Vems val 09, Podcast om politisk kamp och personlig assistans med Magnus Andén och Gerd Andén

Vems Val podcast logotypVems val? nr 09! Podden om funktionshinder, mänskliga rättigheter och självbestämmande. Samtalet är med Ola och Jamie från projektet och gästerna Magnus Andén och Gerd Andén från JAG. Vi kommer in på mycket om institutioner, jämställdhet och personlig assistans. Vi pratar om politisk kamp och varför det är så viktigt med personligt utformat stöd för de som behöver det, men att det inte alltid sett ut så.

Ladda ner ljudfil (35 minuter, 22 MB, mp3)

Transkribering:

Ola: Då spelar vi in. Välkommen till ”Vems val?” – podden om funktionshinder, mänsklig rättighet och självbestämmande. Den är skapad av artikel 19 som verktyg, ett arvsfondsprojekt som tittar hur det går för Sverige att genomföra rättigheterna enligt artikel 19 i funktionsrättskonventionen. Jag heter Ola Linder och är jurist och projektledare för projektet. Med mig från projektet är också Jamie Bolling som är verksamhetsledare för Independent Living Institute där projektet finns.

Jamie: Hej, vad roligt att ni vill lyssna på artikel 19:s podd ”Vems val?”. Jag heter som Ola sa Jamie Bolling. Jag har varit direktör för Independent Living Institute sedan 2017. Innan dess var jag direktör för det europeiska nätverket för Independent Living. Dessa organisationer arbetar mot institutionalisering av personer med funktionsnedsättningar. Vi vill som alla andra kunna bo hemma hos oss själva även om det krävs sociala insatser för att kunna leva hemma, som personlig assistans. Det är en rättighet, men mer om det under samtalet. Ola, back to you!

Ola: Ja, tack så mycket. Vi är inte heller ensamma idag. Vi har två spännande gäster med oss. Magnus Andén är ordförande för föreningen JAG – jämlikhet, assistans och gemenskap, som arbetar för personlig assistans och medlemmarnas mänskliga rättigheter. Han är en av de första som fick personlig assistans redan 1975. Det finns också en dotterförening till föreningen som heter Brukarkooperativet JAG som organiserar den personliga assistansen till sina medlemmar. Numer är det Magnus syster Cecilia Blank som är ordförande. Men med oss idag har vi också Gerd Andén som länge arbetat för bättre rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Gerd är Magnus mamma och god man. Välkomna hit, Magnus och Gerd!

Gerd: Tack så mycket! Magnus, du kan prata med dina fingrar lite grann här. Du ser och du hör. Jag är numer för gammal, jag är 80 år och pensionär. Numer deltar jag inte så mycket i vad som händer på JAG. Men det var Magnus och jag som satte igång det hela en gång i världen. Vi startade JAG. Det började med att du hade först det som vi sen kallar för personlig assistans. Jag och Magnus såg att det var enda möjligheten för dig att få den hjälp som fungerade. Men då hade du en assistent. En assistent arbetade 40 timmar, men veckan är 168 timmar. Så jag fick hjälpa dig med det mesta i alla fall. Så var det ju på den tiden i Sverige. Det var mammorna som fick hjälpa sina barn med stora funktionsvariationer att klara sina liv och hade mycket svårt att ha ett eget yrkesliv. Då fick man ingen beröm för det på den tiden heller, utan man blev hemmafruar och fick ingen pension när man var gammal. Det var ett annat Sverige. Det tyckte vi att man borde göra något åt, Magnus. Därför engagerade jag mig först i riksförbundet FUB. Så småningom startade vi JAG. Där är Magnus ordförande och jag är pensionär och inte med så mycket nu. Så är det. Ska vi börja så?

Ola: Det låter jätteintressant att höra om de här historiska perspektiven också. Det fanns ju inte personlig assistans i lagstiftningen 1975 men ni lyckades på något sätt att få det fungera ändå.

