter, vilket han tänker skulle kunna vara en bidragande orsak till att han fått rätt stöd. Charlie fick sina diagnoser tidigt vilket han menar har gjort det lättare för hans föräldrar att ”slåss för honom”. När jag frågar Charlie om han tror att han skulle göra en anmälan om han upplevde sig diskriminerad svarar han:
—Nej, jag skulle förklara för personen direkt varför det den gör är diskriminering tror jag.

Frida

I Charlies fall hjälpte det alltså att ha engagerade föräldrar, vilket tyvärr inte hjälpte i Fridas fall. Frida är född med en ovanlig leversjukdom, som gör att hennes kropp i princip inte kan bryta ned någon form av fett. Detta har inneburit att Frida har fått äta en begränsad specialkost, samtidigt som sjukdomen har gett henne ont i kroppen och trötthet. Frida tillbringade en stor del av sin barndom på sjukhus, där bra vårdpersonal spelade en stor roll för att göra hennes tillvaro dräglig. Därför hade Frida sett fram emot Vård- och omsorgslinjen på gymnasiet.
—Jag visste ju redan så mycket om sjukhus, och jag ville väldigt gärna kunna hjälpa andra sjuka barn, berättar Frida med sorg i rösten.

Frida och hennes föräldrar hade tänkt sig att vårdlärare som själva arbetat inom vården borde haft någon form av förståelse för Fridas behov. Men trots många möten med skolan möttes hon av oförståelse och många saker som hindrade hennes skolgång. Ofta rörde det sig om indirekt diskriminering, det vill säga att åtgärder som kan anses neutrala försvårade Fridas skolgång. Exempelvis var elevhissen trasig under långa perioder. Trots att Frida på grund av sin trötthet och låga energiintag inte hade orken att gå upp och ned för flera trappor, fick hon inte åka i lärarhissen.
—När jag tog upp problemet med min klassföreståndare jämförde hon min sjukdom med sina onda knän, och hävdade att det minsann ändå hade fungerat för henne att gå i trappor.

Dessutom fanns det ingen matsal på skolan, vilket gjorde att Frida tvingades gå långa sträckor vilket tröttade ut henne.
—Men det som verkligen fick mig att hoppa av gymnasiet, var en del av lärarnas kommentarer. Jag fick bland annat höra, att jag överdrev när jag förklarade att jag mådde så pass dåligt att jag behövde gå hem. Dessutom sa min klassföreståndare till mig inför hela klassen att jag inte skulle kunna få betyg i alla ämnen.

Trots att Fridas berättelse enligt diskrimineringslagen kap. 2 både borde kunna räknas som diskriminering på grund av bristande tillgänglighet och diskriminering genom kränkning eller trakasserier valde Frida att inte anmäla gymnasieskolan.
—Även om det inte på långa vägar räckte så försökte de nog någonstans. Jag fick ett litet rum att gå och vila i, och till slut fick jag värma min mat i lärarnas personalrum.

Förutom det faktum att hon på grund av rådande omständigheter valde att hoppa av gymnasiet och därför inte har en gymnasieexamen har detta påverkat henne på ett djupare plan.
—Jag blev deprimerad och gick in i väggen, jag tappade självförtroendet och ingenting kändes roligt längre.

I Fridas fall handlade den bristande tillgängligheten om fysisk tillgänglighet eftersom Frida inte hade tillgång till hiss, men brist på tillgänglighet kan också vara när information inte finns tillgänglig på tillgängligt läsmedia, exempelvis punktskrift, teckenspråk eller inläst.

Linnéa

När Linnéa, som är gravt synskadad, skulle gå ut nian hade hon sett fram emot nationella proven i moderna språk, i hennes fall spanska, extra mycket, ”eftersom det var mitt bästa ämne, och jag ville verkligen få visa vad jag kunde för jag hoppades kunna få högsta betyg”. Men den dagen när det var dags för Linnéa att göra proven fick hon höra att de anpassade proven inte hade kommit och att det inte var tillåtet att göra proven muntligt. Därför fick hon avstå från att göra proven.
—För det första var jag väldigt ledsen för att det var så orättvist, och för det andra var jag så rädd för att mitt betyg skulle försämras på grund av det här.

Linnéas betyg påverkades inte av att hon inte fick möjlighet att göra proven, men ändå bestämde sig Linnéa för att anmäla händelsen som diskriminering.
—För mig var det viktigt att det här inte skulle få hända någon annan, eftersom vi alla ska ha samma rättigheter i skolan.

Linnéa kände sig osäker på hur en gjorde en DO-anmälan, särskilt en som blev välformulerad. Därför försökte hon be sin resursperson i skolan om hjälp.
—Han bara skrattade åt mig och sa något i stil med att det inte var någon idé, att ingen skulle tro på en 15-årings berättelse och att anmälan skulle läggas ned. Men jag stod på mig, med hjälp av en kompis som stod på min sida fyllde vi i formuläret på Diskrimineringsombudsmannens hemsida, berättar Linnéa och låter stolt.

