Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Detta är avsnitt nr. 08. Idag samtalar vår projektledare Ola med Nora Eklöv, aktivist, journaliststudent och projektambassadör.
Ladda ner ljudfil (36 minuter, 20 MB, mp3)
Transkribering:
Ola:
Välkommen till Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Den är skapad av Artikel 19 som verktyg, som ett arvsfondsprojekt som tittar på hur går det för Sverige att genomföra rättigheterna enligt artikel 19 i funktionsrättskonventionen. Jag är på projektledare, jurist, heter Ola. Idag har vi med oss en mycket spännande gäst i podden och avsnittet idag, nämligen Nora Eklöv. Hon är journaliststudent på Södertörns högskola och var fram till i somras generalsekreterare för förbundet Unga rörelsehindrade. Hon är initiativtagare med flera till kampanjen ”Gör konventionen till lag” och är projektambassadör för oss, vilket gör det extra roligt att du är med oss här idag. Välkommen hit Nora!
Nora:
Tack så mycket! Det är väldigt roligt att vara här.
Ola:
Ja verkligen kul att ses i podd-sammanhang också. Du har varit engagerad i projektet på lite olika sätt. Jag tänker, hur har ditt engagemang i de här rättighetsfrågorna påverkats av den sista tiden som har gått sedan du slutade som generalsekreterare och började studera?
Nora:
Jo, men jag har inte haft jättemycket tid till engagemanget, som ideellt engagemang, men ändå försökt att hjälpa till på olika håll. Studierna har varit väldigt hektisk, Unga rörelsehindrade har ju behöva lite hjälp så jag försökte stötta upp och sen säger vi också en styrelsemedlem i både IfA, alltså intressegruppen för assistansberättigade, och unga sektionen för ENIL, Youth, European Network on Independent Living. Det har varit en del där nu under hösten och vintern.
Ola:
Ja, vad roligt att du kan fortsätta vara engagerad i frågan även om du har lämnat ditt arbete inom rörelsen.
Nora:
Ja precis, sen har jag haft ganska stressigt under de här åren, så jag lärt mig att ta hand om mig själv lite också. Ta det lite lugnt så att man orkar med.
Ola:
Det är jätteviktigt. Hur, hur gör du när du ska ta hand om dig själv
Nora:
Ta ledig tid. Man tycker om läsa böcker eller titta på filmer och bara återhämtning helt enkelt så det är väldigt viktigt har jag märkt.
Ola:
Ja nej, men det är det verkligen. Särskilt med mycket isolering kan jag tänka mig nu under pandemin.
Nora:
Ja, men som jag är också van vid husarrest och så där, isolering när man inte har fått tillräckligt med assistans, så det känns inte som något jättenytt för mig, med isolering som har kommit med pandemin.
Ola:
Nämen precis, det är någonting som vi kanske behöver säga till lyssnarna att du använder personlig assistans, för de som inte vet det, men du har inte alltid haft rätt till personlig assistans eller hur?
Nora:
Nä men precis, jag har ju fått överklaga ganska mycket för att få rätt till assistans, jag tror tyvärr många får göra, att de har samma samma erfarenhet.
Ola:
Ja så är det ju att det går att överklaga och att många gör de när de söker en personlig assistans och inte beviljas det första då av den beslutande myndigheten, antingen Försäkringskassan eller kommunen som också kan ha svar i för att beviljas personlig assistans till de som behöver det
Nora:
Ja, utan assistansen så hamnar man ju någon slags isolering som är karantän-liknande, som jag brukar säga, husarrest. Ja.
Ola:
Och när du säger så, vad är det som ligger bakom det, jag kan tänka mig till viss del, men att du blir väldigt isolerad när du inte har tillgång till personlig assistans?
Nora:
Men det är att man inte ta sig till sin arbetsplats, man kan inte ta sig ut på promenad eller handla eller så att man blir beroende av hjälp från sina föräldrar eller de man bor med,
så det blir liksom en typ av husarrest när man inte kan välja själv vad man vill göra, utan man man blir väldigt isolerad.
