Vems val? nr 10! Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Samtalet är med Ola och Jamie från projektet och gäst Åsa Strahlemo från DHR. Vi pratar om jämlikhet i praktiken – boendeförhållanden, ekonomi och samverkan mellan organisationer.
Transkribering:
OLA: Välkommen till Vems val, podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Den är skapad av Artikel 19 som verktyg, som är ett arvsfondsprojekt som tittar på hur det går för Sverige att genomföra rättigheterna enligt artikel 19. Jag heter Ola Linder och är projektledare och jurist. Och i dag har vi med oss Jamie Bolling, som är Independent Living Institutes verksamhetsledare och aktiv i indepentent living-rörelsen sedan början av 90-talet. Och inte minst så har vi också med oss en gäst i dag, som är Åsa Strahlemo, ny förbundsordförande för DHR. Välkommen, Åsa, vad roligt att ha dig här.
ÅSA: Tack så jättemycket och vad roligt att få bli inbjuden hit.
OLA: Ja. Du är ju ny förbundsordförande för DHR. När var det du blev av?
ÅSA: Jag blev vald på förbundsmötet i slutet utav oktober, men jag drog inte i gång arbetet ordentligt förrän innan jul. Därför att, ja, jag hade jobb att avsluta och lite annat. Och jag är vald på tre år, som det ser nu då.
OLA: Ja, vad roligt. Då får vi säga grattis till det också, förtroendet.
ÅSA: Tack.
OLA: Ja [skratt].
ÅSA: Tack så jättemycket.
OLA: Jag tycker att det ganska snabbt börjar märkas att du sätter din prägel på förbundet också. Exempelvis så har ni krävt en ursäkt av svenska staten för de som befunnit sig på de större institutionerna särskilt avsedda för personer med funktionsnedsättning. Vill du berätta lite mer om det?
ÅSA: Mm. Det är ju dels en fråga som jag har arbetat med, men på olika sätt, personligen under ganska många år. Egentligen så började alltihopa med att jag tyckte att det var jätteviktigt att det följs upp tydligare att de första personerna som for illa när det gäller rasbiologi och när det gäller de hemska koncentrationslägren och tiden innan dess under andra världskriget, att det var personer med funktionsnedsättning. Och sen har ju synen på människan på olika sätt funnits kvar och påverkat efter kriget på de olika institutionerna som har funnits. Det har ju verkligen inte varit koncentrationsläger i Sverige så, det säger jag inte, men skuggorna på människosynen finns kvar. Men det här är också någonting som DHR har arbetat med, och andra organisationer inom rörelsen som försökt att få till en ursäkt under många år. Jag tror faktiskt upp till 20 år. Men man har inte fått något gehör för det. Jag vet att det även lyftes upp i samband med när barnhemsbarnen hade en utredning och fick en ursäkt, men man ansåg inte att vi som har funktionsnedsättningar tillhörde samma grupp. Och jag förstår att man behöver dra gränsen någonstans, absolut. Men det betyder ju ändå inte att vi som har varit på institution, att vi inte också har rätt till en ursäkt, för det tycker jag absolut att vi har. Och då var det så här att i slutet utav november så fick jag ett mejl från den prisbelönta journalisten Randi Mossige-Norheim på Ekot på Sveriges Radio, och hon hade av en slump fått veta att en släkting till henne hade levt och farit illa på den mest ökända av alla institutionerna, Vipeholm i Skåne. Och mycket som hon fick reda på då, det blev grunden i en dokumentär i fem delar som sändes i P1 under hösten. Och har man inte hört den dokumentären så rekommenderar jag den varmt. Och hon tog helt enkelt kontakt med DHR, och jag vet inte om det beror på att hon visste att jag har intresse i frågan, eller om det är för att DHR har faktiskt drivit frågan i många år, eller om det var en kombination. Men jag tog chansen, helt enkelt, och på den vägen är det. Och DHR var med i Ekot då och vi skrev debattartiklar som har publicerats lite i de större tidningarna runtom i Sverige, men framför allt så skrev vi också ett brev till statsministern som vi skickade från förbundsstyrelsen i december där vi krävde en ursäkt ifrån staten. Och vi fick ett svar på det här brevet, ja, början utav februari. Och då hade han delegerat det till socialminister Lena Hallengren och hon säger så här att hon vill träffa DHR i höst tidigast, men det är väldigt oklart när det här ska ske, om det ska ske och vad mötet innebär, så. Så att jag kände