Kombinationen av att inkomsterna är låga, hyrorna höga och att de har en relativt hög skatt, gör att många personer med intellektuell funktionsnedsättning går minus varje månad. Det säger Julia Henriksson, Förbundsjurist på FUB.
– I de flesta fall skjuter anhöriga till pengar. Och på så sätt syns inte fattigdomen.
FUB har årligen sedan 2014 gett ut rapporten Fångad i fattigdom?. Julia Henriksson Förbundsjurist, FUB, sammanfattar anledningen:
– Många personer med intellektuell funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden och är beroende av ersättning från Försäkringskassan för sin försörjning. Orsakerna till fattigdomen är en kombination av att aktivitets- och sjukersättningen är för låg, hyror i gruppbostäder för höga och att personerna har små möjligheter att påverka sin ekonomiska situation. Man betalar dessutom högre skatt på ersättningen i relation till en arbetstagare eller pensionärer med motsvarande inkomst.
”Många går minus varje månad”
På förbundsstämman 2012 bestämde riksförbundet FUB att de skulle arbeta aktivt med den ekonomiska situationen utifrån ett helhetsperspektiv. Kunskapsläget var dåligt, säger Julia Henriksson.
– Ingen hade gjort någon översikt över de ekonomiska villkoren för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Syftet med rapporten var att synliggöra att många går minus varje månad och att beskriva de nödvändiga åtgärder som behöver vidtas för att förhindra livslång fattigdom.
Om de går minus varje månad, vilka betalar då glappet?
– I de flesta fall skjuter anhöriga till pengar. Och på så sätt syns inte fattigdomen. Men det är också så att allt fler är beroende av försörjningsstöd från kommunen. Men försörjningsstöd är ju en tillfällig lösning och ska absolut inte användas för att långsiktigt förhindra fattigdom. I kommuner där personer som bor i LSS-bostäder är beroende av försörjningsstöd borde det vara uppenbart att hyrorna är för höga och att man behöver lösa situationen på ett annat sätt, till exempel genom det kommunala bostadstillägget.
Utredningen om merkostnad i LSS-bostad
Vi har tidigare skrivit om utredningen om merkostnad i gruppbostad: Boende på (o)lika villkor, som presenterades under våren. Bakgrunden till utredningen var att merkostnadsprincipen varit mer eller mindre satt ur spel. Merkostnadsprincipen är en grundläggande princip i svensk funktionshinderpolitik som säger att inga ska extra kostnader ska läggas på personen på grund av sin funktionsnedsättning. Men Julia Henriksson säger att principen har urholkats genom rättspraxis.
– Hyran i LSS-bostäder värderas enligt bruksvärdesprincipen, vilket innebär att faktorer som storlek, balkong, utsikt och tillgång till gemensamma utrymmen leder till en högre hyra. Att ha tillgång till gemensamhetsutrymmen ingår i insatsen och borde inte leda till en högre hyra men Högsta förvaltningsdomstolen har tolkat rättsläget annorlunda.
Kryphål för kommunerna
Det kommunala självstyret ger kommunerna stora friheter och det finns till exempel inget krav på att kommunerna ska betala ut ett eget bostadstillägg och det finns inte heller någon maxhyra för LSS-bostäder. Utredningen föreslår visserligen rätt till ett schablonbelopp i merkostnadsersättning om man bor i bostad enligt LSS, men där finns ett kryphål för kommunerna.
– Vi hör redan nu om kommuner som ser en möjlighet att sänka det kommunala bostadstillägget i samma omfattning som schablonen. Det skulle innebära fortsatt orimligt höga hyror för de enskilda, samtidigt som staten tar över en del av kostnaden från kommunerna.
Hur kan skillnaderna mellan kommunerna jämnas ut?
– Genom nationella krav på maxhyra och kommunala bostadstillägg samt en höjning av de statliga ersättningarna.
Inkomsten måste följa kostnadsutvecklingen
Julia Henriksson säger att det är positivt att utredningen har gjort en ordentlig genomlysning av den ekonomiska situationen och att det är bra att man kommer med konkreta förslag för att motverka kostnader för den enskilde kopplad till bostaden. Men det är långt ifrån nog. Utredningen konstaterar alltså att kostnaden för att bo i en LSS-bostad är hög i förhållande till inkomsten om man jämför med övriga befolkningen, men att det beror mer på att inkomstens låga nivå än hyrans höga nivå.
– Man måste titta på helheten. Så länge ersättningssystemet inte hänger ihop med kostnadsutvecklingen kommer man inte åt det grundläggande problemet med att personer med intellektuell funktionsnedsättning ofta lever ett helt liv i fattigdom. Det är frustrerande att regeringen delar upp den ekonomiska utsattheten på flera utredningar och lämnar frågan om nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen utanför.
Ignorans och politiska prioriteringar
Idag kan knappast politiker skylla på omedvetenhet eller kunskapsbrister, bland annat tack vare FUBs årliga rapport.
– Det handlar definitivt om ignorans och politiska prioriteringar. Ansvariga politiker är genom ett antal statliga utredningar och rapporter mycket väl informerade om hur illa det ekonomiska läget är för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Genom åren har personer med lönearbete och pensionärer fått sänkta skatter, något som inte har innefattat personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Personer med sjuk- och aktivitetsersättning betalar drygt 50 procent mer i skatt än pensionärer och löntagare på samma inkomstnivå.
Vad säger politikerna när ni framför era krav?
– De håller med oss om att situationen är ohållbar men hittills har det inte lett till någon verklig förändring. Regeringen har tillsatt flera utredningar som rör den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning men ingen har tittat på nivåerna i ersättningen.