Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Detta är avsnitt nr. 05.
Ladda ner ljudfil (41 minuter, 21 MB, mp3)
Ola:
Välkommen till Vems val? podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Den är skapad av artikel 19 som verktyg som är ett arvsfondsprojekt som granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen och de rättigheter som finns där i. Vi informerar om rättigheter och gör olika aktiviteter.
Jag är jurist i projektet och heter Ola Linder och med oss idag har vi Jamie Bolling, verksamhetsledare på Independent Living Institute och Maria Johansson som gäst och som har ett förflutet i funktionshinderrörelsen och bland annat så var du ordförande för DHR under torsdagsaktionen som vi kommer att prata om mycket idag i serien om tillgänglighet som vi har. Nu är du jämlikhetskonsult och projektledare på Make Equal, så vi ska prata om tillgänglighet och aktivism. Välkommen hit Maria!
Maria:
Tack! Roligt att vara med och prata med er.
Ola:
Torsdagsaktionen, ska vi hoppa direkt in i det? Vad var det för någonting och vad gjorde ni?
Maria:
Det var ju väldigt många turer och tog väldigt lång tid innan frågan om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering av personer med funktionsnedsättning kom upp på dagordningen här i Sverige. Det hade varit en rad utredningar som på olika sätt hade nämnt det här. USA var ju först ut 1990 med ADA, Americans with Disabilities Act. Aktivister, bl.a. Lars Lindberg, men också riksdagsledamöter och ungdomspolitiker, försökte lyfta den här frågan och ta in den i Sverige. Det hände ingenting. Det fanns sedan med i direktiven till den stora Diskrimineringskommittén som satt i fyra år och tittade på hur man skulle kunna slå ihop de olika lagarna till en och om man skulle kunna, som kommittén föreslog och som det sedan blev, lägga ihop de olika myndigheterna till en myndighet.
I den utredningen så fanns frågan om bristande tillgänglighet med, igen, men den lyftes ur i sista stund innan innan regeringen la sitt förslag. Det var någonting som vi från DHR kämpade hårt med – att man inte skulle lyfta ur det, utan att det skulle vara kvar och genomföras, men man ansåg att det inte var tillräckligt utrett. Jag satt också i det råd som handikappombudsmannen (HO) Lars Lööw hade. Han var expert i diskrimineringskommittén och knöt till sig ganska många personer i från rörelsen, väldigt brett, med många olika erfarenheter. För att ta fram ett förslag och det blev en särskilt rapport. Men trots detta väl genomarbetade förslag tycker jag, och många med mig, så valde man att inte går vidare med det utan det man gjorde var att man gav en av de här ombudsmännen som blev av med sin myndighet, Hans Ytterberg, tidigare ombudsman för homosexuellas rättigheter, det var ett väldigt bra val tycker jag, uppdrag att titta på det här, att jobba vidare med den här frågan.
Nu blir det en väldigt lång historia här. Det har varit så många turer kring det här och det är väl också ett väldigt tydligt tecken på att det har funnits väldigt mycket ifrågasättande och mycket motstånd och mycket rädsla för att det skulle bli så dyrt. Hans Ytterberg tog sig an det här, han var ensam utredare.
Vi fick veta att utredningen var klar. Vi höll utkik hela tiden men den kom inte, den blev aldrig publicerad, den kom aldrig upp på listan över promemorior och utredningar som skulle hanteras på olika sätt. Så vi startade, i Facebooks barndom, ett Facebooksupprop “Offentliggör diskrimineringsutredningen”. Det var tidigt på våren 2010. Utredningen var färdig i november 2009 fick vi veta. Vi försökte, vi skrev till regeringen och begärde ut den. Det vi fick för svar att det var ett internt arbetsmaterial och inget som man hade skyldighet att offentliggöra. Då startade vi det här uppropet som fick väldigt många som anslöt sig väldigt snabbt. På våren, i maj, hade uppropet vuxit.