Gerd: Magnus fick en barnsamarit som skulle hjälpa. Det lyckades jag tjata mig till genom kommunen, det var kommunen som var räddningen. Först bodde vi i Huddinge kommun faktiskt och där fick du det här som vi kallar barnsamarit först. Sen flyttade vi till Ekerö kommun och då lyckades vi, och det berodde på att vi hade tur med att Magnus fick ett epileptiskt anfall mitt framför näsan på hon som bestämde i kommunen. Hon blev så förskräckt så hon gick genast med på det vi bad om. Så var det, ibland kan man ha tur i oturen. Därför fick du då 40 timmar barnsamarit i Ekerö kommun. Det var det som sen blev personlig assistans och då var du ju, när vi flyttade till Ekerö så var du 10 år. Så det var längesedan. Det gäller att komma ihåg hur det var på den gamla tiden, Magnus. Det var så längesedan.
Ola: Men då var ni ensamma eller hur jag ska säga, eller hade ni börjat få med er någon sorts organisation vid det tillfället eller kom det senare?

Gerd: Det kom senare. Det var faktiskt Karl Grunewald som var medicinalråd på den tiden i Sverige. Han såg till att vi blev av med institutioner i Sverige. Det var hans stora gärning. Han engagerade föreningen för utvecklingsstörda, FUB, att de skulle ta kontakt med mig för han hade snappat upp något jag sa om hur du hade det, Magnus. Jag blev då engagerad i FUB och kontaktade dem och riksförbundet FUB och blev engagerad där. Vi bildade, det var jag och flera föräldrar i Sverige då som var i den här situationen, vi bildade en grupp i riksförbundet FUB som vi så småningom kallade för ”flerhandikappgruppen”. Det var några föräldrar som hade barn som hade stora behov av stöd som du också har, Magnus. Det var början, den här flerhandikappgruppen. Sen visade det sig att i FUB var vi en liten grupp. FUB är ju en stor organisation och de flesta var inte i behov av så starkt stöd som du behöver, Magnus, och som våra barn behövde. Därför bildade vi föreningen JAG. För att få jobba med just den här problematiken som våra barn hade som behövde ett så starkt stöd av samhället på ett annat sätt än de flesta.

Jamie: Jag vet inte om man ska förklara vad FUB är som organisation. Vi pratade om det, vi känner väl till det allihopa. Men det står för Förälder till… Hjälp mig.

Gerd: Föreningen för utvecklingsstörda barn och ungdomar och vuxna hette det då, och det heter fortfarande så.

Jamie: Är det en gammal organisation?

Gerd: Ja, det är en handikapporganisation, en stor organisation som är med i, på den tiden hette det HSO, men nu heter det något annat. En av de största organisationerna som finns. Den har ju också sina kontakter i hela världen med liknande organisationer. Det blev så sen att jag började arbeta på riksförbundet FUB och jag träffade också då, eftersom min chef var mycket engagerad internationellt så fick jag följa med och prata i alla länder och träffade föräldrar i andra länder som var i samma situation. Det var mycket intressant naturligtvis. Men det här är ju inget svenskt problem som ni förstår, det finns i hela världen. Just det här att familjerna får klara sig bäst de kan. Sverige var världsbäst på institutioner. Nu är vi världsbäst på gruppbostäder. Det är ju så, vi försöker organisera utefter bästa förmåga. Ibland blir det så.

Jamie: Då var ni några familjer som startade föreningen JAG, vilket år var det? 80-talet?

Gerd: Ja, vi startade först en grupp i FUB som vi kallade för flerhandikappgruppen. Den bildade vi -76 faktiskt. Den arbetsgruppen. Sen gjorde vi ett åtgärdsprogram för personer i din situation, Magnus. Våra barns situation. Vi gjorde ett bildband, det var ljudbildband på den tiden. Det var diabilder och ett ljudband till som man spelade upp samtidigt. Det handlade om dig och om Jonas som var en av de andra föräldrarnas son. Han har autism och stora funktionsnedsättningar och du har då dina svåra rörelsehinder, Magnus. Det var de två, om man kan dela in folk i grupper, vilket vi inte ska. Men det var de vi tyckte var två representanter för gruppen som behövde personlig assistans i alla fall. Bildbandet visade vi på en internationell organisation i Wien och det glömmer jag aldrig. Det blev nästan upplopp alltså. De tyckte att vi var föräldrar som tog hand om och hjälpte våra barn, att vi var någon slags änglar. Jag blev så här så jag höll på att gå av på det viset, man hade så märkliga åsikter. Oerhörda fördomar måste jag säga. Det är det fortfarande ute i världen. Om hur det mänskliga värdet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar är. Det var väldigt tydligt då. Det här engagerade naturligtvis oss och mig alldeles extra.