nog att ”nej, det här är nog mera att de vill ha mer information”. Och då blev jag lite arg, därför att det … Här finns så otroligt mycket information som redan har tagits fram av andra föreningar, som handikappfören… Handikapphistoriska föreningen, till exempel, men även andra olika organisationer. Så det här att det inte finns information, det stämmer inte. Så att jag började ta kontakt med olika personer som sitter i riksdagen för att försöka lyfta upp frågan inifrån riksdagen i stället, och då blev jag ännu mera arg, därför att det … Intresset är verkligen jättesvalt. Det var bara två partier som var intresserade av att prata med mig och med DHR, och det var Liberalerna och det var Kristdemokraterna. Övriga partier, de var inte ens intresserade att prata om saken. Kristdemokraterna, de tycker frågan är viktig, men de tycker inte att det är någonting de vill jobba med just nu. Men Liberalerna, den här gången, de kände direkt att ”det här vill vi ge er en plattform för”, och då föreslog de ett seminarium i riksdagen. Och då tyckte jag att det här är en alltför stor fråga, att DHR som enskilt förbund ska bära det här, för att om … Ska vi prata om Vipeholm, då är det viktigt att personer som representerar den gruppen utav människor hörs på det här seminariet. Så då bjöd vi in FUB, och för att få en tydligare historisk återblick så bjöd vi även in Handikapphistoriska föreningen då. Och vad som var tanken är att jag ska visa den röda tråden, från hur det var från början utav 1900-talet till att skuggorna finns kvar än i dag. Och jag hoppas att vi lyckades med det. Så ungefär så är det jättelånga svaret.
[skratt]
OLA: Nej, men jätteintressant. Tack så mycket. Jag måste bara säga att jag tycker att vi delar den bilden att det finns mycket kvar av den här tiden, alltså i hur människor med funktionsnedsättning ofta kan behandlas.
ÅSA: Mm. Och det är hemskt.
OLA: Absolut. Så att vi jobbar ju mycket med diskussionen om, ”vad är en institution?” Och det är klart att det är skillnad på Vipeholm och hur det kan se ut i dag. Men samtidigt så är vi också väldigt intresserade inom Independent Living just av, vad är det som en institution betyder? Och framför allt, vad är det människor har rätt till i form av att ha ett självbestämt liv och kunna leva i samhällets gemenskap? Och då spelar kanske inte storleken på byggnaden så fruktansvärt stort roll, utan mer avsaknaden av kontroll. Enligt en kanske mer abstrakt, men ändå rättighetsbaserad, approach till det här med institutioner. Vad säger du om det?
ÅSA: Ja, men jag håller med, att det handlar … Och jag skulle säga att det handlar inte bara om kontroll, utan också möjligheten att kunna förflytta sig när man själv vill i samhället och kunna delta på sina egna villkor. Det är därför vi har FN-konventionen. Och där … För att kunna fullfölja den för de personer som själva vill det, då är ju den personliga assistansen det bästa verktyget. Sen är det så att det finns personer som tycker att ”nej, det här är inte rätt för mig”, och då måste man ju få tycka det också. Men då måste ju självbestämmandet bli tydligare, om man känner att man vill bo tillsammans med andra personer i ett hem som kanske är mer likt en gruppbostad.
OLA: Ja, precis. Vi ser ju att kommuner till exempel försöker pressa in personer med funktionsnedsättning i såna här olika kollektiva boendeformer. Kanske egentligen när … Eller det som är mest skrämmande, tycker jag, det är när personerna själva säger att ”men jag vill ha personlig assistans för att kunna leva mitt liv i min lägenhet eller min bostad”, och ändå så försöker kommunerna pressa in.
ÅSA: Ja, och det bryter ju mot FN-konventionen, tycker jag. Att det måste ju vara individens val, vad man själv tycker är bäst. Sedan ser ju tolkningen utav lagen ut som den gör just nu, så att det är många som inte beviljas personlig assistans just därför, eller fast de … det egentligen hade varit det bästa valet. Men om man vill ha personlig assistans och man tycker att det är den bästa lösningen för att kunna leva delaktigt i samhället, då tycker jag att då är det det man ska ha.
OLA: Är inte det kanske en fråga, att börja mobilisera kring att uppdatera LSS efter den … eller de rättigheter som finns i konventionen? LSS skrevs ju betydligt innan konventionen kom, ska sägas.
