Vems val 02, Podcast om Anmälningstjänsten

I andra avsnittet av vår podd Vems val? pratar Philip Day och Ola Linder om ILI-projektet Anmälningstjänsten. Anmälningstjänsten är ILI.s äldsta projekt men är fortfarande vid mycket god vigör; det kommer in 20 – 30 nya anmälningar per år och Philip och Ola ser fram mot ännu fler.

Vems val? Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande är skapad av Artikel 19 som verktyg, ett Arvsfondsprojekt som granskar hur det går för Sverige att genomföra artikel 19 i funktionsrättskonventionen.Vems Val podcast logotyp

 

Podden i text:

Philip:

Hej Ola!

Ola:

Hej Philip!

Philip:

Artikel 19 och anmälningstjänsten ska vi prata om.

Ola:

Just det, dagens tema i podden Vems val? som vi tänkte prata om, är frågor kopplade till självbestämmande och tillgänglighet. Det finns ju en väldigt spännande sida på Independent Living Institute som heter anmälningstjänsten.se. Så vi tänkte prata om den och vart den kommer in i allt det här för vi använder ju faktiskt den i vårt projekt som handlar om självbestämmande och att delta i samhällsgemenskapen utifrån FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, även kallad funktionsrättskonventionen.

Så, Philip, skulle du kunna berätta om bakgrunden till den så vi förstår.

Philip:

Anmälningstjänsten är namnet på webbplatsen, anmälningstjansten.se. Den har funnits i över tjugo år i olika former. Den skapades 1998 av Adolf Ratzka, grundaren till Independent Living Institute, och hans syfte med den, som jag har förstått av honom var då, jag kände inte Adolf 1998, att båda anmäla diskriminering till diskrimineringsombudsmannen, men då var det handikappombudsmannen, för att skämma ut de som diskriminerade, att publicera det som hade hänt så att det skulle vara synligt för publiken.

Problemet är att om du anmäler något till diskrimineringsombudsmannen så syns det inte. Det är ju ingen som ser vad som hänt och det är bara en liten del av de fall som skickas in till dem som de gör något med så…

Jag vet inte hur det var 1998 eller år 2000, och vad de gjorde av den stora mängden av anmälningar… men de försvann. Om de valde att inte göra något med dem eller att göra något med dem så blev det alla fall ingen publicitet runt dem. Det var tomt.

Ola:

Jag förstår, tanken var alltså ”name and shame”, alltså ”här finns en diskriminering och vi vill uppmärksamma det” så att människor kan välja om de ska gå dit eller inte, eller använda deras tjänster. Är det så det är tänkt att användas?

Philip:

Mer att de själva ska se. Jag menar, det är det som folk gör: googlar sin verksamhet, då ser de själva vad som finns där. Om man går tillbaka till då jag kom med in i bilden, 2003, då, om vi hade en diskrimineringsanmälning publicerad på anmälningstjänsten om en butik eller verksamhet då kom vår anmälan på anmälningstjänsten högre upp än deras egen hemsida. Det var så det funkade på den tiden. Eftersom Independent Living Institute var tidigt ute med att ha en hemsida och den hade en hög rank. Ofta hade de inte ens en egen hemsida om man går tillbaka till 2003, små butiker hade ingen hemsida. Så den enda informationen om den verksamheten var vår diskrimineringsanmälan så det var väldigt effektivt. Man nådde dem men inte de människor som skulle besöka dem förutom de som kanske skulle leta upp adressen. Men sökte du adressen till verksamheten skulle du förmodligen ha sett diskrimineringsanmälan 2003.

Ola:

Så främsta syftet var att uppmärksamma verksamheten på att ”här finns brister”, ”här finns det bristande tillgänglighet som in behöver åtgärda för att det ska fungera för alla”. För att de ska kunna se att ”här måste ni jobba med någonting annars stänger in ute människor”. Var det så?

Philip:

Just det, att det skulle bli synligt och inte ett osynligt klagomål. För om man går direkt till en verksamhet och klagar så är det bara mellan du och dem och de kan säga ”nej, vi gör inget åt det här”. Den är mer effektiv för fysisk otillgänglighet, så kallade enkelt avhjälpta hinder än vad det är för diskriminering där man inte kan sprida informationen om det så måste man beskriva känsliga persondetaljer om sig själv, då är det inte anmälningstjänsten lika bra, för du vill inte lämna ut dig själv. För man måste lämna ut sig själv för att beskriva andra sorters diskriminering än de som handlar om fysiskt otillgänglighet.