Jamie: Att de reagerade, var det att ni ville att barnen var hemma och ni gav stöd till dem istället för att de skulle vara på en institution? Eller vad reagerade de emot?

Gerd: Vi såg på Magnus, du försökte ju faktiskt gå på institution några år när du var liten. Därför det var den enda hjälp som fanns och alla tyckte det var det här. Antingen fick man klara det själv som familj eller så var det institutioner. Och vi hade ju jättefina institutioner, men det var inte det som det handlade om. Det hjälpte inte ett smack. Du höll på att gå under, Magnus. Du klarade inte det. Det blev så oerhört besvärligt för dig och jag fick åka och hämta dig stup i kvarten och jag försökte på alla vis. Det var nästan så jag bodde på institution till slut. Sen sa jag att nu får det vara nog och då fick du flytta hem. Då tyckte alla jag var alldeles på tok. Jag sa att det kvittar hur dumt det går, men värre än det där kan det inte bli. Så du fick flytta hem och då gick jag till kommunen och det var då vi bodde i Huddinge och du fick barnsamariten. Det var så det började faktiskt.

Jamie: Jag har hört, det som du var inne på, det var viktigt med din röst som kvinna och mot det här att man skulle jobba hemma gratis. Hur gick din lobbyverksamhet där om man säger så?

Gerd: Det var ju alla de här. Genom FUB fick jag kontakt med många föräldrar i liknande situationer. Där var det ju, de som lyckades hjälpa sina barn slippa bo på institution, där var det mammorna som gjorde jobbet. De var hemmafruar. Man fick inget betalt för det och ingen pension när man blev gammal. Man levde utanför samhället på grund av det. Det tyckte jag var förfärligt. Jag envisades med att ha jobb vid sidan av hela tiden. Jag hade deltidsjobb och eget företag och höll på med massa saker. Jag kunde inte tänka mig att bara vara hemma, jag var ingen bra hemmafru. Jag insåg att det här problemet var stort och att det drabbade kvinnorna. Därför var det jätteviktigt sen när vi skapade det här med personlig assistans och lag och så att anhöriga fick vara anställda. Det var några som tyckte att man skulle inte ha betalt för att man sköter om sina egna barn, det var förfärligt. Men det var jätteviktigt för att få in att kvinnorna skulle få ett liv som andra och få pension när de blir gamla och allt som alla andra har. Därför 168 timmar. Om man är anställd så kan man bara jobba 40 timmar. Då kan man räkna ut hur många som behövs för att täcka 168 timmar i veckan och dessutom semester och allt man ska ha. Det var inte så om det var en förälder som var med, den gjorde ju inte det mesta jobbet utan bara en del av det hela.

Ola: Det finns ju vissa röster idag också om att det inte ska vara möjligt för anhöriga att arbeta som assistenter. Vad säger du om det?

Gerd: Problemet är detsamma nu som då. Sen ska naturligtvis anhöriga välja. Nu är det så att de flesta ungdomar har ju ett arbete, det är både kvinnor och män, pojkar och flickor, som arbetar när de får barn liksom. Det är lite en annan situation från början nu än det var då. Men annars är problemet detsamma naturligtvis. Det är klart. Sen är det också så att när man då har ett barn med funktionsvariationer så är det ju så att barnet bor hos sin familj och då ska man ha assistenter i sin familj och det där är inte helt enkelt det heller kan jag säga för övriga familjen. Då kanske man vill åtminstone slippa ha någon annan där på nätterna, så man väljer då att ha någon i familjen som är assistent för att slippa ha främmande människor hemma i sin bostad. Det är en sak som jag tror är viktig, att man får ha den möjligheten. För att personer som har assistans ska kunna det och att barn ska kunna bo kvar med sin familj och ha det som andra barn.