ÅSA: Ja. Och det är ju någonting som vi i DHR vill. Vi vill att FN-konventionen ska bli svensk lag.
OLA: Och när du säger ”bli svensk lag”, vad är det mer precist som ni menar?
ÅSA: Nej, men att den måste implementeras på ett helt annat sätt än i den svenska lagstiftningen, precis som barnkonventionen har gjorts.
OLA: Just det, för den har ju inkorporerats, alltså tagits … Man har tagit konventionstexten och skrivit in den på lagnivå.
ÅSA: Mm.
OLA: Alltså som en lag, genom riksdagen. Och sen så någonting som jag tycker är väldigt intressant på det området, det är att med barnkonventionen så stannar vi inte där, utan vi fortsätter göra om redan existerande lagar efter de rättigheter och de värderingar som finns bakom barnkonventionen. Och jag personligen tror nog att det kanske är ännu viktigare egentligen, att styra de lagstiftningar som finns … som tillämpas i dag också. För att annars finns det en risk att det här blir en symbol och att vi tillförlitar oss alltför mycket på konventionsimplem… eller egentligen själva inkorporeringen av konventionen, snarare än att jobba vidare aktivt.
ÅSA: Ja, det är mycket det som behöver komma till. Att vi måste ifrån alla fina papper och alla orden som står på papper, utan det måste ner till människornas liv i vardagen och synas att vi följer FN-konventionen. Och det är egentligen det som jag är ute efter.
OLA: Ja, mycket intressant. Jag kan tipsa om lördagsintervjun för några veckor sen med Pernilla Leviner, som forskar i barnrätt, där hon diskuterade en del kring vad effekten har blivit av inkorporeringen och så där. Och jag tyckte det blev tydligt att man måste jobba på flera fronter och inte bara inkorporera det och sen släppa, utan det gäller att jobba aktivt.
ÅSA: Nej, jag ser ju det som ett första steg, inte som ett enda steg. Men man måste börja någonstans, för det här kommer att ta tid.
OLA: Ja, verkligen. Parallellt med allt det här så har ju EU-kommissionen också tagit fram ett förslag på strategi för hur konventionen ska genomföras i EU, och hur … Det bygger mycket på att medlemsstaterna ska göra ganska mycket också. EU har ju ganska begränsad kompetens på många av områdena. Jag vet inte om du haft en chans att titta på den, eller så? Den handlar ju mycket om just den här rätten till självbestämt liv och arbetsmarknad.
ÅSA: Jag har tyvärr inte annat … hunnit med annat än att titta på den väldigt övergripande, men jag tycker att det är bra ändå att det görs ett samlat grepp på EU-nivå, därför förhoppningsvis så leder det till att frågorna diskuteras på ett annat sätt och att man följer de riktlinjer som är på ett annat sätt. Och sen tror jag också, eller jag hoppas i alla fall, att i och med att det finns en tyngdpunkt på arbetsliv och på sysselsättning, att det diskuteras mer. För är det någonting som vi ser så är det ju att det går bakåt när det gäller privatekonomi, när det gäller skola och utbildning, och när det gäller att hitta sin plats i samhället när det gäller arbete eller sysselsättning. För de allra flesta personer så är ju att ha någonting att göra om dagarna som känns meningsfullt något av det viktigaste som finns. Och det är ju grundbulten i det svenska samhället. När man träffar någon för första gången, då frågar man ofta, ”vad gör du? Vad jobbar du med?”
OLA: Ja, verkligen.
ÅSA: Och därför är det så otroligt viktigt.
OLA: Jamie, jag vet att du har jobbat mycket med EU-frågor. Har du någon tanke om den här prioriteringen som kommissionen gör?
JAMIE: Jag tyckte att det var intressant som du sa, vad heter … Åsa, att man lyfter frågor. Man har sett hur man har lyft independent living, och då lyft den på allas agenda på något sätt. Sen måste man värna självbestämmande, när man får ha självbestämmande och sånt. Så man får vara sån … Men independent living, den finns väldigt högt på många agendor. Men sen om man pratar om personlig assistans, vad menar de med personlig assistans? Det kan vara man får stöd i en institution och det är personlig assistans, vilket det inte är för oss. Så jag tycker det är väldigt bra att man har självbestämmande, för det är viktigt att man lyfter frågorna, diskussionen förs bland så många aktörer som möjligt. Men vi ska vara aktsamma också och se hur det utvecklas. Men också, som du sa, det här att det går bakåt. Jag pratade med en företag häromdagen som vi tittade på att göra projekt om arbete, som skulle vara en partner med oss. Och de sa, ”men det är så tufft nu”. Och man kan tänka sig, okej, de har så många människor med funktionsnedsättning, eller normbrytande funktionalitet som vi brukar använda, men de säger att det är tufft. Och man kan tänka sig, med corona, det kommer inte bli lättare.