Ola:
Ja just det, du blir väldigt fast på den punkt där du befinner dig och beroende av, till exempel de som du sa, anhöriga, som som får stödja dig på olika sätt. Det är något som vi arbetar med i projektet och fokuserar på i den här podden. Det tillåter inte konventionen, du ska inte vara beroende av anhörigstöd på det sättet, så jag kan ju direkt se att det finns problem med hur det har blivit din situation utifrån ett rättighetsperspektiv när du säger de här sakerna. Men vad betyder självbestämmande för dig om vi börjar den ändan?
Nora:
Jag skulle säga att det betyder att man själv får eller, jag själv får bestämma över vad jag vill göra i mitt liv, det är ingen annan som säger till mig: du ska ha så här lång tid på dig att gå ut och promenera eller det ska ha så här lång tid på dig att duscha och liksom så att det får man bestämma själv. Man får bestämma själv när man vill göra saker också. Det är liksom ingen annan som kan säga det att det kan vara både stort och smått liksom, både bestämma vilken sysselsättning man vill ha, och när man vill laga mat.
Ola:
Det låter väldigt självklart att kunna välja de här sakerna och välja när de ska göras, tänker jag på, det ingen annan som bestämmer det i mitt liv.
Nora:
Nej, och det kan man tycka att det är väldigt orättvist att andra ska bestämma det i assistansberättigades liv och de som inte har assistans och kanske hemtjänst i stället som är ännu mer begränsande. Ja det kan man tycka är väldigt väldigt orättvist faktiskt.
Ola:
Ja, men vad är det som gör den personliga assistansen så bra enligt dig?
Nora:
Det är nog att man får bestämma mer, när man behöver hjälpen och från vem. Man anställer en assistent själv som man kan välja. Det kan man inte göra inom hemtjänsten, och sen så får man välja liksom när man behöver hjälpen, eller assistansen. Det är väl det som är bäst skulle jag säga eftersom att den möjliggör så mycket, att man kan arbeta, och ha en fritid, ha liksom ett socialt liv. Man kan till och med ha familj liksom, så det är absolut det som är bäst, att det jämnar ut mycket av villkoren som man lever under till skillnad från andra som inte har behov av assistans.
Ola:
Om jag tolkar det rätt så är det en fråga om makt.
Nora:
Jo det kan man säga, att ha makten över sitt eget liv på samma sätt som andra, det hade inte varit möjligt utan assistans.
Ola:
Du kan studera nu med stöd av din assistans.
Nora:
Ja det är nu har det varit mest på distans, men det är jag ganska glad över. Eftersom jag inte har så mycket assistanstid så hade det inte räckt till heltidsstudier. Men däremot så klart när jag har varit i högskolan så så har jag haft assistans och det har varit betydande för att jag ska kunna ta mig dit och vara där delta i studierna.
Ola:
Vad bra att du kan lösa det på det sättet, tycker jag, att det fungerar så, så att du kan vara en del av utbildningen som du har valt.
Nora:
Det hade inte varit möjligt annars.
Ola:
Det är intressant att du säger det så för då blir det ju tydligare varför det är så viktigt med personlig assistans.
Nora:
De är de som som oroar mig, att rättigheten är ingenting som är liksom definitivt utan det känns som ett ständigt hot över en om att assistans-tiden kan dras in när som helst eller dras ner, alltså begränsas. Det känns jobbigt att leva under de förhållandena faktiskt, men vi har inget annat val så heller.
Ola:
Men när du säger så att de kan dras in eller begränsas, hur menar du då, vem är det som kan göra det?
Nora:
Till exempel, antingen om du har kommunen som anordnar assistansen eller beslutar om assistansen eller Försäkringskassan, det är ju omprövningar, i alla fall i kommunen varje år, nu har de ju stoppat omprövningarna inom Försäkringskassan, men i kommunen ser ju ut så varje år. Och där kan de helt plötsligt utreda att eller komma fram till att levnadsförhållandena har ändrats fast man egentligen har samma behov, eller så har det kommit domstolspraxis som man sedan anser att man behöver följa som kanske begränsar insatsen. Och då då riskerar man att få den indragen.
Ola:
Okej, just det, så det du beskriver om att kommunen eller Försäkringskassan kan ompröva ett beslut, det grundar sig på att de här besluten tidsbegränsas och att det på den vägen blir möjligt för kommunerna att ompröva rätten till assistans, för annars finns det ju en princip som heter att gynnande beslut inte får dras tillbaka, alltså att om du har fått ett positivt beslut som får inte de ändras till din nackdel, men genom den här konstruktionen med tidsbegränsade beslut, så när det när det är på väg att löpa ut så behöver din fattas ett nytt beslut, att det kallas för en omprövning i här sammanhanget.