Ola:

Ja, det kan ju vara mer eller mindre integritetsnära för även om det handlar om fysisk tillgänglighet måste du skriva om varför det är ett hinder för dig och då måste du koppla det till din funktionalitet och så… Men det är klart att det kanske är mindre känsligt att göra en sådan anmälan jämfört med att någonting väldigt personlig som har att göra med kontakten med myndigheter eller så.

Philip:

Om jag försöker besöka en butik och inte kommer in på grund av ett trappsteg vid dörren spelar det ingen roll vem jag är, jag kan vara anonym. Funktionshindret, barriären, det är den som finns men om jag däremot har särbehandlats negativt specifikt, om jag sökt ett jobb och inte fått det på grund av en funktionsnedsättning och blivit diskriminerad kan jag inte göra den offentlig utan att namnge vilket jobb jag sökte eller vilken verksamhet det var som jag sökte att jobba på… de kommer att veta vem jag är. Jag kan inte vara anonym gentemot de jag anmäler. Det är svårt för anmälningstjänsten att publicera uppgifter om vem som har diskriminerats utan att den som gjort diskrimineringen vet vem som har diskriminerats. Anmälningstjänsten lämpar sig bättre för sådana anonyma anmälningar – ”name and shame” än de som är specifika till en person när identiteten kan röjas bara på grund av anmälningen.

Ola:

Och det kanske kan få andra typer av konsekvenser än det är tänkt genom att man lämnar ut en sådan här anmälan. Diskrimineringsombudsmannen idag är väldigt noggrann med att inte lämna ut uppgifter om den som anmält om det är så att det kan finnas känsliga uppgifter. Ibland när vi begärt ut akter för att titta på hur diskrimineringsombudsmannen jobbar med tillsyn om diskrimineringsförbud och aktiva åtgärder mot diskriminering så får vi ofta dem maskerade så vi inte kan se vem som anmält. Det kan ju ofta finnas goda skäl för, men ibland undrar jag om de inte drar det lite för långt. Grundtanken är ändå att alla handlingar ska vara offentliga så att man kan se vem som gjort anmälan.

Philip:

Under de här tjugo åren, har den här ”name and shame”-varianten slutat fungera.

Ola:

Varför då?

Philip:

För att Google ändrade sina algoritmer. Det var kanske runt 2008 – 2009. En katalog över diskriminerade verksamheter kanske hade 5-6 tusen anmälningar, vet inte hur många det var totalt, vi kan titta på siffrorna som den haft under åren…

(Philip bläddrar med papper)

Ola:

Ganska många totalt sätt oavsett låter det som.

Philip:

Ja, det var ganska många. Men man hade massanmälningsaktioner som Hans Filipsson och Marschen för tillgänglighet låg bakom. Hans Filipsson gjorde många stora förbättringar. Anmälningstjänsten ser idag ut ungefär som Adolf hade planerat den. Jag har sett gamla specifikationer… som han tycket att den skulle vara… nu pratar vi 2002 och också innan jag träffade honom.

Han hade anlitat någon som jobbade på Aftonbladet för att göra första versionen och jag kom in och gjorde förbättringar. Och Hans kom in och gjorde förbättringar för att vi inte skulle skicka anmälningar till byggnadskontor i kommunerna som hade ansvar för enkelt avhjälpta hinder. Jag vet inte om Adolf hade tänkt på det själv eller om han bara skickade de till Handikappombudsmannen. När Hans kom med in i bilden så kombinerade man att både skicka till Handikappombudsmannen, publicera och skicka till byggnadskontoren i kommunerna. Eftersom Hans skulle sprida kunskapen om Anmälningstjänsten och få in anmälningar från massanmälningsaktionerna behövdes tekniska förbättringar för arbetsflödet, för du vet själv, Ola, hur det är att godkänna en anmälan på anmälningstjänsten. Hur lång tid tar det?