ÅSA: Nej.
JAMIE: Ju längre corona går kommer arbetsmarknaden vara svårare för de som är längst ifrån, och det är människor med olika typer av funktionsnedsättningar som finns långt ifrån. Om det är kognitiv eller syn, eller ja, rörelse, vad det är.
ÅSA: Men samtidigt så tänker jag att en utav de få bra sakerna med den här pandemin är ju att det har blivit mer accepterat att arbeta på distans hemifrån och med digital teknik. Och förhoppningsvis så kan det göra att vissa trösklar sänks, i alla fall, till att kunna få ett arbete eller en sysselsättning. Det är min förhoppning i alla fall, att vi måste se … öka mångfalden även där, att hur kan ett arbete se ut? Och vad är en arbetsplats? Måste man alltid sitta på ett kontor?
JAMIE: Nej, vi ser det … vad du säger. Och vi har flera personer som är med i olika möten, och jag tror det är flera som har erfarit det som STIL säger. Det är mycket fler som kommer på medlemsmöten, därför man behöver inte ta den där rasten som kan vara otillgängligt. Men då blir den här balansen att assistera så att samhället blir tillgängligt. Och att, ja, men du kan jobba hemifrån. Eller du kan rösta elektroniskt, du behöver inte komma in i den där skollokalen som är otillgänglig. Och sånt. Så det hela tiden ger oss lite mera rätt, tycker jag, när man ska kämpa både för tillgänglighet och delaktighet.
ÅSA: Mm. Och det är inte alls lätt.
JAMIE: Men det är viktigt också.
ÅSA: Ja.
JAMIE: Att det är fler som får sina röster hörda och kan komma. Det är jät… det är roligt. Samtidigt blir det också en balans. Man går från en möte till den andra, nu har man bara fem minuter emellan.
ÅSA: Ja, ja. Så är det, att vi behöver ju prata arbetsmiljö på ett helt annat sätt. För att digital arbetsmiljö tror jag inte är så att det finns några riktlinjer till, och det är ju minst lika viktigt som i den klassiska arbetsmiljön också. Men vad jag menar är att bara för att det är lättare kanske att jobba digitalt så innebär inte det att man ska sluta att arbeta för att göra samhället mer tillgängligt överlag, absolut inte.
JAMIE: Nej, det förstår jag.
ÅSA: Ja.
[skratt]
JAMIE: Ja, ja. Jag har en fråga jag tänker på. Den här att man har … ni har begärt ursäkt från DHR. Gör de det? Eller vad händer om de inte gör det? Jag undrar, jag har inte riktigt sett såna processer så mycket.
ÅSA: Hittills har det inte kommit några som helst signaler på att vi ska få en ursäkt. Jag har inte fått några såna signaler ännu. Utan jag kommer inte släppa frågan, jag kommer att fortsätta driva på så länge som jag har en plattform och möjlighet att göra det. Men det vore ju bra om fler också kunde hänga på. Vi behöver starta ett större tryck, att fler behöver skicka ett brev till statsministern och säga att det är dags att be om ursäkt nu. Då tror jag att det kan bli ett större tryck i frågan, om vi inte står ensamma.
JAMIE: Lite grann som tillgänglighetsmarschen blev någonting som utvecklades, så många fler kom in. På något sätt tror jag ändå det påverkade utvecklingen, diskrimineringslagstiftning. Så du har rätt alltså, man får försöka se hur man kan få ihop en rörelse bakom. Inte bara att det är DHR:s frågor, därför det är allas frågor. Som du säger, jag minns när jag pratade på, vad heter det … Norrmalms … nej, framför LO-byggnaden där, om om en dag när der var kristallnatten. Och pratade precis som du sa. Det var medan nazismen höll på och … jag tror det hette T-4 eller T-5, var den första. Det var när man gjorde olika experiment på människor med funktionsnedsättning. Det är så. Man tänker, tror jag inte … I och för sig, då var det väldigt många som pratade om det, men det är lätt att man glömmer. Ja, men det finns de som säger, det är inte … aldrig fanns, vad heter … hela holocaust, vilket vi vet det är inte sant, det har varit. Och det här med synsättet, tyvärr finns det hela tiden. Det finns någon slags rangordning och funktionshinder kommer längst ner hela tiden, så man måste hela tiden kämpa för lyfta och insistera att mänskliga rättigheter är för alla, inte bara för vissa.