Dessvärre, kan man tycka, var Linnéa tvungen att ge sin resursperson rätt. Hon hörde nämligen aldrig av Diskrimineringsombudsmannen. Dock fick hennes lärare ett brev från Skolverket som bad om ursäkt till eleven. Samtidigt påpekade Skolverket att de inte prioriterade att anpassa proven i moderna språk eftersom de inte är obligatoriska för alla skolor.
—Jag upplevde inte att min anmälan togs på allvar, men jag ångrar inte att jag gjorde anmälan för jag vet att jag har rätt.

När jag frågar Linnéa om hon skulle ha anmält en liknande händelse igen svarar hon:
—Nej, det skulle inte vara någon idé. Jag skulle nog anmäla om det var något väldigt viktigt, om jag till exempel inte fick ett jobb för att jag inte ser.

Lisa

Frågan är om diskriminering på arbetsmarknaden automatisk tas på större allvar. Lisa är gravt synskadad, samt har en cp-skada som begränsar hennes rörelseförmåga. Lisa sökte och fick ett sommarjobb inom sitt landsting, på en avdelning på sitt lokala lasarett.
—Det kändes jättebra att få lära mig nya saker, och eftersom jag hittade dit.

Lisa besökte avdelningen innan hennes sommarjobb skulle starta. Hon fick inte träffa någon chef men sköterskan som visade henne runt hade varit positiv och sagt att det skulle gå utmärkt för henne att jobba där. Trots det väcktes Lisa ett par dagar innan hon skulle börja sitt sommarjobb av ett samtal från sjukhusets avdelningschef, som meddelade att personalen hade haft ett krismöte och kommit fram till att Lisa inte kunde jobba där.

Chefens argument var bland annat att sköterskorna var rädda att Lisa skulle krocka med patienternas droppställningar, samt att hennes något långsamma rörelseförmåga skulle göra att hon var i vägen när olika larm gick.
—Jag blev väldigt ledsen och orolig över att jag inte skulle få ett jobb. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag bad min pappa ta över samtalet, säger hon.

Lisa pappa försökte till en början resonera lugnt med avdelningschefen. Han frågade bland annat om hon inte kunde få provjobba för att se hur det fungerade. Chefen menade att det var omöjligt, eftersom lasarettet inte hade resurser att ledsaga Lisa, vilket var ett krav från deras sida. Lisas pappa gav då chefen en utskällning och krävde att lasarettet på något sätt skulle lösa situationen så att Lisa fick ett jobb. Ett krismöte hölls och en ledsagare anställdes – en ungdom som nu fick ett sommarjobb i och med Lisas behov.

Trots att Lisa efter mycket om och men fick sitt sommarjobb kändes det inte helt bra.
—Visst jag fick full lön, fast att jag bara fick jobba tre istället för fyra veckor. Men det kändes fruktansvärt att inte automatiskt få samma rättigheter som alla andra sommarjobbare. Dessutom fick jag nedsättande kommentarer från chefen när jag väl jobbade. Hon skrattade åt mig och sa till mig att jag inte hade klarat någonting utan ledsagare.
När jag frågar Lisa om hur hon såg på möjligheten att anmäla fallet som diskriminering säger Lisa att hon tycker att det var diskriminering, men att hon inte gjorde en anmälan eftersom hon inte hade några konkreta bevis – exempelvis ett inspelat telefonsamtal eller ett sparat mejl. Därför tänkte Lisa att hennes berättelse inte skulle tas på allvar.

Sammanfattning

För att försöka sammanfatta hur ungdomarna som intervjuats har påverkats av den diskriminering de har upplevt kan två faktorer särskilt urskiljas. Dels en törn för självförtroendet, vilket har lett till ett tvivel på sin arbetsförmåga eller sin framtid. Men även av förlängd eller avbruten skolgång, vilket skulle kunna vara intressant att utreda på en strukturell nivå. Visserligen är inte gymnasieskolan obligatorisk, dock säger diskrimineringslagen kap 2 att ingen elev ska få sämre förutsättningar på grund av funktionsnedsättning.

För att vidare sammanfatta vilka faktorer som har förmått intervjupersonerna att göra en DO-anmälan eller låta bli verkar en gemensam nämnare hos ungdomarna som intervjuats inklusive jag själv vara en vilja att förändra – att dela sin historia till omvärlden och därmed förhoppningsvis undvika att någon annan ungdom skulle hamna i samma situation. Viljan att förändra genom att dela sin historia kan även tänkas finnas hos de ungdomar som inte valt att göra en anmälan, men ändå valt att delta i den här artikeln. Det som dock har hindrat ett flertal av ungdomarna från att göra en anmälan var dels en osäkerhet kring att skriva en bra och trovärdig anmälan, och dels en rädsla att inte tas på allvar.

/Jennifer Jungelin

Alla ungdomar som intervjuats heter egentligen någonting annat. För den som är intresserad av att läsa diskrimineringslagen finns den på diskrimineringsombudsmannen.se

är en ideell förening som utreder och driver diskrimineringsfall Stöd rättsprocesserna via swish 123 063 01 94