Ola: Jätteintressant poäng. Jag tolkar det verkligen som att den här reformen med personlig assistans också hade just en positiv effekt på jämställdheten i Sverige, i just det att människor som du och andra som fått arbeta obetalt kunde börja få någon sorts betalning och också pensionsrättigheter. Det är ganska bakvänt att tänka att det skulle vara annorlunda. När lagstiftningen kom så är vi ju i början på 90-talet och det fanns även andra organisationer som jobbade för det här, som till exempel STIL då som var ett pilotprojekt och en organisation inom Stockholms stad eller region, som sedan ledde arbetet. Hade ni kontakt mellan föreningen JAG och andra organisationer under den här tiden?

Gerd: Oh ja, när vi startade JAG så var STIL föredömet. Vi hade kontakt och jag som arbetade i handikapprörelsen då kom i kontakt med det här. Jag insåg med en gång att det var något sånt vi behövde ha. Men skillnaden var då att i STIL var det viktigt att det var den assistansberättigade som var arbetsledare för sina assistenter för att få den självständigheten. Det kunde ju inte JAG:s medlemmar, eller FUB:s medlemmar som då hade assistans. Man kunde inte vara arbetsledare om man har intellektuella funktionsnedsättningar. Då behöver man hjälp med det. Det var det som var skillnaden från början. STIL var föredöme när vi startade föreningen JAG. Vi ville ju också då, det viktiga var att man hade sin egen arbetsledare. Att det inte, som det var förut, att arbetsledaren satt på kommunen. Det gäller för de som har assistans inom kommunen än idag.

Jamie: Jag tänker, ni pratade om STIL som föredöme och sen var det ni, var det flera andra organisationer? Jag tänker de andra organisationerna, kommer du ihåg det?

Gerd: Vilka andra tänker du på som hade assistans?

Jamie: Ja, eller DHR och de andra traditionella funktionshindersorganisationerna.

Gerd: På den tiden då så var det nytt med det som STIL kom med. Det projektet. Sen fanns det några andra organisationer som också hade liknande, små organisationer som hade hittat på liknande system. Det tittade vi också på. Men annars var det från USA som man fick idén till STIL.

Jamie: Den här kontakten med Bengt Westerberg som grupp. Kommer du ihåg den processen att få politiker engagerade? Hur gjorde ni då? Vad hände?

Gerd: För det första så var det så att vi i den här gruppen, arbetsgruppen i FUB. Vi gick runt och träffade politiker från alla partier. Det vi pratade mest om var ju att vi ville ha det som vi sen kallar för personlig assistans för våra barn. Det var ju föräldrarna, mammor. Den här arbetsgruppen som var i FUB. Vi hade med oss våra barn och gick och uppvaktade politiker av alla partier faktiskt. Jag minns när vi träffade Bengt Westerberg första gången. Då var Carl Bildt statsminister. Hans sekreterare blev alldeles förskräckt och trodde han skulle svimma när han träffade våra medlemmar, men det gjorde han inte. Han tog den yngsta i knät och var jättetrevlig och var bra att samarbeta med. Bengt Westerberg var svårare att få kontakt med då tyckte vi. Sen råkade det vara såhär att jag var politiskt aktiv i Ekerö kommun. Jag var på den tiden folkpartist. Så jag var med i en kommitté som Bengt Westerberg hade som hette ”Det glömda Sverige”. Så jag hade kontakt med Folkpartiet och Bengt Westerberg redan då, bakvägen så att säga. Jag hade inga svårigheter med den kontakten.

