På punkt efter punkt brister det i involvering av företrädare för funktionsrättsorganisationerna. Det strider inte bara med artikel 4.3 och 33.3 i Funktionsrättskonventionen, utan även med regeringsformen.
– Regeringenformen är grunden för den svenska demokratin, och all makt ska komma från folket, sade Elisabeth Abiri på ett webbinarium som Funktionsrätt Sverige arrangerade.
Fokus på omsorg istället för rättigheter, dålig dokumentation på hur ett beslut tagits, enskilda eldsjälar eller tillfälliga projekt istället för att vara inbakad i den ordinarie verksamheten. På punkt efter punkt där besluten fattas brister det i involvering av företrädare för funktionsrättsorganisationerna.
I slutet av augusti höll Funktionsrätt Sverige ett webbinarium om aktiv involvering, alltså det som tas upp i artikel 4.3 och 33.3 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och som finns förtydligat i den allmänna kommentaren nr 7 (GC7).
– Hur ska vi tänka kring delaktighet från civilsamhället, alltså rättighetsbärarnas representanter och organisationer kontra den parlamentariska demokratin, alltså de folkvaldas mandat genom fullmäktige och riksdag?
Så löd den fråga som mötets moderator Ola Linder, projektledare Artikel 19 som verktyg, ställde på webbinariet.
Se webbinariet på Youtube: Del 1 och Del 2.
”Varför ska invånarna vara delaktiga i vårt arbete och våra beslut?”
Elisabeth Abiri, människorättskonsult hos Emerga och tidigare ordförande i Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige under 2006–2010, berättade om hennes arbete med att förmå regioner, kommuner och myndigheter att arbeta rättighetsbaserat och att involvera personer med funktionsnedsättningar i både arbetsprocesserna och beslutsprocesserna. Hon sade att frågorna är svåra att förstå för många myndighetsutövare och politiker.
– Man frågar sig: ”varför ska invånarna vara delaktiga i vårt arbete och våra beslut?” Man förstår inte orsaken och många glömmer själva syftet med verksamheten – att makten ska utgå från folket.
Det är heller inte ovanligt att de tycker att det är felaktigt att låta sig påverkas av allmänheten och att det till och med skulle vara olagligt.
– De blandar ihop olika beslut. Självklart ska jag inte få komma in och påverka beslut om min granne ska få rätt till socialbidrag eller ersättning från Försäkringskassan men det är en annan sak med frågor om stadens kultur eller service.
Vård- och omsorg istället för rättigheter
Flera deltagare på Webbinariet vittnade om att frågorna fortfarande betraktas som vård- och omsorgsfrågor och inte rättighetsfrågor. Bland annat sade Anna Brandström, ordförande Svenska Downföreningen, att alla frågor som rör funktionsnedsättningar skickas till vård och omsorg-nämnden i hennes kommun. Pia Emanuelsson, Funktionsrätt Göteborg, tar också upp frågan:
– Vård och omsorgsperspektivet dominerar väldigt mycket i den allmänna förståelsen för våra frågor här i Göteborg och jag antar att det gäller överallt. Man uppfattar det som konstigt när rättighetsbärarna kräver inflytande och delaktighet och det kan tas emot med förundran.
Artikel 4 Allmänna åtaganden
3. I utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra denna konvention och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning ska konventionsstaterna nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem.
Artikel 33 Nationellt genomförande och övervakning
3. Det civila samhället, särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, ska involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet.
Enkätsvar vittnar om stora brister
Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige och ansvarig för området Ett samhälle för alla, hade innan sommaren sammanställt en enkät. Hon kallade den för en ”liten enkel enkät i om hur aktiv involvering fungerar i samråd”. Vid webbinarie-tillfället hade det kommit in ca 60 svar.
– Den är inte tänkt som någon vetenskaplig undersökning utan temperaturmätning och att lära sig med om rättigheterna, sade hon.
– Man kan bara konstatera att det finns mycket att göra, det är inte så många som känner att de blir involverade i beslutsprocesserna idag, sade Mia Ahlgren och lade till att det fortfarande finns möjlighet att svara på enkäten, vilket gäller fram till och med sista oktober.
Blir inbjudna när besluteten ska fattas
Under webbinariets gång blottlades en lång rad olika brister. Mest återkommande, sade Elisabeth Abiri, är att man upplever involveringen som ”för komplicerad” och tjänstepersoner och politiker ställer sig frågan ”när måste invånarna vara delaktiga?” i stället för att förstå att det ska ske kontinuerligt.
– Det är det viktigt att man tar in personerna under hela processen. Besluten är många gånger det minst intressanta, säger hon och berättar om en kommun som tagit fram en kris- beredskapsplan och de berörda invånarna fick vara med först då beslutet, om man skulle anta planen eller inte, skulle tas.
– Men då hade man ju inte haft med någon av invånarna under processen och då blev utfallet att många invånare inte ens kan läsa planen. Det är många viktiga steg innan man fattar ett beslut.
Ytterligare en variant är att rörelsens representanter blir pliktmässigt inbjudna, inte för att de ska få en ärlig chans att påverka utan som ”en symbol”, som Elisabeth Abiri kallade det.
– Mötet är för mötets skull, kanske utan dagordning eller underlag, där deltagarna bara är närvarande som en avcheckningspunkt.
Dålig dokumentation
Abbas Haghjo, FUB Västernorrland, och Pia Emanuelsson hade erfarenheter av samma slag. I värsta fall får man endast information om beslutet i efterhand då kan dokumentationen dessutom vara så dålig att det inte går att följa processen i efterhand.
– Många gånger vill de inte ha kontakt med oss för att vi är besvärliga eller kritiska mot den process eller det beslut som är på gång. Och inte sällan är protokollen så dåliga att det inte går att förstå processen, sade Abbas Haghjo.