Ja, jag förstår att det måste vara väldigt tufft att behöva formella besluten omprövade en gång varje år med en viss period då vi mellan varje. Hur hur ser ut för dig när ska du omprövas nästa gång?
Nora:
Jag är på gång med en just nu, så det är väl beslut på gång ganska när som helst tror jag.
Ola:
Jag hoppas det går bra!
Nora:
Jag hoppas det också. Det vet jag inte. Det vet man aldrig för att kommunen har alltid rätt att göra en förutsättningslös omprövning som inte behöver ta hänsyn till det gamla beslutet.
Ola:
En förutsättningslös omprövning, sa du så?
Nora:
Ja, precis, jag tror det heter så.
Ola:
Just det att de inte behöver ta hänsyn till det gamla. Men om det bara gått ett år sedan den förra bedömningen, finns det inte stor sannolikhet att ingenting har ändrats eller ganska lite har ändrats?
Nora:
Jo, det kan man ju hoppas att de också anser, men nu är vi också i en pandemi och om jag har uppfattat det rätt så behöver man göra, eller de anser att de behöver göra en aktuell bedömning utifrån nuvarande situation. Det kan resultera i att de utgår från att man är ganska isolerad i denna tid och liksom inte har samma fritidsaktiviteter som man hade innan pandemin började.
Ola:
Men det är ju förhoppningsvis någonting som är av övergående karaktär, det här med att mycket stängs ner i samhället, och att människor inte är ute och gör saker i samma utsträckning som tidigare. Har du blivit begränsad av pandemin på något sätt?
Nora:
Det är ju att man inte kan vara på plats i skolan och heller inte ha de fritidsaktiviteter man egentligen vill ha.
Ola:
Det är samma för mig, och vi på Independent Living Institute har ju jobbat hemifrån sedan någon gång tidigt i mars tror jag att det är. Det har ställt om mycket i vår verksamhet och vi har kört mycket digitala typer av möten och träffar på olika sätt med människor i olika delar av landet som vi annars skulle träffat fysiskt. Och även privat så har det blivit en ganska stor omställning tycker jag med att inte träffa så många människor just fysiskt, inte springa runt på stan och göra en massa saker, som att handla eller vad det kan vara.
Nora:
Nej man kan inte inte träffa släktingar och så i samma grad som man som har gjort förut. Jag har som är riskgrupp måste ju tänka mer på det. Många läkarbesök också har hamnat i telefonsamtal istället för att åka dit fysiskt.
Ola:
Till och med läkarbesök. Men hur har det gått med den assistansen när du har haft behov av att isolera dig så här på grund av pandemin?
Nora:
Det har ändå funkat ganska bra, tycker jag, för man försöker ändå vara försiktig
Just nu när smittspridningen har ökat så mycket så försöker hålla mig mest hos mina föräldrar faktiskt, för det känns ju lite osäkert att träffa assistenter. Man vet inte vad assistenten har jag på sin fritid och så där, så man måste vara extra försiktig helt enkelt.
Ola:
Ja, jag kan tänka mig, men det är ändå en fördel, tänker jag, jämfört med hemtjänst eller andra typer av stödformer som vi inte kan kontrollera som individ på samma sätt. Du har ganska stor kontroll över hur din service ges jämfört med hemtjänst.
Nora:
Ja absolut det man har ju koll på personalen. I hemtjänsten är det ju väldigt mycket personal som kommer till en hem till dig, liksom, till och från
Ola:
Ja det syns ju verkligen i statistiken, om vi tittar på den som Socialstyrelsen lämnar kring covid-sjuka och dödstal och sådär, att de som har hemtjänst har drabbats väldigt svårt och särskilt de äldre. Men hur vill du se att rätten till personlig assistans ska se ut längre fram, om du vill göra någon förändring?