Ola:

Det beror lite på hur stor den är men det är viktigt att gå igenom hela texten som är skriven och se till att rätt information publiceras eller att fel information inte publiceras, om den ska publiceras över huvud taget. Det vill säga vi vill inte att känsliga personuppgifter ska komma ut och att det ska leda till negativa konsekvenser för den som har anmält, framför allt när det gäller till exempel anställning eller myndighetskontakter, när det inte gäller de här enklare typen av tillgänglighetsfrågor.

Men jag tänkte på det… du sa ett par spännande saker. Dels det här med att Marschen för tillgänglighet som, om jag förstått det rätt, var en stor satsning, en ganska stor aktion, för att få in i lagstiftningen att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering. För innan den här marschen ägde rum och innan vi såg lagändringen träda i kraft 2015, med bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, så var inte per definition lagligt att ha sådana brister i tillgängligheten ur ett diskrimineringsperspektiv.

Philip:

”Ur ett diskrimineringsperspektiv” – det var inte diskriminering enligt diskrimineringslagen men det var förbjudet enligt Plan och byggnadslagen.

Ola:

Varför var det viktigt att får igenom den här ändringen då?

Philip:

För om man rapporterar något till kommunen… om det är i Plan och byggnadslagen, du är jurist och förstår det här bättre än mig, om man rapporterar något…. så här har jag förstått det under alla år: om man rapporterar något till byggnadskontoret, till kommunen, då bestämmer de om de ska följa upp det eller ej. Och sedan kan de besöka det vi klagat på och inspektera det och den ”värsta” sanktionen de kan göra är att kräva ett vite på verksamheten.

De kan bestämma att något borde göras, till exempel: ”här borde vi ha en ramp” och då kanske det blir en ramp eller blir det inte en ramp för man kan inte bestämma vem som faktiskt är ansvarig – det är gatukontoret som är ansvarig för trottoaren och som måste reda ut nivåskillnaden för det är trottoaren eller gatan eller är det butiken som har ett trappsteg. Det är inget du själv kan göra, förutom att klaga till kommunen. Att ha den med i diskrimineringslagen innebär att du själv kan driva en process för det här med enkelt avhjälpta hinder, vi pratar bara enkelt avhjälpta hinder nu, alltså otillgänglighet som diskrimineringsgrund. Du kan själv driva processen och få kompensation, pengar från den diskriminerande parten. Om verksamheten tvingas åtgärda vet vi ju inte.

Ola:

Ja, precis. Du är inne på något väldigt viktigt nu och det är skillnaden mellan att myndigheter ska se till att lagstiftning följs och att samhället blir tillgängligt. Det är en värdering bakom de här bestämmelserna om till exempel enkelt avhjälpta hinder.

Det är också, just när det gäller diskrimineringslagen, så att Diskrimineringsombudsmannen kan utöva viss tillsyn, idag är det en väldigt svag tillsyn – man jobbar mest med information istället för att jobba med kraftfulla sanktioner och metoder, dels för att komma fram till en lösning på tvisten, dels få fram en lösning på tillgänglighetsproblemen.

Det har delvis sin förklaring i att diskrimineringslagen bygger på att du, som anser dig diskriminerad på olika sätt, kan få ersättning för den kränkning som det inneburit. Det är det som är konsekvensen, som du kan tvinga fram genom att driva ett fall mot diskriminering. I Sverige kan du inte genom en domstol tvinga en verksamhet måste göra något för att göra verksamheten tillgängligare. Det har vi inte på det sättet, i vart fall inte så som jag uppfattar lagstiftningen, inte diskrimineringslagen.

Jag vet inte om man har testat med att försöka yrka på att någon ska vidta en viss typ av åtgärd. Det skulle i och för sig vara spännande att se men jag tror inte att man skulle vinna framgång med det eftersom det här är en del av civilrätten som handlar relationen mellan enskilda på ett annat sätt. Det finns ju andra rättstraditioner som till exempel England eller USA där man jobbar mycket mer med injunction, eller faktiska åläggande, att vidta vissa åtgärder och göra något mer konkret istället för att betala pengar.

Philip:

Men det kan kommunen göra i alla fall om det handlar om enkelt avhjälpta hinder. De kan säga ”det här ska åtgärdas”.

