Den 4 juli genomförde Lagen som verktyg ett heldagsprogram tillsammans med projektet Från snack till verkstad i Funktionsrätt Sveriges tält i Visby. Många kom förbi för en pratstund, några med egna berättelser om diskriminering eller angränsande frågeställningar.
Fem korta utfrågningar genomfördes med olika vinklar på mänskliga rättigheter och arbete mot diskriminering.
Först ut att utfrågas var Morten Kjaerum från Raoul Wallenberg-institutet i Lund. Temat var det förslag till en nationell institution för mänskliga rättigheter (kallas ibland NHRI – National Human Rights Institution). Varför behövs en sådan och vad ska den syssla med? Bakgrunden är det anses finnas behov av att stärka arbetet med att främja, skydda och kanske framförallt övervaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs.
Många länder har sådana institutioner, men inriktningen på arbetet kan variera. Vissa har en ombudsmannafunktion och andra mer forskningsinriktning. I Morten Kjaerums födelseland Danmark har det funnits en NHRI sedan början av 1990-talet. Det finns också motsvarigheter i Norge och Finland, som vi i Sverige enligt Morten Kjaerum kan ta inspiration av.
I utfrågningen betonade han att de svenska funktionshinderorganisationerna varit drivande för en svensk MR-institution genom att ta olika initiativ. Utan ett sådant engagemang och sedan konkret delaktighet från civilsamhället i institutionens själva arbete är det inte någon större mening med en NHRI.
Tidigare Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger har utrett frågan åt Konstitutionsutskottet och diskuterat hur en tänkt NHRI förhåller sig till nuvarande JO. Ett av hans förslag är att lägga NHRI under riksdagen, precis som JO. Andra är egen myndighet eller koppling till DO.
Morten Kjaerum betonade att den formella placeringen inte är det viktigaste, utan att institutionens oberoende garanteras. Den måste också svara mot och hantera de behov som finns i landet. En NHRI ska inte upprättas bara för att FN kräver det, sa han.
Men vi ska inte vara helt säkra på att det alls blir någon NHRI i Sverige. Förslaget på en handfull anställda visar inte heller på någon större styrka hos den tänkta institutionen. Vad kan egentligen en så liten organisation åstadkomma?
Enligt Morten Kjaerum kan en det till och med vara skadligt med en så låg ambition, eftersom många länder ser upp till Sverige när det gäller mänskliga rättigheter och följer våra exempel.
En annan fråga som kom upp var platsen för institutionens placering. Morten Kjaerum tycker att Lund är ett bra förslag. Där finns redan Raoul Wallenberg-institutet och en etablerad forskning om mänskliga rättigheter på universitetet. Dessutom har Lunds kommun utropat sig till landets första människorättsstad.
Hanna Gerdes frågades ut om den utvidgning som skett i diskrimineringslagens tredje kapitel från årsskiftet 2017. Kapitlet handlar om aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och gäller för arbetsgivare och utbildningsanordnare. Tidigare ingick diskrimineringsgrunderna kön, etnicitet och religion och från 1 januari i år alla diskrimineringsgrunder. Det reser frågan om vilka krav som nu kan ställas utifrån diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Hanna Gerdes tycker att lagändringen ger inspiration till att arbeta med aktiva åtgärder och även ett verktyg för organisationer och enskilda att ställa krav och påpeka brister.
På lunchseminariet blev det fullsatt i tältet med uppskattningsvis 70-80 åhörare. Projektledaren för Från snack till verkstad, Lars Lindberg, ledde diskussionen med rubriken ”Lever Sverige upp till mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning?” I panelen deltog Thomas Hammarberg, f d Europarådets komissionär för mänskliga rättigheter, Annika Jyrwall Åkerberg, människorättsjurist, Civil Rights Defenders, Maria Johansson, FQ, Forum Kvinnor och Funktionshinder och Lika Unika samt Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist.
Det har gått trögt att förverkliga Funktionsrättskonventionen (CRPD), sa Annika Jyrwall Åkerberg. Regeringen har ett stort ansvar för denna långsamma implementering, sa Thomas Hammarberg. CRPD måste liksom Barnkonventionen tas på allvar även om de inte är lag. Barnkonventionen är fortfarande inte lag, men är mycket mer känd och använd än CRPD. Här behövs mer kunskap generellt, men inte ens alla domare känner till CRPD, påpekade Annika Jyrwall Åkerberg.
Paul Lappalainen menade att det finns en övertro på FN-konventioner hos funktionshinderrörelsen. Att direkt införa dem som lag (inkorporering) gör att politikerna kommer enkelt undan, sa han. Det ger i längden merarbete för rörelsen. Bättre är att vara med och skriva lagarna från början. En grundlig inarbetning (transformering) i befintliga lagar ger en helt annan förankring. Då blir inte lagarna bara politiska slagord.
Maria Johansson höll med och lyfte också att organisationer som arbetar utifrån olika diskrimineringsgrunder måste samarbeta och lära av varandra.
Frågan om neddragningar på assistansersättningen kom upp och Thomas Hammarberg kallade utvecklingen en skandal. Men hur kan den angripas rättsligt? Paul Lappalainen nämnde som förslag grupptalan där många står bakom en process och eventuellt ett samarbete med kommunerna som på sitt sätt också påverkas av neddragningarna i den statliga assistansersättningen.
Thomas Hammarberg pekade på att en princip i funktionsrättskonventionen CRPD är att inte inskränka rättigheter som man redan har.
Eftermiddagens utfrågningar drog inte lika mycket folk, men desto mer specialintresserade. Paul Lappalsinen passade på denna amerikanska Independence Day (4 juli) på att berätta om hur de amerikanska funktionshinderorganisationerna enades i kampen för en diskrimineringslag. Diskriminering var något som förenade olika grupper som annars ofta motarbetade varandra. I Sverige pågick parallellt arbetet som ledde fram till LSS 1994. Adolf Ratzka grundade Independent Living-rörelsen i Sverige och var drivande.
De svenska funktionshinderorganisationerna har mycket att lära från USA, även om lagar och kultur skiljer sig åt. Vi ska inte ha så pass lite förtroende för stat och myndigheter som man har i USA, men heller inte ett så högt förtroende som vi vanligtvis har i Sverige.
Andrea Bondesson svarade på frågor om hur CRPD kan förverkligas i Sverige. Hon lyfte särskilt artkel 12 om likhet inför lagen. Hon tog också upp kritiken som Sverige fått i samband med sin rapportering till FN 2014. Det gäller t ex förvaltarskap där den egna beslutsförmåga kringskärs och särskolan som en segregerande skolform. Den psykiatriska tvångsvården är också problemstisk. Dels för att den inskränker friheten men också för att vård enligt CRPD inte får ges bara med funktionsnedsättning som grund.
Ola Linder var sist ut och fick frågor om hur rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning kan stärkas. Han ser ett stort behov av rättshjälp och tog också upp de ekonomiska riskerna man kan löpa. Men det ska inte avskräcka från att anmäla diskriminering, gärna med Anmälningstjänsten.
Ola Linder arbetar också med ett remissvar gällande utredningen Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87) och kommenterade förslagen i utredningen.
Lunchseminariet: