Vems val 03, Podcast om Marschen för tillgänglighet och anmälningsaktioner

Hans Filipsson (fotograf Morgan Jansson)
Hans Filipsson (fotograf Morgan Jansson)

Hans Filipsson drev Marschen för tillgänglighet i närmare ett decennium. Marschen var viktig för att Sverige skulle få en stärkt lagstiftning mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Vi pratade med honom i vår podd Vems val? Bland annat diskuterades behovet av alliering mellan organisationer för att nå genomslag i lagstiftning om diskriminering och behovet av att nu använda lagarna för att de ska få den effekt vi söker – ett tillgängligt samhälle för alla!

Vems Val podcast logotypVems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande är skapad av Artikel 19 som verktyg, ett Arvsfondsprojekt som granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen.

Podden i text:

Ola:
Välkommen till podden Vems val. Det är podden om  funktionshinder, mänskliga rättigheter självbestämmande som är skapad av projektet artikel 19 som verktyg med finansiering av  Arvsfonden. Vi granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen och informerar om rättigheter. Idag har vi med oss Jamie Bolling verksamhetsledare för Independent Living Institute och Hans Filipsson. 

Jamie. Varför är vi här idag?

Jamie:
Tack idag börjar vi en serie om tre podd om tillgänglighet. Den förste med Hans Filipsson som jag känner mest från Marschen för tillgänglighet sedan kommer vi med två andra avsnitt med Maria Johansson kände för olika engagemang inkl Torsdagsaktionen och sedan Hans von Axelsson som har jobbat mycket med tillgänglighetsfrågor. 

Ska vi presentera dig Hans. Vill du presentera dig själv?

Hans Filipsson:
Folk vet om mig mest från Marschen för tillgänglighet och mitt engagemang för tillgänglighet framförallt då, och även att jag numera då sitter som vice ordförande för Disability Rights Defenders Sweden, Jag är 43 år, kommer från Örnsköldsvik från början, bor i Uppsala sedan 1996 och flyttade dit för att plugga.

Jamie:
Varför engagerade du dig för diskriminering av personer med funktionsnedsättning?

Hans:
Den givna intuitiva svaret är ju att jag själv har funktionsnedsättningar, men i ett längre svar så kan vi säga att jag alltid har varit en person som har vänt mig emot sådana saker som jag har sett som orättvisor och sådana saker i samhället som jag bara inte har kunnat förstå hur de kan vara så idiotiska. Jag var liksom den enda i klassen som satt på lektioner i högstadiet och argumenterade emot klassens rasister. Och jag skrev många av mina första insändare handlade om den homofobi som var väldigt närvarande i Örnsköldsvik. Örnsköldsvik är ett frikyrkligt Mecka så det är mycket sånt.

Jamie:
Vad anser du är diskriminering. Hur skulle du förklara dig/det själv?

Hans:
Ja alltså diskriminering är när någon behandlas på ett annat sätt för en egenskap eller egenhet hos personen som skiljer sig åt från …  Ja vad ska man säga om normaliteten. Jag vänder mig emot uttrycket normal, men så är det väl. Sedan finns det naturligtvis olika former av diskriminering. När vi startade Marschen för tillgänglighet så upplevde jag och flera andra som jobbade med det att en del av vårt jobb, det var övertyga funktionshinderrörelsen om att otillgänglighet verkligen var diskriminering. Den synen fanns inte riktigt i Sverige. Det är ju ganska intressant att man själva inte såg sig som diskriminerade av otillgänglighet.

Jamie:
Det är spännande att du säger så. Jag minns själv när jag kom från USA, jag är amerikansk. När jag kom till Sverige såg jag olika personer som är diskriminerade.  En person som inte hade tillgång till universitet. Då frågade jag om man inte kände sig diskriminerad, “Nej”.  Då förstod man att det var olika, för mig som american [var medvetenheten om] diskriminering väldigt stark. Det var inte riktigt så här. Det har ändrats mycket över åren. Jag tror tack till  Marschen för tillgänglighet och annat. 

Tillgänglighet vad betyder det för dig?

Hans:
Tillgänglighet som namnet antyder är tillgång till samhället. Den som inte får tillgång till samhället blir utestängd och diskriminerad.

För de tre grupper som framför allt berörs av fysisk otillgänglighet i samhället. De tre grupper som är bland de största är ju då människor med rörelsenedsättning, människor med synnedsättning, blinda och människor med hörselnedsättning, döva, Men sen är det viktigt också att tänka på att det inte bara är en fråga om fysisk tillgänglighet. Jag tycker att det innefattar också rätten till att få ett korrekt bemötande exempelvis. Tillgänglighet är ju i grund och botten en demokratifråga. Det handlar om allas rätt att kunna delta i verksamheter på samma sätt som alla andra och att kunna göra det utan att vara hänvisad till att sitta vid någon speciell sektion i en arena som är anvisad för personer med funktionsnedsättning eller att i en  teatersalong kunna sitta med dina nära och kära.

Jamie:
Jag kommer ihåg när jag hade min olycka  – vi skulle gå på teater med barnen första gången och då fick jag sitta där uppe med rullstolen medan min ex man och barn var någon annanstans. Det var hemskt så jag känner igen mig i vad du säger.

Ola:
Jag tänkte på det just nu så där, att du behöver en tillgänglig plats. Behöver inte alla en tillgänglig plats? Alla människor fungerar på lite olika sätt och ha olika behov för att en verksamhet ska vara tillgänglig eller tänker jag fel?

Hans:
Jag håller med dig, ordet blir lite fel eftersom de har en en allmän betydelse och så jag tänkte på faktiskt det du sa Jamie angående universitet och kanske också bar berätta lite om mig.

Jag fick ju då min neurologiska funktionsnedsättning som gör att jag numera använder rullstol. Jag fick de första symtomen när jag var fem år. Den här diagnosen är progressiv så att jag under hela min uppväxt har jag kunnat gå, med tiden ganska dåligt men jag började använder rullstol först när jag var 21. Hoppade med kryckor i fyra år från att jag var 18 till 22. Det gör att jag har sett precis som du beskriver Jamie, hur det fungerar när man betraktas som vem som helst. Det du sa om universitet. 

När jag kom till Uppsala 1996. Då var ju inställning hos Uppsala Universitet eller förmodligen alla universitet i Sverige  “vi gör en kurs tillgänglig om det är någon som ansöker”. Det är ju helt befängt. För en av kursen när jag sökte låg undervisningen i en byggnad som bara hade trappor upp till. Jag kunde då ta mig upp för trapporna då, men hade jag då använt rullstol så skulle de alltså har anpassat det efter att jag hade sökt? Det säger sig självt att det inte händer. Tillgänglighet när man kommer in under ytan så finns det ju mycket mycket mer. Om jag får sväva iväg lite grann så när vi pratar om det med sittplats så finns det ju ett exempel som jag faktiskt pratade med en kompis om igår.

När jag bodde i USA i ett år som utbytesstudent noterade jag väldigt snart hur tillgängligt det var för mig som använder rullstol i USA. I USA alla nybyggda biografer. I San Diego där jag bodde så var det bara en biograf jag var på under hela året som inte hade en speciell rad avsedd för personer med rörelsehinder. Den var bred så att man kom in med rullstol det fanns säten kvarlämnade så att man antingen kunde flytta över dit om man kunde det och sitta med nära och kära, sina kompisar sina barn sin fru eller vem som helst.Det känns otroligt att i Sverige hävdar bio-aktörer inom parentes Filmstaden eller SF, så hävdar man att det här är inte möjligt. Det finns inte.

Jamie:
Om vi går över till  Marschen för tillgänglighet. Vad var den och hur kom den till?

Hans:
Det var till en början och under alla år en årlig demonstration för att otillgänglighet i Sverige skulle bli klassad som ett diskrimineringsbrott det skulle göras till en del av dåvarande diskrimineringslag.  Det började med att, vi var tre stycken,  jag,  Adryan Linden och Jonas Franksson, som bjöd in till ett uppstartsmöte där vi la fram den här iden om att genomföra en sån här marsch. Varför var ju väldigt vanligt med såna saker i USA att man går en viss sträcka att det är sträckan är det liksom en ansträngning att gå det för att visa på något man tycker borde förändras, det var startskottet och den som kom på iden ursprungligen att gör det var ju faktiskt Adryan Linden som gjorde det.

Jamie:
Jag tänker tillbaka. Du sa alla år. Jag kommer ihåg att jag vara med själv en gång. Då var vi tror ja 600 personer i Stockholm och vi gick på Sveavägen och vilken känsla det var.  Vi skrek “vad vill vi ha – vi vill ha tillgänglighet”. Vi var trött på att vara diskriminerad och hoppades att det skulle uppnå målet att man skulle kunna få otillgänglighet i en diskrimineringslagstiftning.

Hur många år var den egentligen?

Hans:
Det var ju under nio år arbetade vi med den så att det blev tio marscher. Det var ingenting som vi tänkte när vi började, att vi skulle hålla på med det i nästan ett decennium.

För mig personligen och för alla som jobbar med det så för mig som kommer alltså jag hade engagerade mig funktionshinderrörelsen först 1999 och i början så handlade det om att jag ville kunna genomföra fysiska aktiviteter faktiskt. Alltså åka sitski, dyka eller sådana grejer. Jag snöade in på intressepolitik, det blir ju för en som mig. Jag blev så förvånad över.. Jag tyckte att funktionshinderrörelsen var oerhört mesig. Det överfört på matchens start och så så är det någonting vi kände att det hände ingenting i Sverige i funktionshinderrörelsen. Man gör ingenting som är medialt gångbart som väcker uppmärksamhet för en fråga. 

Sedan var ju en väldig fördelaktig sak med marschen i början var att det var en två frågor organisation. Vi hade också att värna LSS. Det är ju en jättebra sak verkligen. Hur det ser ut i dagens läge.. 

Vi kände att vi mäktar inte med. Det blev för mycket. Vi blev till en en-fråge-organisation, vi var inte en traditionellt organisation, människor kunde sluta upp bakom vår fråga oavsett vilken organisation man tillhörde. Naturligtvis organisationer som ställde sig bakom oss hade ett formellt beslut på ett styrelsemöte men en enskild person kunde gå i marschen, det behövdes Inget medlemskap eller något sånt utan det var själva frågan.

Jamie:
Gjorde ni en föreningen av det hela, var den en formell organisation?

Hans:
Det ju längesen marschen upphördes så jag kan ju berätta. Jag kanske kommer återkomma till senare. Vi var mer av ett nätverk om man säger så. vi hade inte traditionella styrelsemöte där man har en dagordning. Om man öppnar möter man får ett protokoll man har årsmöte och såna saker. Det hade inte vi. Det var mycket beroende på mig,  jag tyckte då och det kan jag väl hålla med om utifrån dåvarande organisation att för mycket formalia dödar intresset och engagemanget. Det var en väldigt fördel då för att det gick att fatta väldigt snabba beslut, personer kunde, det kan man göra i en styrelse också, delegera uppgifter till människor och dom kunde utan att behöva ett OK fatta snabba beslut. Det hjälpte marschen.

Jamie:
Okej, det var någon som pratade om en förening som sedan lagts ned, men det var mer som ett nätverk och då fortsatt ni på olika sätt.

Hur utvecklades allihop? Vem tog ansvar? Var ni bara några stycken?

Hans:
Vi hade uppstartsmöte I februari 2003 och då bestämdes datum och satte det till augusti. Vi hade en annan sak, som jag då inte såg att man använder sig av i  funktionshinderrörelsen och förmodligen  alla former av folkrörelser, vi startade en e-postlista där vi kunde ha direktkontakt väldigt enkelt så att man kunde kommunicera mellan möten och så. Med allt sånt här så behövs det en eller ett par personer som verkligen drar i det eller pushar på för att det ska hända och den personen blev liksom jag då. Vi hade inte formellt utsett mig eller någon annan på ett möten. Det blev bara så, jag var väldigt engagerad, jag brann för det Det blev så utan att jag eller någon annan hade någon tanke på att det var så det skulle vara.

Jamie:
Jag kom ihåg någon gång det för att jag deltog själv och även slutet jag organiserade en marsch upp i Härnösand och då hade man kontakt med DHR för olika material och sånt.

Vilken roll spelade de andra funktionsrättsorganisationer då? 

Hans:
Marschen, vi fick väldigt mycket stöd av DHR. Vår pressansvariga redan från start var DHR:s pressansvariga.  Vi hade väldigt mycket support av de och framför allt längre fram, senare års marscher:  man hjälpte till med material, utskick,olika organisationer hjälpte till att få en lokal marsch.  Självklart måste man nämna STIL.  De första åren så gjorde jag väldigt mycket och mycket av tiden gick ut på att söka, be organisationer om att få en liten summa för att kunna genomföra marschen. Då gick bara marschen i Stockholm och vi gick runt på en budget på ungefär 20.000kr.  Det där jobbet var ju inte själva huvudfrågan. Det var inte att liksom propagera för saken utan det var ju någon slags administration som jag inte tyckte var sådär.. Sedan kom STIL med i det här. Jag fick kontakt med Independent Living Rörelsen och STIL efter att man kommer jag tror att den var 2006 eller om det var 2005. 

Då stod STIL för all ekonomi och det är ju helt otroligt. Det var det som möjliggjorde mycket att Marschen kunde fortsätta och bli vad det var.

Sedan på bredare plan så sökte vi stöd från hela funktionshinderrörelsen. Jag eller någon annan skrev ett mejl till de, till styrelsen och frågade vill ni ställa er bakom det här? Ja, okej då slängde vi upp dem under rubriken stödjande organisationen på hemsidan.  Det ger ett starkt stöd för frågan. Det visar att det här är inte bara en handfull personer som ha en radikal vild idé, utan det här står människor bakom. Vi engagerade eller försökte  engagera hela rörelsen.

Jamie:
Har du bilder kvar från listan? Jag minns den nästan.

Hans:
Vår hemsida (marschen.se) den ligger kvar som ett dokument över en organisation som arbetar för den saken och även för att kunna se vilket fantastiskt engagemang det var.

Adressen är marschen.se och där finns det väldigt mycket information.

Jamie:
Det är roligt, en historisk evenemang. Hur skulle du säger om man tänker på påverkning till utvecklingen? 

Hans:
Min och andras tanke.. Redan från början Jonas och Adryan, vi träffades innan och pratade om olika saker. Vi var faktiskt inte överens om en del saker. Men det här var vi väldigt överens om. För mig då självklart eftersom jag 2001, 2002 bodde i USA som utbytesstudent. Det jag tänkte säga att vi var överens om det var att vi skulle göra det här för att kunna väcka uppmärksamhet bland allmänhet, media och beslutsfattare. Jag vet att man på 80-talet hade demonstrationer i funktionshinderrörelsen, att man kanske var mer inriktade på sånt. Jag vet bla att DHR ung gjorde oerhört mycket bra grejer med aktioner som väckt uppmärksamhet i media. Genom alla år så blev det här var en stor grej liksom någonting nytt. “Jaha vad fan är det här nu, de här invaliderna nu är de arga. Finns det så här många?” Ja det gör det och de ställer ett krav. De är arga och visar att det är fel på samhället. Det måste förändras. Senare utökades marschen, vi genomförde anmälningsaktioner och de väckte oerhört mycket uppmärksamhet. Media reportage om det,  det måste finnas 100 – 200 stycken, det var en stor grej. 

Jamie:
När började anmälningsaktioner?

Anmälningsaktionerna. Den första gjordes 2005 i marschens namn. Vi hade gjort en föranmälningsaktion i Uppsala i NHR ungdomsorganisation och det var 2003.  2005 var den första som vi gjorde.

Jamie:
Var/hur gick de till, anmälningsaktionerna?

Hans:
Man samlades i en grupp människor och gick runt i sin ort. En timme eller en eftermiddag eller så och antecknade allt otillgänglighet man hittade. Entré till byggnader, dåligt avfasade övergångsställen, dåliga rännilar för regnvatten. Det kunde vara vad som helst. Verksamheter som hade en annan tillgänglig ingång, men inget sätt att påkalla uppmärksamhet, konsekvens av det är att man blir sittande på trottoaren om man kommer själv. Det var ju också tanken att dels få uppmärksamhet i media men sedan att visa på hur enormt problemet är.

Man kanske ska förklara vad man anmäler till. Det var anmälningar som gjordes till Handikappombudsmannen som det då hette och till kommunala Byggnadsnämnden enligt lagstiftningen om enkelt avhjälpta hinder.

Jamie:
Som idag skulle vara Diskrimineringsombudsmannen.

Hans:
Ja, exakt. Då hade man ju separata ombudsmän för alla diskrimineringsgrunder.

Den här tanken den fick faktiskt jag redan när jag var i USA, Jag kommer ihåg det våren 2002 fick jag en idé om att det här skulle man kunna göra. Det är inte civil olydnad. Det är  att använda lagstiftningen precis så som lagstiftningen säger att man ska göra. Sen är det upp till myndigheten att avgöra om det är diskriminering eller inte. Det är klart att de skett knäck när de fick helt plötsligt 1500 anmälningar eller vad det kunde vara.

Ola:
Jag kan säga att jag vet att myndigheterna fortfarande jobbar med anmälningarna från ungefär den tiden. Vi får på Institutet en del kopior på beslut som fattas i Uppsala –  jag såg 13 eller 14 år i handläggningstid. 

Hans:
Jag vet flera fall där ni och jag står både på sändlistan, Independent Living Institute och jag. Precis 13 eller 14 år tror jag. 

Ola:
Och jag kan tänka mig att det är många som inte heller har handlagts så att det ligger kvar.

Jamie:
Jag minns den energi man fick från den, jag var med i en grupp på 4 5 personer på en lördag där man gick runt, som du sa, och skrev upp alla och sedan skickade anmälningar. Det kändes som man gör något i rätt riktning och det gav mycket energi. Det var samtidigt som DHR gjorde en liten broschyr om tillgängliga ölpubar –  var man kunde gå och dricka öl. Det var också viktigt – om ni vill att vi ska komma ska ni vara tillgänglig,  vi spenderade pengar också.

Hans:
Som du säger, det var det där jag ville komma fram till, det var så bra att du sa det. Energin man fick av engagemanget, att man gjorde något gemensamt. Det var mer än att sitta på ett styrelsemöte lokalt och ha en inbjuden kommunal politiker som sitter och gagga om att vi ska göra så mycket för att sedan händer ingenting. Eller då en styrelse på riksplan blir inbjuden till en politiker eller regeringsmedlem som säger detsamma och det händer sedan ingenting. Här samlades man i grupp och visade att vi accepterar inte det här. Själva marschen första gången. Jag minns det. Alltså vi visste inte hur många som skulle komma 2003. Vi tänkte, kommer det 20 stycken då är vi nöjda och sedan dök det upp flera hundra upp mot 500, 600. Jag minns att du och jag träffades där, du frågade mig om det fanns toalett och det det var ju nåt vi inte hade tänkt på.  Man lär av sina misstag. Det var helt otroligt, energin att se det. Inte fasen hade man sett 500 människor, varav jättemånga använder rullstol eller rollator, kryckor många med med käpp, synnedsättning och allting,  det var ju fantastiskt. 

Jamie:
Ja det var fantastisk. Det var varmt den dagen också. Anmälningstjänsten. Utvecklades den från anmälningsaktionerna?

Hans:
Ja sa att vi gjorde ett ”för-åk” 2003 och då kände inte jag till att anmälningstjänsten fanns så då  skickades anmälningar bara till Handikappombudsmannen. I samband med Marschen 2003 och 2004 läste jag en artikel av Adolf Ratzka som var din föregångare.

Jamie:
Precis han var verksamhetsledare för Independent Living Institute, han grundade den. Och även STIL egentligen.