ÅSA: Det är också tyvärr så att det är … Gruppen som är norm i samhället, det är ju dens historia som förs vidare och berättas. Och vår historia har ju väldigt sällan fått en stark röst. Och det är också så att många utav de som bodde på institution på 1900-talet, de finns inte med oss längre, men berättelserna finns kvar och de måste föras vidare. Därför att om vi inte förstår varför saker och ting ser ut som de gör, då kan vi inte heller ändra på rötterna så att det blir annorlunda. Då blir det bara tillfälliga ändringar, därför att rötterna finns kvar och sprider fortfarande de här hemska idéerna om hur samhället ska se ut. Så att det är också viktigt att samhället har hittills aldrig bett om ursäkt för hur personer med funktionsnedsättning har behandlats, då har man inte heller erkänt att det har hänt. En ursäkt, det är ju en bekräftelse på att någonting har hänt om man ber om förlåtelse för det. Därför är ursäkten så viktig.
OLA: Jag förstår. Det var kraftfulla ord.
JAMIE: Verkligen.
OLA: Och jag tänker på, vi har ju Forum för levande historia som tittar på det här med förintelsen. Till exempel tror jag att det skulle behövas något liknande kring det här. Jag vet på seminariet som ni arrangerade med riksdagen och andra organisationer, att det diskuterades mot slutet just det här behovet av eventuellt ett museum som särskilt tittar på det här. Vad tänker du om det?
ÅSA: Ja, det vi i DHR säger är att ursäkt är viktigt och också att på något sätt föra vidare så att det här inte händer igen, men vi har inte sagt på vilket sätt det ska vara. Det kan vara en minnesplats, det kan vara ett museum, men det kan vara någonting annat. Det kanske behövs utredas vad som är det bästa sättet att göra det på. Men det som är viktigt att komma ihåg, det är att de här människorna, de levde och de dog och begravdes ofta anonymt. Att de får inte glömmas bort, att de får … Och då tycker jag att någon slags minnesplats är viktig, men även att kunskapen förs vidare, och då kan museum kanske vara en bra lösning på att både minnas och lära sig så att det inte händer igen.
OLA: Till exempel den här vitboken som handlar om hur svenska staten har behandlat romer, den är ju väldigt också kraftfull och välskriven. Jag minns, det var en person som representerade gruppen som sa till mig att, ”känner du till den här vitboken?” Jag sa att ”ja, jo, det gör jag nog”. Men hur många personer tror du känner till den? För den har inte skickats ut i tryckt form till svenska folket, så att det är väldigt få som känner till den.
ÅSA: Mm. Jag tror också att det är väldigt få som känner till den. Utan det är nog personer som på olika sätt jobbar för mänskliga rättigheter och att det ska stärkas som, i bästa fall, känner till den. Och jag tycker att det blir väldigt tråkigt när det görs väldigt bra dokument, och sedan så hamnar det på en hylla. Utan det viktiga för mig och för DHR, det är ju att det blir till en förändring, att man förstår vad som är fel och sen rättar till det.
JAMIE: Häromdagen var jag med i MR-Fonden, som tillsammans med Handikapphistoriska föreningen ledde den projektet hit på svenska deltagandet i CRPD. Och det är ett sätt ta fram historierna. Vi skulle på något sätt behöva flera initiativ runt omkring att ta fram den historien, både vad du pratar om och deltagande. Och jag tror vi kunde lätt vinna museet, men om de ser att det är så viktigt , det är en annan sak. Allt bland om hur rullstolar såg ut förr i tiden redan ser ut i dag. Ja, både från en tekniksida med människosyn och … det var i … vad hette den där? Ja, inte för så länge sen, det var en utställning om rörelsen och olika engagemang, och där var Independent Living nämnt till exempel, så det finns redan vissa som har tagit upp funktionshinderperspektiv, men det skulle behövas mycket större.
OLA: Jamie, var det den där 100 % Kamp, tror jag att den hette?
JAMIE: Precis, så var det. 100 % Kamp.