– Det blir nästan som att göra en egen utredning, sade Pia Emanuelsson.
Inte tillfrågade vid utvärderingarna
Elisabeth Aribi tog också upp man inte heller låter rättighetsbärarna vara med att när en förändring genomförts och ska utvärderas.
– Man säger ”de är så subjektiva och har särintressen så man kan inte ha med dem”. Det är absurt att rättighetsbärarna själva inte får frågan om hur det har gått med en ny insats som är till för dem.
Goda exempel
Paneldeltagarna ombads komma med några goda exempel och Pia Emanuelsson berättade om ett sådant i samband med valen 2018–2019. Då uppvaktade funktionsrättsrörelsen stadens tjänstepersoner på ett valkansli om otillgänglighet.
– Vi fick inte särskilt mycket gehör och blev nonchalant bemötta men gick sedan vidare till den politiska nivån. De fattade i sin tur beslut som innebar att staden skulle förbättra sitt tillgänglighetsarbete i samband med valet och vi fick se konkreta förändringar. Om man ska vara med i beslutsprocesserna behöver man alltså arbeta både på förvaltningsnivån och på politikiska nivån, och bolla där emellan.
Tillfälligheter och eldsjälar
Annars handlade de flesta goda exempel om enskilda tjänstepersoner, som under webbinariet benämndes som ”eldsjälar” – egentligen personer som utför sitt arbete som de ska utföras på. Det rimmar också med Elisabeth Abiris erfarenheter: Hon sade att rättighetsarbetet ofta utförs av enskilda personer, i stället för att det finns inbakat i organisationen.
– Man säger ”nej men det är Göran som tar hand om.” Men då blir arbetet väldigt sårbart eftersom det då bara hänger på en person. Det kan bara fungera bra då den personen är med.
En annan sak är att arbetet inte involveras i den ordinarie verksamheten utan att ”de frågorna” arbetas med ”vid sidan om.”
– Man har ofta ett projekt eller en specifik grupp som till exempel jobbar med inkludering eller icke-diskriminering men man har väldigt svårt att ta in det som en del av den ordinarie verksamheten.
Sverige kvar i en gammal tid jämfört med EU
Enlig Mia Ahlgren har man kommit betydligt längre inom EU än i Sverige.
– Där finns en annan lagstiftningsprocess där vi som representerar civilsamhället är en naturlig del i beslutsprocessen. Genom det arbetet har vi påverkat lagstiftning som också kommit till Sverige, till exempel tillgänglighetsdirektivet, webtillgänglighetsdirektivet och medielagstiftning.
Sverige står just nu utan en strategi för funktionshinderpolitiken. Den gick ut 2016 medan man i EU har en strategi som löper under en tio års cykel. Just nu, säger Mia Ahlgren, håller de att fram en ny strategi i EU som ska ta vid när den gamla tar slut och i det arbetet är funktionsrättsrörelsen delaktig.
– Vi från rörelsen i alla medlemsländer bjöds bland annat in och fick prata direkt med den ansvariga kommissionären. Tänk om representanter från hela landet skulle få prata med ansvarig minister här inför en ny strategi! I Sverige är man kvar i en gammal tid där man inte ser på människor med funktionsnedsättning som rättighetsbärare.
Sanktionsmöjligheter och kompetensutveckling
Mot slutet av webbinariet diskuterades frågan om hur en förändring ska se ut och vilka åtgärder som ska till för att komma dit.
– Tjänstepersoner och politiker behöver avsätta tid för att prioritera ett samråd, eller vad det handlar om, sade Pia Emanuelsson och fortsatte:
– Det måste vara en viktig del av arbetsuppgiften och det behövs ett ledarskap för att få samrådet att fungera. Det är ett ansvar för skyldighetsbärarna men just nu kan ointresset upplevas som stort.
Abbas Haghjo menar att man behöver involvera alla led, från regering och riksdag och neråt. Framför allt saknar han sanktionsmedel.
– Problemet är att vi inte har kraftiga och kännbara sanktionsmöjligheter. De måste vara så pass kännbara så att kommuner och regioner inte ständigt lurar oss till dåliga kompromisser.
Elisabeth Wallenius tror på kompetensutveckling. Detta med rättigheter, menar hon, är något man generellt ”tar lätt på” och ”inte är så noga med” och att det synsättet måste ändras.
– Vi behöver genomgripande utbildningsinsatser bland tjänstemän, politiker och inom funktionsrättsrörelsen. Det är ett jättearbete och det kostar pengar, men bara initialt, sade hon.
Elisabeth Aribi tycker att rörelsen borde hänvisa till regeringsformen:
– Demokratin bygger på att människor är delaktiga längs vägen men jag märker att det är så lätt att glömma bort invånarna där ute. Och då kommer man ju att fatta fel beslut. Regeringenformen är grunden för den svenska demokratin, och i den står att all makt ska komma från folket.
Ett ämne att komma tillbaka till
Avslutningsvis sade Ola Linder att vi behöver återkomma till det här ämnet.
– Det berör just skärningspunkten mellan rättighetsperspektivet, de beslutsforum som finns och hur rörelsen ska förhålla sig till dem.
Han fortsatte:
– Den infrastruktur som finns är inte skriven i sten utan är ju skapad av demokratin. Så det är klart att det borde gå att skapa en ännu bättre demokrati som tar hänsyn till minoriteter på ett bättre sätt. Vilket skulle kunna göra att det finns en balans som väger upp när majoriteten glömmer bort att ta hänsyn till minoriteter och rättighetsperspektivet för att balansera upp missförhållanden som kan kopplas till strukturell diskriminering och historiska förtryck som tyvärr inte ännu är över.