Hans:
Han är en stor människa i de här sammanhangen. Det ska man definitivt säga ja. Jag läste en artikel som han skrivit From patient to customer som handlar om att se oss som kunder i socialförsäkringssystemet och jag tyckte att den var så jäkla klockren att jag skrev ett mail till Adolf som han missuppfattade. Han trodde att jag inte höll med om något och svarade nåt tror jag var ganska bitsk tillbaka. Sedan hade vi lite kontakt och träffades och då frågade han mig om, senare för att jag var klar med mina studier, och han frågade om jag skulle vilja driva Anmälningstjänsten. Med mina idéer och allting så var det självklart. På den vägen var det. Då var självklart att vi skulle använda den i en anmälningsaktion.  Att göra 600 anmälningar för hand det är ganska mycket jobb. Om någon dessutom ska koordinera och piskar på folk att göra det här.. Dens stackars saten dvs jag får mycket jobb.

Det här var också någonting som var väldigt nytt,  att använda sig av internets möjligheter. Att kunna fylla i det här mycket mycket snabbt och får in det berörda myndigheter, det var ju sensation. Det finns en väldig duktig person som jobbar på Independent Living Institute som heter Philip Day och han kan det här med Google och hur man får upp en sida i Googles ranking så att den visas på förstasidan bland de första träffarna och eftersom han hade stenkoll på det så gjorde han ju så att våra anmälningar, de är publika de finns på internet och då gjorde han så att om man sökte man på ett företag och en stad, så kommer oftast anmälan upp bland de första träffarna vilket var också ett sätt att väcka uppmärksamhet. Vissa tog det bra och insåg att “ojdå det här har jag inte tänkt på förut” och fixade till sitt. Vad det nu var  – oftast är det ingen står kostnad eller låg på sin fastighetsägare som till stor del är kostnadsansvarig för de här sakerna. Men vissa blev lite ilskna också, det var både men mestadels positivt var det.

Jamie:
Vad tycker du att Anmälningstjänsten hade för betydelse?

Hans:
Väldigt stor där tycker jag också. Det här är ju en extern aktör som visar att det här behövs och de anmälningarna blir publika. De är ju anonymiserade man ser ju inte namn adress och liknande för den som gör anmälan. Den som inte vet någonting överhuvudtaget om det här kan gå in och bläddra bland flera tusen anmälningar och se att här är en person eller under anmälningsaktionerna så var det ju många personer som gjorde många anmälningar var för sig. Man ser ställe efter ställe efter ställe där det inte fungerar.

I Uppsala gjordes tre anmälningsaktioner att det finns exempel på ställen som har blivit anmälda i alla aktioner för att det är så här. Ja det var väldigt bra och aktionerna har faktiskt uppmärksammats av politiker. Både anmälningsaktioner och marschen.

Jamie:
Om du blickar tillbaka vad tycker du blev framgången, tror du det bidrog till en ändring i lagen?

Hans:
Det vore ju förmätet att säga att marschen ensam ledde fram till saker. Det blev senare ett massivt engagemang som ledde fram till att det till slut blev en lagändring som börjar gälla 1 januari 2015. Man ska inte sticka under stolen med att lagen blev ju tyvärr alldeles för mjäkig så är det ju.

Jamie (till Ola):
Lagstiftningen kom 2009 och hade inte otillgänglighet som diskrimineringsgrund. Sen ändrade man den flera gånger. Det var först 2015?

Ola:
Ja det som var lagändringen var att det introducerades en form av diskriminering som heter just bristande tillgänglighet. Det fanns en del av den lagstiftningen på arbetslivets område – när en arbetsgivare inte gjorde vissa saker för att det skulle vara tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar kunde det anses vara ett lagbrott. Det som är intressant med bristande tillgänglighet är att det finns en allmän reglering som handlar om när människor stängs ute till följd av en verksamhets underlåtenhet eller icke handlande att inte handlar eller agerar för tillgänglighet att det är en form av otillåten diskriminering. Sen är det ju som du säger Hans att du får inte stoppa där. Det räcker inte bara att konstatera att en verksamhet inte har agerat utan sen då måste man titta på annan lagstiftning och sånt där. Det har funnits undantag för mindre arbetsplatser men det har tagits bort. Förut hette det att det skulle vara fler än 10 anställda. Det har tagits bort.