OLA: Ja, den var väldigt intressant, just för att den tittade på flera rörelser.
JAMIE: Och den kunde man fortsatt med att ha i det museet, det fanns ett funktionshinderperspektiv på den. Till exempel därför att… vissa av de här saker kommer och går så fort så det är inte så många som får se det, men om man har en, ni säger … som blev kvar, då skulle man kunna göra det här till en levande minnes… Och varför? Ja, men jag tänker på, politiker kommer och går, man säger synen att blir kvar. Man bestämde bara för 20 år sen att stänga de stora institutioner. I dag unga politiker som inte var med då som inte förstår varför man stängde dem, de kan börja säga ”ja, men det är billigare om de där människorna bor på institution. Det vore bra om vi gör så i stället”. Så man kan lätt göra en omsväng och gå tillbaka till hur det var förr, om man inte hela tiden kämpar. Och det är inte lätt att hela tiden kämpa.
ÅSA: Mm. För grunden i alltihopa, det är egentligen diskussionen, ”vem är en människa?” Och det är ju där allting grundar i. Och säger vi att alla människor har samma rättigheter, då måste vi mena det också.
OLA: Verkligen. Vi är ju inne i en process nu politiskt med att instifta ett institut för mänskliga rättigheter. Och där vet jag att DHR jobbar för den frågan, ni också, med många i breda civilsamhället. Vad har du för förhoppningar på den? Kan den ha en funktion och roll i allt det här vi pratar om nu?
ÅSA: Ja, förhoppningsvis så kan den det. Men jag tycker, och DHR tycker, att det är väldigt viktigt att det här institutet blir oberoende. Det ska inte hänga på vilka politiker det är som råkar sitta vid makten just nu, utan de måste ha en oberoende ställning. Och det gör ju kanske också att det blir en ny typ utav myndighet, och det tycker jag är lite spännande och bra, att då kanske det kan arbetas med mänskliga rättigheter på ett annat sätt än vi har sett i Sverige. Sen tycker nog inte jag att … eller jag har väl inte tagit slutgiltig ställning, men jag lutar åt att jag tycker inte att institutet ska driva enskilda fall. Utan däremot så måste man jobba för att se mönster och för att implementera på ett praktiskt sätt att mänskliga rättigheter följs, alltså så att det blir mera handling och inte bara papper.
OLA: Ja, den där diskussionen har ju pågått också, om den ska ha mandat och möjlighet att kunna pröva enskilda klagomål och driva enskilda fall. Det har nu sen de senaste turerna, i vart fall i det förslag som har lagts nu, varit tydligt att det ska inte ingå. Så att just nu är det i alla fall inte en fråga som är aktuell. Det kanske är någonting som återkommer längre fram, men den ska … om den röstas igenom nu. Det är väl liksom förhoppningen att riksdagen faktiskt accepterar den här propositionen och låter myndigheten byggas upp och börja arbeta i lugn och ro, systematiskt, och skapa samverkan mellan civilsamhälle, akademi, rättsväsende och staten, på det sättet som jag också tror är väldigt viktigt, just för att systematiskt. Och inte glömma bort vad som har sagts och att det finns ett institutionellt minne. Det blir lite paradoxalt att prata om institutioner på det sättet kanske, just när vi riktar kritiker mot institutioner för personer med funktionsnedsättning.
[skratt]
ÅSA: Ja, men det kanske kan bli ett exempel på en god institution då, men framför allt så är det ju någonting nytt. Och jag tror att det är väldigt viktigt att det blir en öppen process och att det utvärderas under tiden, så att man märker tidigt om något går åt fel håll som inte gör nytta, att man då kan rätta till det. Och därför är det ju då jätteviktigt med dialog, inte bara in till riksdagen, utan med de grupper som kommer att arbeta ihop med den här nya mänskliga rättighetsinstitutionen.
OLA: Verkligen. Vi har pratat om många viktiga saker. Det låter som att DHR nu under tiden framöver kommer prioritera den här ursäkten, det kommer prioriteras frågor om arbetsmarknad och även mänskliga rättigheter i bred bemärkelse. Finns det någonting annat som är på DHR:s agenda just nu, särskilt?