Ola:

Ja, men det är en jätteskillnad eftersom det är kommunen som bestämmer om de tycker att det ska göras eller inte. Det är inte något som en enskild kan starta igång mer än att anmäla till byggnadsnämnden. Men det betyder ju inte per automatik att det kommer att det kommer att bli en handläggning av det. Vi har ju tidigare på institutet (ILI) tittat på hur kommunerna arbetar med enkelt avhjälpta hinder-anmälningar och sett att det skiljer sig oerhört mycket mellan kommunerna. Och att det dels kan ta väldigt lång tid.

Du nämnde Hans och att han jobbade från Uppsala, eller hur?

Philip:

Ja, han bodde oftast i Uppsala. Han reste runt…

Ola:

Hur som helst… vi kan ju fortfarande idag få beslut från Uppsala byggnadsnämnd där det står att en anmälan har gjorts 2004, 2005, eller 2006 och att de nu fattar beslut i ärendet.

Philip:

Just det.

Ola:

Det är otroligt faktiskt.

Philip:

Det är en besvikelse att ingenting hände då, för tio femton år sedan. Men samtidigt, att det faktiskt tittar på de nu tolkar jag som något har ändrats, att anmälningar är mer effektiva idag än vad de var då. Jag vet inte om du håller med?

Ola:

Det vet jag inte men det låter ju som att de fortfarande får effekt, de anmälningar som gjordes då. De kan få en viss effekt även idag.

Sen är det så att vi på institutet inte tyckte att det är riktigt okej att det tar så lång tid och att anmälningarna sköts så olika så vi och en tidigare kollega Anna Zotééva bestämde oss för att JO-anmäla ett antal kommuner. För vi tyckte att här gör myndigheterna inte sitt jobb. Så vi fick  svar från JO, alla fall på några stycken, att de gav kritik till kommunerna, för att de inte hade gjort sitt jobb, tagit för lång tid på sig med att handlägga och vidta aktiva åtgärder för att komma åt själva kärnproblemen med enkelt avhjälpta hinder. Så det var en ganska stor framgång tycker jag.

Och det stod också en intressant grej i JO:s beslut och det var att det är särskilt viktigt att kommunerna handlägger de här ärendena skyndsamt eftersom det gäller enskildas rättskydd och att det gäller tillgänglighetsfrågor som kan ha dimensioner i personers rättigheter. Och det är något nytt, tror jag, i vart fall utifrån det vi sett från de här myndigheterna tidigare. Jag tror inte att kommunerna alltid ser det som människors rättighetsfrågor utan som kommunens tillsynsansvar och inte mer än så. Och det markerar en viktig skillnad och kopplar också tillbaka till det här om varför det var så viktigt att få in bristande tillgänglighet som en form av diskriminering just för att där kan människor själva använda lagstiftningen på ett annat sätt. Man kan tvinga fram en prövning på ett annat sätt genom att använda den civilrättsliga lagstiftningen.

Nu får vi se vad som händer med det här JO-beslutet, om det går att använda det framåt också för att överklaga eventuella beslut som de kommunala byggnadsnämnderna fattar och säga att man inte är nöjd med det de kommer fram till. Ibland är det ju så att det tagit lång tid och de kan inte ha utrett saker och ting men man kanske ändå inte är riktigt nöjd med utfallet och då skulle man ju kunna tänka sig att det skulle gå att överklaga besluten för att få en prövning högre upp i instansordningen.

Philip:

Du pratar om gamla anmälningar från 2010 eller är det nya anmälningar från 2019?

Ola:

Jag tycker det beror på. Är det så att tillgängligheten inte fungerar på den plats där man har anmält kan det ju vara relevant att följa upp det oavsett när anmälan är gjord. Det är ändå det som är det viktiga i allt det här, att förbättra tillgängligheten så att människor kan del av samhället. Och det är också det som kopplingen till vårt projekt, kan man säga, just när det gäller tillgänglighetsfrågorna, att i FN:s konvention så görs det en tydlig koppling mellan tillgänglighet till allmänna samhällstjänster och just människors möjligheter att vara delaktiga i samhällsgemenskapen. Det står alltså i artikel 19c. Det är väldigt tydligt att det här handlar om mänskliga rättigheter och man kan inte separera tillgänglighetsfrågor som en enskild sak utan det handlar om ett mycket större perspektivskifte, om att se olika sätt att fungera på som en den mänskliga mångfalden och att man behöver bygga samhället utefter det så att människor kan vara delaktiga.