Nora:
Ja, jag skulle vilja att man mer och mer går utefter FN-konventionen, att man börjar leva upp till den på riktigt, för att nu är det ju en åldersgräns, till exempel, de som är över 65 får inte tillgång till insatsen om man inte vill jag sedan tidigare och sen kan man inte få någon assistans utökad om man är över 65. Mänskliga rättigheter har ingen åldersgräns, så det skulle jag säga är en viktig fråga, att man ser till att så många som möjligt eller alla kan ta del av den helt enkelt. Och sen så skulle jag såklart vilja att assistansen blev statlig, men det är ju om jag fattat det rätt så finns det i alla fall en utredning och ska väl komma en till eller hur?
Ola:
Ja jag tror det, det verkar som att det finns en majoritet i socialutskottet i riksdagen som vill att du ska tillsättas en utredning, om jag förstått rätt i alla turer kring denna frågan. Jag tror att det finns ett ganska stort tryck på att personlig assistans ska bli helt statlig. Frågan nu är egentligen hur det ska regleras så att människor inte faller ur rätten till personlig assistans om du har det i kommunen till exempel eller att det blir för svårt att komma in om staten tar över allt ansvar.
Nora:
Ja exakt, det ska inte finnas någon tidsgräns där som det till exempel finns för Försäkringskassan nu med grundläggande behov över 20 timmar.
Jag tycker att den här med grundläggande behov och övriga behov, att det är det ska inte vara uppdelat på det sättet. Och att alla behov skall räknas in sin helhet istället för att liksom just det här integritetsnära ska räknas så, det är väl inte verklighetsförankrat eftersom man oftast behöver hjälp genom hela momentet.
Ola:
För lyssnarna är kanske ska säga någonting om det här, hur det reglerat, så att för att du ska få tillgång till personlig assistans så måste du ha det som kallas för grundläggande behov, eller hjälpbehov som motsvarar de så kallade grundläggande behoven, och det är en juridisk-teknisk definition. Det introducerades ju strax efter att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, i början på eller mitten på 90-talet blev det, jag trodde bara var ett eller två senare som är grundläggande behoven togs in som ett krav för att du ska få tillgång till statlig assistansersättning, just för att reglera så att kostnaderna inte blir för stora för staten, så på den vägen som de kom in i det som kallas personlig assistans idag, men det är inte självklart att det måste vara så och det finns även andra saker än de som finns uppräknade som jag skulle säga en högsta grad en grundläggande. Jag tänker på vilka behov som människor faktiskt har, inte minst möjlighet att studera, arbeta, utveckla relationer till andra osv. Ska vi se om vi kan räkna upp alla grundläggande behov tillsammans. Jag har inte stenkoll.
Nora:
Jag har ganska bra koll! Det är ju om man säger kommunikation, att göra sig förstådd. Prata med, kommunicera med andra. Det är personlig hygien, såsom dusch, toalettbesök och sen är det också att få hjälp med maten när det gäller att föra maten till munnen. Ja, har jag missat något?
Ola:
Ja, jag tänkte det här med av- och påklädning och sen har vi också fått nytt grundläggande behov nu sedan ganska kort tid tillbaka till andning om du behöver hjälp med saker och ting för att kunna andas så kan du numera räknas till de så kallade grundläggande behoven och så ska alla delar i behovet ingå, alla moment.
Nora:
Sondmatning också.
Ola:
Just det, men det ingår redan i måltider, men det är en skillnad att hela momentet ingår, till skillnad mot måltider i övrigt, då är det bara är det som du sa att föra maten till munnen lite förenklat, men ändå mellan vissa saker som tillagning av mat och sånt där, det ingår inte i de grundläggande behoven. Sedan har vi en sak som jag tycker vi ska nämna det här som kallas för, eller tidigare kallades, femte grundläggande behovet. Det här ingående kunskaper.
Nora:
Ja just det, precis, ingående kunskaper.
Ola:
Alltså sådana moment som kräver att en person har särskilda kunskaper om individen som då klassificeras på ett visst sätt. Men samtidigt undrar jag, oavsett hur du kallar behoven, grundläggande eller inte, är det inte så att hjälpen kräver att det finns ett samspel mellan assistenten och den som är i behov av assistans, den som styr assistansen?
Nora:
Ja, jo, man måste ju kunna liksom säga att det finns en samverkan, eller vad sade du?
Ola:
Ja, samverkan eller samspel. Jag tänker på uttrycket på ingående kunskaper, jag har svårt att greppa vad det är för något.