Marschen för tillgänglighet, som var en väldigt viktig del i hela den här långa kedjan med olika händelser och aktiviteter som kantat den här frågan, närmade sig. Vi stod utanför Rosenbad på morgnarna med begäran om att man skulle offentliggöra den här utredningen. Det här var före Torsdagsaktionen alltså. Till slut, nån vecka före Marschen så gjorde man det. Men som ett förbehåll så gav man samtidigt statskontoret ett uppdrag att räkna på det. Man tyckte nog inte att Hans Ytterberg hade gjort det tillräckligt eller att det kanske var glädjekalkyler. Den här förslaget som Hans Ytterberg la fram togs emot väldigt positivt från rörelsen och civilsamhället. Också andra delar, också företag. Men så fanns det de som var väldigt kritiska till den. Vi var ju väldigt positiva. Han gav ju en väldigt talande titel – Bortom fagert tal. Han går igenom precis alla de politiska beslut som hade fattats, de lagar vi hade, men att nu var det tvunget att vara slut på de vackra orden och han visade på hur de inte efterlevs, att man hela tiden reproducerar utestängning och i förlängningen skulle det blir dyrare. Det är dyrare och svårare att göra om någonting förutom själva utestängningen som otillgänglighet leder till.
Utredningen skickades sedan på remiss under hösten 2010. Då så lät vi dem ha lite arbetsro kring de här yttrandena. Men i november 2011 så hade det gått ett år och då tyckte vi att nu har man haft ett år på sig att gå igenom alla de här remissinstansernas och andras synpunkter, men vi har ändå inte hört någonting. Nu måste vi börja påminna om det här och få liv i den här frågan igen. Så då började vi från den torsdag som var närmast internationella funktionshinderdagen på lördagen eller någonting sånt, så två dagar innan det så började vi stå utanför Rosenbad. Det hette Torsdagsaktionen för att regeringen sammanträdde på torsdagar klockan 9:00, förutom två torsdagar runt jul och nyår när det inte är något regeringssammanträde, annars är det alltid varje torsdag klockan 9 och under Almedalsveckan ett normalt år, inte detta år, genomförs veckans sammanträde i Visby i residenset där. Därför kallades det Torsdagsaktionen. Vi stod där mellan klockan 8 och klockan 9 när statsråden anlände till Rosenbad i Stockholm.
Ola:
Smart att stå där och då, det är ju bra exponering för frågan.
Maria:
Ja, det är en bra exponering. Å ena sidan så nådde vi dem som hade makt att förändra och å andra sidan så var det inte i de slutna rummen, utan alla som passerade kunde se oss, vi vände oss utåt. Vi jobbade för att skapa opinion.
Andra framgångsfaktorer i det här, anledningen till att vi gjorde som vi gjorde, det var ju upprepning. Vi visste inte hur länge det skulle behöva hålla på men vi var fast beslutna, från början, att vi kör tills det blev ett resultat. Vi hade hela tiden samma utformning av flygbladen, det enda som ändrades var antalet dagar som hade gått sedan remisstiden gått ut (och att det tillkom nya loggor/nya förbund). Jag tror att första flygbladet var någonstans 374 dagar eller någonting sånt. Nej nu tog jag i, 354 kanske, kring ett år. Sedan för varje Torsdagsaktion så fyllde vi på med så många dagar som hade gått sedan förra tillfället. Det var ett väldigt enkelt budskap, koncentrerat, att vi vill ha den här lagändringen. Det var inte en massa detaljer utan bara just det.
Ola:
Ungefär hur många dagar blev det?
Maria:
Jag borde ju veta det men jag minns inte. Torsdagsaktionen höll på i två år och tre månader.
Ola:
Det är ganska lång tid verkligen.
Maria:
Ja, det är en ganska lång tid och det var väldigt speciellt ska jag säga dig… Jamie – du var med med ett av de första tillfällena en väldigt kall morgon.
Jamie:
Ja, blåsig och kall.
Maria:
Med ett tillfälle så hade vi en statstjänstekvinna från Australien som var med, och det var det kallaste tillfället, det var minus 18. Hon fick låna kläder för att klara av att vara med där. Ibland så var vi bara två, tre stycken, framförallt i början. Några tillfällen när vi var 500 – 600. Vid två tillfällen hade vi riktigt stora manifestationer. Det var fantastiskt med gemenskapen att göra det här tillsammans och det var inte bara vi som var på plats utan man kunde delta via sociala medier, sprida de här budskapen, dela evenemang, dela de bilder vi tog. Alltså, det var väldigt mycket likadant varje vecka, att vi gjorde ett evenemang på Facebook och twittrade väldigt mycket innan, bad att folk skulle retweeta och när vi var där så tog vi bilder att lägga ut. Vi bad att folk skulle sprida de här bilderna. På ett sätt, samma sak, samma sak, men det är ju ett brus man ska igenom!