Philip:

FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar har två artiklar som tar upp tillgänglighet. Man har artikel 19 som har den som den tredje punkten och så har vi artikel 9 som handlar om tillgänglighet specifikt. Vad är det för skillnad?

Ola:

Artikel 9 är mycket mer detaljerad, specifik och exakt om vad det ska handla om medan artikel 19c mer i förbigående nämner att tillgänglighetsfrågorna är en viktigt del av det artikel 19 handlar om, det vill säga rätten att leva självbestämt i samhällsgemenskapen, att inte leva segregerat, att inte leva avskilt. Att inte stängas ute från saker och ting. Det är på det som är skillnaden: det är samma sakfråga men det upprepas i ett större sammanhang i den här större rättigheten. Artikel 9 är mer detaljerad och reglerar tillgänglighet, inget annat.

Philip:

Jag förstår. Det som står i Artikel 19 skulle inte räcka…

Ola:

Det är ett jättebra exempel på att vi inte bara ska titta på en artikel utan där vi måste förstå konventionen som en helhet och läsa bestämmelser på flera platser i konventionen för att förstå varför det är viktigt och vad materiella innehållet är för något. Så det är en bra poäng: ni måste läsa artiklarna tillsammans. 19 och 9 måste förstås tillsammans. Och även andra artiklar. Till exempel artikel 5 om diskriminering där det finns ett förbud att inte vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Och det kan vi koppla till den svenska regleringen om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Det ingår delar av det där i. Och det är också ett resultat av både FN-juridiken men också Marschen för tillgänglighet, att man gjorde en så pass bred samling och en så stor kampanj för lagändringen. Så det gav ju verkligen resultat. Det är verkligen intressant samspelet tycker jag.

Philip:

Jag tänkte på dig som jurist: en bra diskrimineringsanmälan på Anmälningstjänsten, vad ska den innehålla? För de som tänker anmäla något…

Ola:

Det viktigaste i en bra anmälan, det är att det är tydligt vad som har hänt och varför det som har hänt är diskriminerande. Alltså på vilket sätt kan det som har hänt och har varit negativt för dig på något vis kopplas till någon av de skyddande grunderna, alltså i det här fallet funktionsnedsättning eller någon annan: ålder eller etnicitet och så vidare. För annars går det inte att se det som en diskrimineringsfråga. Då kanske det förvisso är en orättvisa men det är inte en diskrimineringsfråga och då måste vi titta bortom diskrimineringslagstiftningen och titta på andra saker. Så det är otroligt viktigt att missgynnandet, den negativa effekten, att det kan kopplas till en funktionsnedsättning eftersom det är det som skyddas i lagstiftningen. Det är det viktigaste, skulle jag vilja säga.

Philip:

Det är det Anmälningstjänsten använts mest för, men när man ser anmälningar som inte handlat om fysiskt tillgänglighet utan som handlar om negativ särbehandling specifikt mot en person i en jobbsituation eller kontakt med hälsovården, sådana anmälningar är oftast mer komplicerade: det är de som jag jag tänker på när man utformar det här.

Ola:

Om man tar en arbetssituation som exempel, så kan det ju se ut på olika sätt när människor upplever att man har blivit orättvist behandlad eller diskriminerad. En väldigt tydlig skillnad kan vara om en person söker ett jobb och blir bortvald på grund av att hen inte har rätt  kvalifikationer till exempel, fast personen själv kanske upplever att hen har det, men kanske inte utefter annonsen, så kan ju det upplevas som orättvisa att bli bortvald. Men det betyder ju inte att det är en diskriminering eftersom det inte kopplas till någon av diskrimineringsgrunderna. Däremot om en arbetsgivare väljer bort en sökande på grund av att hen har en viss funktionsnedsättning eller har behov av viss anpassning på arbetsplatsen eller att man ifrågasätter personens lämplighet.

Det kom ett väldigt intressant fall nyligen om en person med dyslexi som fått sin provanställning på polisen avbruten med hänvisning till dyslexin, alltså läs- och skrivsvårigheter, och då hade man drivit det fallet och vunnit i arbetsdomstolen för att man inte hade gjort vissa saker, till exempel utreda om det fungerade med vissa dataprogram för att kompensera för läs och skrivsvårigheterna och att se till att organisera arbetsplatsen och arbetsmiljön på ett sådant sätt som fungerade. Och man kom fram till att det var en otillåten diskriminering och personen fick diskrimineringsersättning.