Nora:
Men jag kan komma med ett exempel. Jag hade ju assistans, jag kommer från Öland från början, och där hade jag rätt till assistans för att kunna arbeta och studera och så innan jag flyttade till Stockholm, och där hade jag rätt till den här femte grundläggande behovet när det kom till medicinering, för att då behövde jag hjälp med att ta sprutor och det var ganska komplicerat för man skulle blanda själva vätskan själv och det behövde jag ju utbilda assistenterna i. Det här var någonting som mina mina föräldrar gjorde när jag var liten, det är inte så att jag behöver åka till sjukhus för att göra det, för att det var enkelt enkelt att kunna göra själv, alltså med egenvård. Det var bara det att assistenterna behövde viss kunskap, i hur man gör, så antar att sådana typer av behov som ingår i den.
Ola:
Ja det tyckte jag var väldigt belysande. Jag tycker att du är ganska tydligt när du tog det exemplet, samtidigt så undrar ju, det är klart att det kräver en viss utbildning, men kräver inte alla moment utbildning? Ja eller kanske inte alla men de flesta?
Nora:
Men det kräver ju att man övar eller liksom man får eller bygger upp en viss vana till det. Men det är klart, jo det har du rätt i att det, alltså alla moment, kräver en viss del övning och vana, och det kanske ska ligga på samma nivå som du säger.
Ola:
Nej jag har inte tänkt färdigt här, men jag tänkte just att det är viktigt att det finns möjlighet för de som är i behov av assistans att kunna utbilda sina assistenter också, att inte bara blir att utföra direkt utan att du kan introducera också. Det är många som säger det som har assistans som säger att det är viktigt att kunna utbilda assistenterna också.
Nora:
Ja det är klart. Det är viktigt
Ola:
Och vad säger du till de som vill begränsa rätten till personlig assistans idag?
Nora:
Om man vill begränsa assistansen har man inte riktigt förstått på insatsen och vad den innebär. Oftast kommer man ju med ekonomiska argument, men man har inte förstått hur många arbetstillfällen som assistansen innebär, och att både de som för dem som arbetar som assistenter och vi som har assistans kan få möjlighet att arbeta och att studera och ha en sysselsättning och bidra till samhället, så det är ju socioekonomisk aspekt som viktig, för att om inte vi får möjlighet att utbilda oss och få ett bra jobb så kommer vi vara beroende av bidrag resten av. Och vi kommer inte kunna betala skatt, så assistansen betalar tillbaka sig själv i det mesta faktiskt.
Och sen så handlar det också om rättigheter, att man inte ska begränsas till det som vi har pratat om att det är en självklarhet att man ska ha självbestämmande över sitt liv. Jag tror de flesta håller med om det. Också det att Sverige har skrivit under på att följa FN-konventionen och då kan man bara inte bortse från de här rättigheterna.
Ola:
Nej verkligen inte. Jag tänker på den kampanj som du också var med och startade, det här med att göra den här konventionen till lag. Hur går det med den nu under pandemin?
Nora:
Ja, de har ju tyvärr stått helt stilla men vi hoppas vi på att kunna ställa oss där utanför riksdagen varje torsdag som vi gjort innan pandemin började. Vi började väl i augusti förra året, och sen så var vi där till mars. Sen fick vi ställa in helt enkelt också för att de flesta eller, vi är ju nästan alla i riskgrupp som har varit med och var försiktiga.
Ola:
Ja det förstår jag verkligen att ni inte fortsatte med kampanjen här nu när det är som det är med smittspridning och att det inte är rekommenderat att stå utanför riksdagen och ta upp den plats just här och nu, däremot tänker jag att själva budskapet är minst lika viktigt idag som som även innan pandemin att rättigheter behöver vara i förgrunden både för politik och beslut som fattas gällande enskildas olika ansökningar och ärenden på olika sätt i myndigheter.
Det kom en jättestor utredning nyligen om barnkonventionen, som kallas för barnkonventionsutredningen, den tittar på svensk lagstiftning framförallt och analyserar var finns det saker och ting som behöver åtgärdas för att Sverige fullt ut ska leva upp till åtagandena enligt konventionen, och så identifierades ett antal olika områden där det behövs reformer. Vad tror du om ett sådant arbete är det någonting som behövs även i Sverige vad gäller funktionsrättskonventionen?