Jamie:
Du vann ett pris 2015 en hederspris – årets lobbyist.
Maria:
Det var ett hedersomnämnande från tidningen Resumé. Jätteroligt förstås, men det var ingenting som jag gjorde ensam, det var jättemånga som jobbade med det här, även om jag på nåt sätt blev samordnare.
Jamie:
Tror du att det bidrog till lagändringen?
Maria:
Det alltid är jättesvårt att veta. Jag tror att all förändring kommer utifrån ganska långa processer, men också att olika saker samspelar. Det har funnits engagerade politiker. Marschen för tillgänglighet pågick i tio år, som förutom de första åren genomfördes på uppåt 30 orter samtidigt. I riksdagsdebatten – torsdagsaktionen kom upp där och även Marschen för tillgänglighet – jag har hört efteråt att man äntligen då släppte utredningen där i maj 2010 berodde på att uppropet hade blivit så stor i kombination med att man visste nu var det dags för Marsch alldeles strax igen. Jag tror att allting tillsammans samspelar.
Jamie:
Det tror jag också. Jag tänker när vi pratar om tillgänglighet. Vad betyder dig för dig egentligen?
Maria:
Möjligheten att inte bli begränsad av miljön, inte bara miljön utan allt som vi människor faktiskt kan påverka. I tillgänglighet, det handlar naturligtvis om fysisk miljö, hur vi bygger våra hus, hur vi anlägger våra uteområden, hur fordon i transportsystemet ser ut, men det handlar lika mycket om möjligheten att kunna kommunicera, ha tillgång till att kunna kommunicera, ha tillgång till information på olika sätt. Förutom det här med den fysiska miljön, kommunikation och information så är det i diskrimineringslagen, i den här förändringen som sedan då blev, så definierar man en fjärde form av tillgänglighet. Det är personlig service som för första gången nämns som en form av tillgänglighet. Det var en stor framgång utifrån synskadade. Rätten att kunna få hjälp i affären. Det handlar kanske inte främst om klädbutiker eller inredningsbutiker eller blomsteraffärer eftersom vi alla hjälp får hjälp där, utan möjligheten att faktiskt kunna handla i matvarubutiken och att inte hänvisas till en särskild tid då det är färre kunder, men också inom personlig service, rätten att få menyn uppläst om det inte finns digitalt eller i punktskrift som den antagligen inte gör så har du rätt, om du inte kan ta del av den på annat sätt, att få den uppläst från början till slut. Inte bara att den som tar upp beställningen rekommenderar några rätter.
Det var ju en stor framgång och stor förändring, men för mig är tillgänglighet alla de delarna.
Jamie:
Det är intressant det här med personlig service, jag har inte tänkt på det. Jag är inte så insatt ibland som jag skulle behöva vara. Finns det i alla länder eller är det bara i Sverige?
Maria:
Jag vet inte det. Det är ju olika avgränsningar i olika nivåer och alla diskrimineringsförbud eller möjligheten att anmäla bristande tillgänglighet ser inte ut likadan överallt. Jag kan inte riktigt svara på det på ett säkert sätt och risken är att då jag säger någonting felaktigt. Jag säger jag vet inte.
Ola:
Det är de här engelska orden som jag tror mycket av det här kommer ifrån, “accessibility” och framförallt ordet “accommodation” som jag inte tycker att vi inte har ett jättebra svenskt ord för. Det handlar inte nödvändigtvis om någon sorts särlösning utan det handlar om att tillgodose möjligheter för alla att kunna delta eller vara med i ett sammanhang. Låter det rimligt för dig Maria?
Maria:
Ja det låter rimligt. Sedan så är det ju alltså till viss del så att det ju kan behövas särlösningar, men särlösningar är någonting som vi måste vara väldigt på vår vakt emot. När vi jobbar med tillgänglighet är det så viktigt att inte legitimera tokiga lösningar eller sådant som egentligen inte funkar eller sådant som går under lagkraven. Det är jätteviktigt. Du måste komma ihåg att de krav som finns är miniminivåer och de ska ingen går under. Det görs tyvärr. Man har koll på sina egna behov och sina egna möjligheter. Hur man uttrycker sig när man möter någon som är den som ska tillgodose den här tillgängligheten eller får bort den här otillgängligheten – här är det ju så viktigt att komma ihåg att vara extremt noga med att skilja på hur det är. Hur många gånger har jag inte hört sånt som “det har ju varit någon med rullstol här tidigare” eller “det var en som gick genom köket förra veckan och den tyckte inte att det var något problem” eller “den här rampen har vi en stamkund som brukar blir hjälpt uppför” eller “jag känner en som kan gå på den här toaletten”. Förstår ni vad jag är ute efter? Att vara tydlig, det betyder ju inte att man hela tiden kan bortse från sig själv och sina egna behov, men man måste förstå hur det uppfattas av andra. Man uppfattas många gånger som representant för ett kollektiv som inte finns. Därför är det viktigt att ha lite koll på vad är det som gäller här.