Philip:

Fick personen fortsätta med att bli polis eller bara kompensation på grund av att hen inte fick jobb?

Ola:

Jag har bara läst själva domen och där framgår det att det är just själva diskrimineringsersättningen som man dömde ut. Sen vet jag inte vad som hände efter den här domen kom.

Philip:

Men inte om det blev någon anpassning som behövdes för att personen skulle kunna fortsätta med sitt val av karriär?

Ola:

Nej, det vet jag inget om. I sådana situationer är det i och för sig inte ovanligt att, om det är så att det uppstått en diskriminerande situation och det blivit en tvist, och även om personen får rätt i domstol så är relationen mellan den anställde och arbetsgivaren så pass skadad så vill inte personen fortsätta även om det skulle vara tekniskt möjligt. Jag vet inte om det var så i det här fallet men det skulle kunna vara så.

Philip:

Det är en av sakerna som man upplever som problematiskt med diskrimineringsanmälningar generellt. En del människor vill anmäla något för att något ska förbättras, inte för att deras egen situation ska bli… då vill man helst vara anonym. Man vill inte ha kompensation. Diskrimineringslagen är inte riktigt det man är ute efter, man vill ha det här tvingande…

Ola

Men man måste komma ihåg att diskrimineringslagen är skapad på ett visst sätt just med diskrimineringsersättning som rättsföljd av diskriminering. Och om du då som anser att du har blivit diskriminerad och vill förhindra framtida diskriminering av andra, om du vill stoppa det, så måste du använda de medel som finns i lagen. Många har sagt till mig vid olika tillfällen att det inte känns rätt att kräva ersättning men då brukar jag säga att det är det som lagstiftaren har satt som rättsmedel. Det är det lagstiftaren vill att du ska göra. Det finns inga korrigerande rättsmedel i lagen. Lagstiftaren skulle kunna introducera sådana här korrigerande… på andra sätt, alltså att man löser tillgänglighetsfrågorna men det har man inte gjort, så då är det bara använda det. Det är det enda sättet att få en dom på att det här var olagligt och på så sätt få igenom en förändring indirekt genom att pengarna döms ut.

Sen ska man också komma ihåg att pengar är makt på många sätt. Så om människor börjar driva sina fall mycket mer och börjar få loss mer pengar så sker det en förskjutning i maktförhållandena också. Och det är ett sätt att tvinga igenom tillgänglighetsåtgärder.

Men vad tror du om framtiden för anmälningstjänsten? Vi har pratat mycket om historien…

Philip:

Som det är nu idag… hur många anmälningar får vi per år?

Ola:

Ett 20-, 30-tal…

Philip:

Det låter som väldigt lite men det är ändå ett konstant flöde och arbetsinsatsen för att godkänna alla anmälningar och skicka i väg dem och kanske följa upp dem kräver lite tid att tänka och ibland måste man diskutera vad man ska göra med dem. Men fysisk otillgänglighet, det kommer alltid vara som det alltid ha varit, ungefär 20 -30 om året. För det är många som inte anmäler för det tar tid och kanske har också den fysiska tillgängligheten blivit bättre… jag tycker den fysiska tillgängligheten i Sverige har blivit bättre. Man har avfasat trottoarkanterna…

Men det finns fortfarande många butiker som har trappsteg. Det är fortfarande många anpassningar som ännu inte blivit gjorda. Mar behöver bara gå längs gatan och titta och fundera på om man verkligen skulle kunna gå att komma in med en rullstol? Men det handlar inte bara om rullstolar, det är en massa andra funktionsnedsättningar också, människor med ledarhund, de diskrimineras i många butiker och restauranger där man inte får komma in med hund. Det är mycket som kan anmälas, det är väldigt lite av det som kan anmälas som anmäls. Det är en av bristerna med Anmälningstjänsten… om man ser på till exempel de här massanmälningsaktionerna så var det ändå bara liten del av gatorna som inspekterades och massanmäldes, som var ett av problemen, att det var godtyckligt vem som blev anmäld och vilka som inte blev det.