Nora:
Det skulle vara en bra början tror jag, absolut. Det är det lite grann det vi söker när vi liksom har haft den här kampanjen eller aktionen.
Ola:
Ja, då då kan vi lära oss en del av det som görs just kring barnkonventionen nu, det pågår ganska mycket, men jag håller med om att det är inkonsekvent att de inte används samma metoder relaterat till andra konventioner.
Nora:
Ja, för när man väl börjat göra vissa konventioner till lag kan man inte bara strunta i andra.
*skratt*
Funkiskonventionen, det är ju ganska akut faktiskt att att den ska bli lag eller att man ska börja börja ta den på allvar, eftersom att… Jag tror att Sverige vill följa konventionen, men i många kommuner så känner man inte till den så väl, det behövs mer kunskap också kring vad man har för ansvar att följa den i hela landet
Ola:
Vad säger dom som du haft att göra med ditt ärende om du har sagt att du har rättigheter enligt konventionen, har det fått någon effekt?
Nora:
Nej alltså man har inte svarat på det överhuvudtaget. Om jag har skrivit det i yttranden eller överklaganden och hänvisar till paragrafer så är det ingenting man har bemött överhuvudtaget.
Ola:
Nej det är dyster bild du målar upp. Jag tror att det är vanligt att myndigheter inte titta på konventionen även när en person säger att den finns och att den ska gälla i det här fallet, tyvärr alltför vanligt. Jag tror vi behöver en förändring där.
Nora:
Ja jag tror att den behöver bli mer bindande att man liksom tar hänsyn till den i varje fall, att man utreder och att man tar en på allvar helt enkelt.
Ola:
Tror du att jag gjort skillnad i ditt ärende eller de processer som du drivit om de hade gjort det?
Nora:
Ja om man hade tagit hänsyn till den sade man inte begränsat min rätt att arbeta till exempel och inte heller det här som artikel 19 står för att man ska ha självbestämmande och ha makten över sitt liv. Det hade man ju försökt tillgodose istället för att ignorera det.
Ola:
Det får vi verkligen hoppas, att artikeln kan ha den effekten. Det är det vi tycker är så spännande med konventionens artikel 19 för att den är så tydlig vad gäller att det är människor i behov av stöd på olika sätt som ska ha rätt att ha val och kontroll i sina liv för att det inte är andra intressen som ska styra inte mycket över över dem, så att vi kan någon närmare faktiskt jämlikhet och inte bara på pappret, en faktisk mångfald i samhället och så att det inte blir den här segregeringen av personer med funktionsnedsättning på institutioner eller att de isoleras, utan att alla kan komma ut och vara en del av samhällets gemenskap.
Nora:
Exakt, och att alla ska få makten över sitt liv för att nu är den alldeles för begränsad.
Ola:
Är det någonting som du skulle vilja säga till lyssnarna i övrigt? Förutom de väl pratat om hittills.
Nora:
Det är väl att jag tycker att man ska börja, alla måste börja ifrågasätta mer, makthavare, både liksom inom kommunen och internationellt och nationellt. Jag tror att alla måste börja belysa de har rättigheterna för att att de ska få någon typ av kraft att slå igenom, om du förstår vad jag menar, att man måste liksom synliggöra rättigheterna och hur det ser ut nu att de inte följs. Jag tror inte många förstår det faktiskt. Så vi som har koll på rättigheterna måste börja prata mer helt enkelt.
Ola:
Jag håller med dig och stöttar dig fullt i dina processer och din kamp också, det är jätteroligt att du vill vara engagerad med oss i projektet Artikel 19 som verktyg!
Nora:
Jag hoppas att jag kan engagera mig mer om jag får tid med mina studier. Jag hoppas på lite mer tid i vår, men jag vet faktiskt inte hur det kommer se ut.
Ola:
Du verkar vara väldigt upptagen nu och det är roligt att höra både med dina ideella engagemang och studierna. Och med det så tänkte jag att vi kan önska dig och alla lyssnare goda ledigheter förhoppningsvis, och goda helger, som vi har stundande framför oss.
Nora:
Ja, ha en trevlig helg och passa på att vila upp er nu!
Ola:
Tack för att ni har lyssnat, hejdå!