Jamie:
Upplever du att folk har mer koll med tiden som går eller går det baklänges?
Maria:
Jag tycker att hela frågan om tillgänglighet går bakåt.
Jamie:
Tyvärr, det tycker jag också.
En annan fråga. Är du nöjd med den diskrimineringslagen som vi har idag eller hur skulle du vilja ändra den?
Maria:
Det var en stor besvikelse, eller blandade känslor, när det här förslaget till slut lades. Å ena sidan så var vi jätteglada över att det äntligen hände, att det blev ett erkännande att otillgänglighet faktiskt kan vara diskriminering, så som vi vet och känner in på bara kroppen och har i hela vårt system och vet om… att det faktiskt blev juridiskt möjligt att testa det. Men undantaget som fanns de första åren, det var så dumt så dumt. Att näringsidkare med färre än tio anställda skulle undantas. Erik Ullenhag, som var ansvarig minister var tydlig med att, och jag tror på den analysen, det var det enda sättet där och då att få igenom en förändring överhuvudtaget, att få med de andra partierna i regeringen på det här och framförallt få med Finansdepartementet. Man kan man alltid fundera på: är det värt att gå ett litet steg i taget om man inte kan få det hela eller inte, men som tur var så försvann ju undantaget. Men det där undantaget var ju vara väldigt, väldigt olyckligt därför att det blev något missförstånd om att det inte bara handlade om diskrimineringsformen utan att Plan- och bygglagen inte gällde för företag med färre än tio anställda eller de andra regelverk vi har för tillgänglighet av olika slag. Det var väldigt tokigt. En annan sak som blev väldigt mycket missförstånd om, och som jag upplever att det fortfarande finns missförstånd om, det är rekvisitet varaktighet. Det fanns krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder redan tidigare på arbetsmarknadsområdet och på högskoleområdet. För att det inte skulle minska i kraft när man nu flyttade in det i den här diskrimineringsformen, det skulle fortfarande vara lika höga krav på arbetsgivare och på högskola, så la man till det här med varaktighet-rekvisitet. Men det har misstolkas helt tvärtom mot vad det var tänkt, som att du på något sätt måste ha en relation till den här näringsidkaren för att du överhuvudtaget ska kunna anmäla den för diskriminering. Tanken var helt tvärtom. Det var också ett missförstånd som det var ganska mycket diskussioner om i början. Vi lusläste det här och jag hade möte med departementet för att få bekräftat att det var för att förstärka hela skolområdet hela, hela utbildningsområdet inte bara högskolan utan också grund och gymnasieskolor, hela utbildningsväsendet.
Det har inte varit så många fall som har prövats tyvärr. Men många anmälningar.
Jamie:
Tycker du det är någonting vi skulle behöva komma tillsammans för för att ändra? Hur kan vi göra?
Maria:
Frågan om tillgänglighet behöver på olika sätt komma upp på dagordningen. Det är så kortsiktigt och det är så emot de funktionshinderspolitiska målen, mot konventionen, mot agenda 2030, hela klimatfrågan och frågan om ett hållbart samhälle, när vi fortsätter att göra fel.
Det är en sak med de gamla felen, men när vi fortsätter göra nya fel som utestänger människor, det var det jag var inne på från början, att det som vi människor skapar, det har vi all makt i världen att göra så bra som möjligt för så många som möjligt. Kunskapen finns ju om man efterfrågar den. Det finns jättemånga som är superduktiga på tillgänglighet av olika slag. Man måste ta in den, den kunskapen. Man måste från politiskt håll efterfråga och inte bara förutsätta att det funkar av sig självt.
En annan sak som vi inte använder är upphandlingsdirektivet som är väldigt tydligt med att allt som upphandlas för att användas av människor ska fungera för människor. Det är så långt bort ifrån medvetenheten tyvärr, både på tjänstemanna- och politisk nivå i Sverige. Det finns väldigt mycket, men det behöver användas, det behöver bli ett tryck på att använda det. Om vi pratar om den byggda miljön, så kan man ju anmäla samma fel på flera olika sätt som diskriminering. Är det någonting som är nybyggt så har vi tio år som man kan anmäla detta som ett byggfel och bedöms det vara ett byggfel ska det rättas till. Sedan har vi enkelt avhjälpta hinder och där skapas fortfarande nya enkelt avhjälpta hinder när man skapar nya miljöer och det är viktigt att de då inte anmäls bara som enkelt avhjälpta hinder utan också samtidigt som ett byggfel för att nivån är lägre på enkelt avhjälpta hinder än på nybyggnation. Ja det finns jättemycket och vi borde dra igång några stora aktioner kring att anmäla, att uppmärksamma byggprojekt. Det är bara att titta nu här på den här speciella tiden som vi lever i. 1177, sjukvårdsupplysningen, kan man inte komma i kontakt med om man inte kan prata i telefon. Alltså det finns inte chattfunktion, det finns ingen mailfunktion för den som inte hör eller har nedsatt hörsel. Så de som är döva eller har hörselnedsättning kan inte få hjälp där. Det var ju ganska många olika presskonferenser [om myndigheternas respons på Covid-19] innan de till slut blev teckenspråkstolkade och textade. När regeringen har presskonferens som sänds från Rosenbad så är de fortfarande inte teckenspråkstolkade, kanske för att de är textade, men i efterhand. Det finns så mycket att göra. Vi har både lagen och besluten och Internationella åtaganden på vår sida.
Jamie:
Vad är nästa steg? Jag kommer ihåg när man plötsligt såg teckenspråkstolken, aha, nu har någon förstått att någon har tryckt på. Men det är inte automatiskt. Hur kan man göra för att öka medvetenheten?
Maria:
Det här är en debatt som är uppe i både SDR och HRF som har jobbat med tillgängligheten till Public Service hela tiden och har gjort det i många år. Förra sommaren, och högaktuell igen nu, med sommarpratarna där Sveriges Radio inte tycker att man har någon skyldighet att tillgängliggöra därför att man jobbar med ljud(!), det är så märkligt resonerat.
Vi skulle kunna plocka fram hur många olika saker som helst som stöttar den rätten att få tillgång till det.
Ola:
Naturligtvis, det är ett visst arbete med att texta saker. Det är någonting vi märker också när vi spelar in den här podden. Vi skulle kunna göra den tillgänglig bara precis efter om vi bara släppte ut ljudet, men vi har ändå kommit fram till att vi vill inte stänga ute vissa människor som inte kan ta till sig ljudet via högtalaren utan vi transkriberar och det tar lite tid, men vi tycker att det är en självklarhet för oss i ett projekt som handlar om rätten till självbestämmande, att kunna ha val och kontroll i ditt liv oavsett vem du är. Kopplat till det här så har vi en rådgivningsfunktion där vi får in en del olikartade ärenden om tillgänglighet och andra saker som till exempel personlig service och personlig assistans, ledsagning osv. Där finns det också problem. Jag tänkte jag skulle fråga dig: Hur ser du på tillgänglighetsfrågor kopplat till möjligheten till val och kontroll, att kunna vara självbestämmande?
Maria:
Det hänger ihop i allra högsta grad. Vi lever i en tid där valfrihet skattas väldigt högt. Det är viktigt att man själv får bestämma. Vi kan välja inom i princip alla områdena i livet mellan en rad olika aktörer, olika sätt eller miljöer. Vi som bor i en storstad har ju ännu fler valmöjligheter. Men om man har behov av tillgänglighet av något slag så har man inte samma valmöjligheter. Det börjar redan från början. Om du som förälder har barn på förskola måste du säkerställa att den förskolan funkar utifrån dina tillgänglighetsbehov. Bara 50 procent av Sveriges grund- och gymnasieskolor har grundläggande tillgänglighet och det innebär att det är jättemånga barn som inte kan gå i samma skola som sina syskon eller samma skola som sina kompisar hemma på gatan. Föräldrar som har behov av tillgänglighet som inte kan välja den skola som de vill att deras barn ska gå i, samtidigt som det sägs att vi har ett fritt skolval i Sverige. Genom hela livet så finns det här, tillgänglighet och användbarheten är det första, på något sätt. Vilka tjänster eller vilka evenemang eller vilka möjliga arbetsgivare eller vilka möjliga utbildningar liksom kommer igenom den delen och sen kan man börja välja. Det är inte alltid att det finns så många val då.