Men lagstiftningen är inte oproblematisk vi ser nu i rättspraxis som utvecklas att ibland så fungerar den ibland fungerar det inte så bra, men om jag ska fråga dig Hans. Vad tänker du nu när vi har här lagstiftningen.  Vad är nästa steg för att få den ska leda till de effekter som vi är ute efter, att samhället ska vara tillgänglig för alla?

Hans:
Ja det är tveklöst att vi måste använda den. Tyvärr så är det så att Diskrimineringsombudsmannen i dagsläget skulle vi  kunna lika gärna plocka bort ordet ombudsmannen för att det är ingen ombudsmannen i dagsläget. De driver inte människors fall i domstol. Mycket därför så kom organisationen som numera heter Disability Rights Defenders Sweden till, tidigare “Med lagen som verktyg” – organisationen kom till just för att börja använda lagen ordentligt, att stämma verksamheter som inte följer lagstiftningen och det gäller ju inte enbart tillgänglighet, det gäller diskriminering överlag gentemot personer med funktionsnedsättning. Det är väl det stora, att driva fall. Vinner vi dem så är det jättebra. Förlorar vi dem så visar det på en brist i lagstiftningen och jag tror att skulle resurserna finnas behöver man börjar kanske lite grann som marschen gjorde, att börja propagera för en förändring av lagstiftningen. Visa att den blev inte så bra som den kunde blivit. Att jämföra med andra länder är ju suveränt att visa att så här blev det i Sverige och det har inte gett de här effekterna som var tänkt och så här ser det ut i andra länder. 

Ola:
Jag tror vi har all anledning att komma tillbaka till de här frågorna och diskutera lagstiftning och framförallt effektivitet. Alltså får lagstiftningen den effekt som det var tänkt.

Hans:
Det vi var inne på förut som är enkelt avhjälpta hinder som kom till som tillägg till plan och byggnadslagstiftningen. Att vi får nu brev från kommuner som avslutar ärenden och de har inte gjort någonting på 13 år sen anmälan. Den här lagstiftningen om enkelt avhjälpta hinder  har funnits i över 20 år, föreskrifterna har funnits i 17 år. Ändå så har det inte hänt att enkelt avhjälpta hinder har åtgärdas. Det är ett ytterligare exempel på svensk urvattnad lagstiftning på det här området.

Jamie:
Jag tänker att vi kanske ska avrunda. Det känns som man skulle kunna prata längre. Jag har många små frågor även större frågor och hjärtan med mig. Budskapet  idag är att vi ska använda lagen, använder anmälningstjänsten. Vad heter webbplatsadressen till anmälningstjänsten? 

Hans:
anmalningstjansten.se

En sak som jag skulle vilja säga är att om det är någon som lyssnar som engagerar sig för det här. Jag säger var inte rädda att kontakta någon person, mig kan man kontakta. Om man vill ha tips på vad man kan göra. 

Vi,  nu får jag säga att jag börjar tillhöra det äldre gardet … det känns konstigt. Ja men när man var runt 20 då var det …  jag vet inte, men kan man inspirera och ge tips till yngre människor som vill engagera sig så det är bara att höra av sig. 

Jamie:
Det är viktigt. Jag håller med dig … Den här kampen har vi hållit på med länge. Vi skulle behöva kanske ha en serie om det här med lagstiftningen.  Jag tror att Norge ha en bättre lagstiftning än vad vi har i Sverige. Jag tackar dig. Jag tyckte det var jättespännande själv.

Vi uppmuntrar er att använda anmälningstjänsten och använd lagen, driva fall,  hör av dig till Han om ni vill ha tips på hur man driver vidare vår kamp.  Vi är inte där än, vi kan inte komma in överallt. Allt är inte tillgängligt. Ola några sista ord?

Ola:
Det kändes som en väldig hoppfull avslutning, engagerande. Jag kan bara säga att om ni vill prata med oss projektet så finns vi på lagensomverktyg.se. Vi har en viss rådgivning. Jag tänkte säga tack för att ni har lyssnat på vems val. Vi återkommer med flera gäster inom kort och vi fortsätter att utveckla diskussion om tillgänglighet för alla i samhället. Tack för oss!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.