Jamie: Men kan du beskriva varför det ändå är viktigt att få med sig politiker? Man pratar idag om att en av våra största problem är att vi inte får politikerna med oss. Ni lyckades, ni fick politikerna med er, ni fick en reform och en ny lagstiftning. Men idag har man sett att man inte får dem med sig. Det är fler som pratade om från flera länder om Independent Living och den utvecklingen. Vad gjorde man då som vi inte klarar av idag? Vad kan vi lära oss, om du förstår vad jag menar.

Gerd: Vi hade ju lite tur också kan jag säga. Bengt Westerberg kände flera personer som behövde ha personlig assistans och jag vet en gång då vi var på FUB-möte och jag åkte taxi hem tillsammans med Bengt Westerberg, eller därifrån. Då sa han att ”om jag blir minister och vi kommer i regering så ska jag bli socialminister och genomföra personlig assistans”. Jag tänkte att han vet inte vad han pratar om, men det visste han. Han sa det långt tidigare att han tänkt genomföra det. Sen blev det då borgerlig regering och han blev socialminister. Han var inställd på det att detta skulle han genomföra. Sen var det faktiskt, med rörelsehindrade personer, som de tänkte på först. Sen var det att han hade en politisk sekreterare, Inger Claesson Westberg. Hon var jätteviktig, för hon kom från omsorgen, hon hade jobbat i Uppsala. Det var hon som såg till att personer med intellektuella funktionsnedsättningar också fick vara med i den här lagen och fick personlig assistans. Det är hennes förtjänst faktiskt. Det pratar man sällan om men så är det.

Jamie: På vilken väg då menar du att hon kunde göra det?

Gerd: Vad sa du?

Jamie: På vilken väg, hur gjorde hon för att göra det?

Gerd: Hon var Bengt Westerbergs politiska sekreterare så hon såg till att, när lagen skulle komma, ta med personer med intellektuella funktionsnedsättningar också. Och barn. De sakerna. Det var det inte tal om från början riktigt.

Ola: Independent Living ska ju gälla alla personer med funktionsnedsättningar, oavsett diagnos eller personkrets, tillhörighet och allt vi brukar prata om i lagstiftningen. Hur viktigt skulle du säga att det är att grunda politik framöver i ideologin?

Gerd: Ja, det tycker jag är viktigt för det är hela grundidén att man ska slippa vara beroende av samhället på det viset. Man ska få pengar av samhället, det måste det vara.

Ola: Precis. Assistansersättning och så.

Gerd: De står för kostnaderna men man får skapa sitt eget liv precis som alla andra människor. Det är att leva som andra. Det är enligt den här paragrafen som vi har med. Det är verkligen det. Ska man leva som andra så måste man ju ha sitt privatliv och kunna leva som andra och inte vara beroende av att kommunen sitter och bestämmer smått och stort.

Ola: Igår den 10:e mars så hörde vi på ett riksdagsseminarium hur DHR och FUB både berättade om de här missförhållandena som kunde finnas på större institutioner men också idag på de mindre institutionerna. De har krävt en ursäkt av svenska staten och regeringen för det som hände. Vad säger ni om det? Räcker det?

Gerd: Det som är gjort är gjort. Det går inte ändra på dessvärre. Sen kan man då tycka att de som har bott på institution och for illa, om de tycker att det är viktigt att få en ursäkt för detta, så är det viktigt. För övrigt så är det viktigaste, tycker jag, att titta på nuet och framtiden. Så detta inte händer igen. Det är ju så att folk glömmer mellan generationer och så. Rätt var det är så kommer någon på den här idén att dela upp folk i grupper och det blir institution på nytt. Det är viktigt att se till att sånt inte händer.

Ola: Ja, och det händer ju, inte i samma form kanske, men det händer att människor förmås på olika sätt att acceptera olika typer av kommunstyrda boendeformer som inte är självvalda på riktigt. Det händer att gruppbostäder byggs på samma plats som daglig verksamhet och äldreboenden i kluster. Det finns tendenser som i alla fall vi tycker är obehagliga och som vi vill motverka. Då tänker vi mycket på ideologin att den måste vara förgrunden för hur vi skapar politiken. Jag tänker att ni delar den uppfattningen också.