Men det andra som skulle kunna anmälas är bristande självbestämmande och bristande delaktighet. Att till exempel bo i gruppboenden, att deras rättigheter har nekats. Det är något vi har diskuterat i projektet och det tror jag vi kommer att göra, men jag är inte säker på det. Att anmäla bristande självbestämmande är mycket svårare för vi kan inte publicera alla detaljerna och alla personuppgifterna som vi som publicerar för att uppmärksamma att den här diskrimineringen sker. Det blir mer arbete från vår sida, för vi måste koka ner en anmälan till en liten anonym snutt.

Ola:

Det finns det ju möjligheter att publicera sånt som är känsligt men det kräver ju ett aktivt samtycke från den som anmält. Så om vi skulle vilja jobba mer så så finns det inga formella hinder mot det. Men sen kanske vi inte gör det i alla fall men vi kan ju alltid fundera på det, för att det ger en hög arbetsbörda.

Philip:

Nej det handlar inte om att det är en hög arbetsbörda utan om personer ska godkänna att man vill publicera något där man lämnar ut deras funktionsnedsättning, eller den kränkande behandling som de upplevt. De kan godkänna att det publiceras nu men om sex månader kanske de inte känner för det. Kanske det är löst eller inte löst, eller det kan även handla om en nära släkting. Så jag tycker att koka ner det till en kortare anmälan låter bättre. Men det kan diskuteras.

Ola:

Jag tänker till exempel på ett Uppdrag granskning nyligen där det var ett fall där en person farit mycket illa i en gruppbostad. Han hade blivit inlåst och hade inte kunnat gå ut och sådana saker. Det är alldeles hemska saker som kommit fram. Men det har ju kommit fram och publicerats och fått stor medieuppmärksamhet. Sådana här fall kan ju anmälas till IVO, alltså Inspektionen för vår och omsorg, men det finns ganska starka skäl mot att placera våra frågor under just en inspektion för vård och omsorg eftersom det handlar om andra saker än vård och omsorg. Det handlar om rättigheter och även väldigt centrala rättigheter, att inte bli frihetsberövad eller att inte komma ifrån samhället och isoleras. Det är ändå betydligt större saker vi pratar om. Så man kan ju fundera på att anmäla till andra platser… jag vet inte om JO eller JK skulle kunna vara rätt. Det  är något vi skulle kunna utreda och titta på.

Philip:

Är det saker som också skulle kunna anmälas till diskrimineringsombudsmannen?

Ola:

I diskrimineringslagen mot diskriminering inom socialtjänst och LSS och sådana saker, så det är klart att det skulle gå att anmäla dit. Men då gäller det, apropå det vi pratade om att göra en bra anmälan, att just beskriva vad som har hänt och varför det är en diskriminering till de skyddade grunderna. Det går inte bara skriva om allmänt negativa saker utan det måste vara tydligt vad det handlar om.

Philip:

Alla gruppbostäder, residentiel institutions, är ju inte independent living. Det behöver vi också tänka på.

Ola:

Absolut. Adolf har ju en väldigt tydligt inställning till gruppbostäder och det finns stöd  för det också i den allmänna kommentaren nummer 5 som just definierar institutioner, inte som de här stora komplexen med hundratals boende utan det handlar istället om frågan om personen har val och kontroll över sitt liv. Och det står även att en institution också kan vara en enskild lägenhet om det är så att serviceformerna är förtryckande och inte tillåter val och kontroll och delaktighet i samhällslivet, då är det en form av institution som man måste motverka.

Philip:

Men om man tvingas bo ihop med andra människor som har funktionsnedsättning då är det per definition en institution. Och då är det frågan om man själv har valt att bo i en viss boendeform, om man tvingats bo i ett gruppboende, då är det en institution men om man har valt själv att bo i ett gruppboende då kan det fortfarande vara en institution om man det inte funnits andra val, till exempel personlig assistans.

Ola:

Det var mycket att prata om idag. Vi får avsluta här. Vi kommer att bjuda in Hans Filipsson till ett senare poddavsnitt så att han får ge sin version av det här. Det var ändå en väldigt stor sak som hand gjorde med Marschen för tillgänglighet. Så tack för att du lyssnat!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.