Ola:
Ja precis, jag tänkte också på inställningar till tillgänglighet. Vi pratade lite grann om det i en tidigare avsnitt just om att alla människor har behov av tillgänglighet till olika saker men sedan har vi alla olika förutsättningar… vi har till exempel en omtalad trappa här i Stockholms stad, i Rinkeby, som har invigts med stort pompa och ståt och så. Det skulle förbättra tryggheten och tillgängligheten, samma sak som att det nu pratas om att tillgängligheten till domstolarna ska öka genom vissa digitala förändringar i hur processen går till. Det pratas om att tillgängligheten till rättsväsendet ska öka men samtidigt så pratar inte om tillgängligheten ur ett perspektiv som grundar sig på mänsklig mångfald utan den allmänna tillgängligheten till servicen, men inte utifrån ett funktionshinderperspektiv, det är det jag vill komma åt här. Hur kan vi förstå tillgänglighet i ett bredare perspektiv? För jag tänker ju mer jag jobbar med frågan så inser jag att det är inte en aspekt som är särskild för personer med funktionsnedsättning utan tillgänglighet är någonting som vi alla har rätt till och behov av. Ur det perspektivet så tänker jag att det blir lättare att arbeta med funktionshinderperspektivet också.
Maria:
Absolut, och jag tänker också att vi bör leva som vi lär och prata ännu mer om universell utformning. Universell utformning innebär ju en högre nivå än tillgänglighet och användbarhet som på något sätt är minimikrav. Men det utgår ifrån den mänskliga mångfalden när vi pratar universell utformning. Det är dit vi måste komma. Sen hur man får ihop det med den här allmänna uppfattningen av vad begreppet tillgänglig betyder, det vet jag inte.
Det handlar om tillgång till. Det finns väldigt mycket som personer med funktionsnedsättningar av olika slag inte har tillgång till just på grund av medvetna val där man har valt otillgänglighet. Jag menar att otillgänglighet är medveten, det är inte något som bara blir. Det är ett medvetet val att inte prioritera det, att inte ta in rätt kompetens, att inte efterfråga det. Nu har vi haft bestämmelser i Sverige i över ett halvt sekel när det gäller byggd miljö. Sedan har de kraven ändrats över tid och kommit att omfatta flera miljöer, högre krav och så vidare, men tänk om allt som vi har skapat hade följt för sin tid gällande lagstiftning. Då skulle Sveriges utformning sett annorlunda ut. Då skulle de allmänna kommunikationerna fungerat på ett helt annat sätt. Våra webbsidor skulle fungera på ett helt annat sätt, våra TV-sändningar. Alltså, det skulle vara ett helt annat samhälle,et tror jag om vi ska koppla det till ett större perspektiv. Det skulle ha fått genomslag på utbildning och på arbetsmarknad, på hälsa; vi vet att personer med funktionsnedsättningar har en väldigt hög grad av onödig ohälsa, på ekonomin naturligtvis, de ekonomiska förutsättningarna blir bara sämre och sämre för gruppen personer med funktionsnedsättning. Alltihop hänger ihop.
I slutändan handlar det om människosyn, om synen på samhället. Min favoritartikel i konventionen är artikel 3 med de allmänna principerna, tillgänglighet hålls fram, icke-diskriminering, jämställdhetsperspektiv, ett barnperspektiv, men också då det här: jag älskar det här att det slås fast att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden. Take it or leave it, ni kommer inte undan oss, det är bara att inse att det vi skapar, vi människor, det ska vi göra för att så många som möjligt ska kunna använda det.
Jamie:
Det känns som ett fantastiskt sätt att avsluta den här podden. Ditt engagemang Maria är fantastiskt. Du har gjort skillnad och jag ser fram skillnaden vi ska göra i framtiden med dig “in the front”.
Maria:
Tillsammans! Tillsammans förändrar vi!
Ola och Jamie:
Tack ska du ha, Tack för det!
Ja, tack så jättemycket!
Maria:
Jätteroligt att få vara med och prata med er!