ÅSA: Ja, vi … Ja, men ekonomi över huvud taget, hälsa. Vi märker att det är fler och fler personer med nedsatt rörelseförmåga som får en sämre hälsa. Och det beror ju på många olika saker och det gör det inte hellre bättre att det blir dyrare och dyrare att leva om man har en funktionsnedsättning. Nya innesaken, tyvärr, verkar vara nu att lägga olika avgifter på hjälpmedel, att det sprider sig som en farsot i landet. Och för väldigt många personer som kanske har ungefär 7 000 kronor efter skatt att leva på per månad, om man då får en avgift på hjälpmedel på 1 000 kronor per år eller liknande så slår det oerhört hårt. Ett hjälpmedel, vad det betyder för individen, det är ju väldigt olika. Det är någonting djupt personligt. Men för många så är ju hjälpmedlet det som gör att barriärer för att kunna delta i samhället minskas. Och då att behöva betala för att delta i samhället när det är samhället som sätter upp hinder, det tycker jag är väldigt fel.
OLA: Ja, jag förstår. Jag har också reagerat på det här. Och det känns som det är många … det är fel att säga små, men det känns som att det är många små, relativt sett, saker och ting som introduceras här. Att det kostar att använda hjälpmedel, det kostar att parkera på RH-platser och att bo … eller inkomstutvecklingen inte följer med egentligen kostnadsutvecklingen i övrigt också. Att det blir svårare för människor som inte har en inkomst via arbete, till exempel, eller för den delen socialförsäkringen. Vi ser mycket av det i vår verksamhet, att människor har ekonomiskt svårt i dag. Verkligen. Och det tänker jag är en prioriterad fråga att titta vidare på, för det är inte rimligt att människor ska hamna i fattigdom.
ÅSA: Nej. Jag håller helt och hållet med, så det är en fråga som vi arbetar med. Men det som ligger närmast för mig nu i april, det är att jag ska delta på Hjälpmedelsriksdagen till exempel. Att hjälpmedel är ju någonting som är otroligt viktigt för väldigt många för att få vardagen att gå ihop.
OLA: Vad var det för någonting du sa? Hjälpmedelsriksdagen?
ÅSA: Hjälpmedelsriksdagen, ja. Det är en del utav Leva & Fungera, som är en hjälpmedelsmässa som brukar gå vartannat år, men i år så blir det då i stället helt digitalt. Och då har man valt att dela upp det. Vanligtvis så är Leva & fungera i tre dagar, men nu har man delat upp det så att hjälpmedelsdelen som inte gäller tal kommer att vara i en hjälpmedelsriksdag. Så det är ett gediget program och det är gratis att delta. Om man går in på ”hjalpmedelsriksdagen”, tror jag det är, ”.se”, så kan man läsa mer. Och sen övriga två dagarna, då kommer det vara fokus på personer som har … behöver hjälp med tal på olika sätt, och talhjälpmedel, om jag förstår det rätt. Jag är inte riktigt lika insatt i den delen, så att jag ska … kan inte prata så mycket om just det. Men hjälpmedelsriksdagen kommer jag och många andra att delta i.
OLA: Nej, men det var spännande. Det kände jag inte till. Och du beskrev det så att jag förstod lite mer i alla fall.
[skratt]
OLA: Jag tror att vi börjar komma till en punkt där vi kan runda av. Är det någonting annat du skulle vilja lägga till eller säga här nu när vi går mot slutet?
ÅSA: Håll i, håll ut. Att det är jättetråkigt att pandemin fortfarande pågår, att det dröjer för så väldigt många att få sitt vaccin. Men att jag hoppas ändå att vi alla kan hjälpas åt och se ett ljus långt där borta i tunneln. Att det är viktigare än någonsin att vi samarbetar mellan olika organisationer och människor emellan, för det är enbart så vi kan skapa förändring. Så tack för att jag fick komma hit.
OLA: Tack så jättemycket för att du kom hit. Det var väldigt intressant att diskutera flera saker med dig. Och det är ju ett sätt som fungerar i de här tiderna när vi inte ska träffas och ett utmärkt sätt att lära känna varandra lite mer och samverka mellan organisationer.
ÅSA: Jag håller helt och hållet med.
OLA: Ja.
[skratt]
JAMIE: Jättespännande. Lycka till och fortsätt.
ÅSA: Tack.
JAMIE: Jag ser fram emot att se DHR:s utveckling så. Jättekul.
ÅSA: Tack så jättemycket.
JAMIE: Vems val och vem är människa? Det är två saker vi har sagt i dag så.
ÅSA: Mm.
OLA: Då ska vi säga tack till lyssnarna. Ha det så fint.
JAMIE: Ja, tack så mycket.