För att personer med intellektuell funktionsnedsättning i praktiken ska kunna ha självbestämmande och makt över sina liv krävs dels en egen förståelse av sina rättigheter, dels en omgivning som ger dem möjligheterna till det. Jenny Rosendahl forskar på inflytande och delaktighet inriktat på unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning.
– De sitter själva inne på lösningarna. De har åsikter, de vet hur de vill bo och de har åsikter om hur samhället ska vara och förslag på förändringar.
När Jenny Rosendahl började på sin masterutbildning upptäckte hon att det till största del fanns texter om personer med IF, utan deras egna röster.
Så som doktorand skapade hon ett team med personer ur målgruppen – medforskare – som hon intervjuade och som resulterat i ca 450 sidor transkriberad text och som nu är underlag till hennes kommande doktorsavhandling.
Hon säger att allt handlar om att personer i målgruppen själva ska berätta om sin situation och vad de vill.
– De sitter själva inne på lösningarna och det måste lyftas fram. Jag ser väldigt tydligt att de har åsikter: de vet hur de vill bo och de har åsikter om hur samhället ska vara och de har förslag på förändringar, säger Jenny Rosendahl.
Lyssna och förändra!
I hennes intervjuer kan hon se en tydlig brist på inkludering i samhället.
– Jag ser en stigmatisering där de pratar om ”vi och dom andra”, säger hon.
Jenny Rosendahl tror, precis som i Uppsala-projektet Ge makten vidare, som vi skrivit om tidigare här på hemsidan, på idén att låta personer i målgruppen lära sig mer om demokrati och rättigheter. Men för att bryta utanförskapet och stigmatiseringen krävs också en insats från omgivningen – att personal och andra runt omkring utbildas om hur man frågar och lyssnar på målgruppen.
– Det gäller att fråga och lyssna på svaret och verkligen vara är intresserad av vad personen tycker och tar det på allvar. Och att faktiskt förändra, eller åtminstone försöka förändra, i enlighet med vad personerna själva vill, så långt det är möjligt. Annars finns risken att de slutar svara på frågorna och att det blir som en skendelaktighet.
Stora förändringar i kommunen
I kommunen där Jenny Rosendahl började jobba som kommundoktorand genomfördes stora förändringar. De anordnade inflytandekafé, workshops och hon djupintervjuade sina sju medforskare.
– Hela syftet var att mina medforskare skulle var med i hela förändringsprocessen. Både de och andra från målgruppen fick träffa politiker och tjänstemän och föra fram vilka behov de hade. Det resulterade i många förändringar, bland annat skapades en fritidsverksamhet för ungdomar med IF.
Att verkligen bli sedda fick stor betydelse, säger hon.
– Från början var de ganska blyga men de blev modigare och modigare efter hand och kunde till sist gå fram till tjänstemän och politiker och säga ”så här är det”.
Hon såg också stora förändringar bland alla runt omkring.
– Det blev en lärandeprocess där kommunens personal, tjänstemän och politiker utbildades och det uppstod ett engagemang och ett intresse som gjorde att fler ville jobba mot den här målgruppen.
Vill pröva igen som vuxna
Jenny Rosendahl har gjort en rad intressanta iakttagelser. Bland annat att det är lätt att luras att inte ge personer med lindrig IF det stöd de behöver.
– De med större svårigheter får ofta mer hjälp medan de som har lindrig IF inte vågar säga att de inte förstår och därmed inte får den hjälp de behöver, kanske i form av bildstöd. Det är viktigt att man inte lägger ribban för högt. Frågorna kan vara komplexa fast man använder bilder.
En annan sak som framkommit är att många mellan 16 – 30 år tydligt utrycker att de vill få göra det som andra fick göra när dom var barn.
– När de själva var de var 7 -8 år kanske de ännu inte hade mognaden eller inte hade kompetents nog för att till exempel lära sig spela ett instrument. Men när de är 16 vill de pröva igen.
I tidningen Intra nr. 4 2020 finns en längre intervju med Jenny Rosendahl.