Gerd: Absolut. Sen är det lite svårt med vissa speciella organisationer. Antroposoferna till exempel, det är ju de som har fortfarande det här att de vill ha sina verksamheter ihop. Det tror jag finns fortfarande. Men annars så finns det inte institutioner så. Det finns däremot små institutioner, massor, som gruppbostäder. Men jag har hört att det är svårt med gruppbostäderna nu. Jag har hört av personal att folk vill inte bo i gruppbostäder lika mycket som förr. Så de får lägga ner gruppbostäder. De har svårt att täcka platserna i gruppbostäder. Det är jättebra, för det tyder på att man vill ha hjälp individuellt sett och personer blir medvetna om att den möjligheten finns som gör att de kan leva som andra på ett mycket bättre sätt än om de bor i gruppbostad. Det är jättebra tycker jag. Jag har personal som kommer och söker jobb som assistenter.

Ola: Det är verkligen intressant. Då tänker jag att det måste finnas den här möjligheten att kunna styra sin egen service så det finns en assistansersättning som fungerar. Men idag så ser vi tyvärr att det är många som inte får tillgång till assistansersättning och personlig assistans som ansöker om det men som nekas det trots ganska stora behov.

Gerd: Ja. Det är det vi måste jobba med och se till att man får. Jag tror de flesta politiska partier och politiker på riksplan begriper. Om de begriper situationen så tror jag att de, jag är ju optimist när det gäller det, om de ser situationen och begriper hur det är måste inse att man måste göra det här också. Det är det man behöver pengarna till. Vi har ju haft en kamp för de svårt skadade barnen men det har rättats till nu så de får assistans. Det var ju en sån kamp som föreningarna fick hjälpas åt med. Åtminstone JAG var engagerad i det också. Sen har vi assistansutredning men vi vet inte var den tog vägen. Förslag att det ska förstatligas alltihopa också. Det låter ju jättebra, bara staten tar sitt ansvar så det blir likadant var man än bor i Sverige. Det tycker jag.
Ola: Ja, de här senaste ändringarna som blev i rätten till personlig assistans, i alla fall i lagstiftningen handlade om vissa moment. Det kan ibland bli ganska tekniskt att prata om grundläggande behov och övriga behov. Andning, sondmatning och så vidare. Det är delvis genom en sån typ av reglering som det går att säkerställa att personer som har vissa typer av behov faktiskt får tillgång till personlig assistans. Men det jag tycker att vi saknar är det här större perspektivet. Det ska inte vara så tydligt definierat exakt i lagstiftningen. Att det måste vara ”de här och de här” momenten. Det borde handla om att det finns utrymme att meddela personlig assistans som ger förutsättning för självbestämmande i praktiken och kunna leva ett liv i samhällets gemenskap utan att specificera exakt vad som ska göras. Vi får se. Jag tror utredningen statlig assistans kommer att, förhoppningsvis, komma med bra förslag utifrån de ramar som den har. Det är ganska snäva ramar som jag minns det. Frågan om egenvård, tillsyn och föräldraansvar. Vissa delar av assistans men inte helheten.

Gerd: Det är klart. Det är lite svårt att räkna ut vad som är föräldraansvar och vad som beror på barnets funktionsnedsättningar. Man har ju ansvar för alla sina barn som förälder, det ska man ha. Så dessa barn ska inte bli utskuffade från normala föräldrasamvaron så att säga, eller familjesamvaron. Då blir det på tok åt andra hållet. Man ska ha det också. Men samtidigt: Var går gränsen? Det är individuellt egentligen. Det måste man få vara med och bestämma i familjen så det fungerar för övriga familjen också.

Ola: Ja, vi får hoppas att någon sorts ideologi får vara vägledande för hur förslagen läggs och även för att forma framtida förslag.

Gerd: Ja, vi får hoppas på det. Jag tror i alla fall att de som har satt till utredningen och de som medverkar där har goda intentioner med det här. Det verkar så.

Ola: Ja, den uppfattningen delar vi nog här också från projektet. Vad spännande att prata med er. Jag tänker att vi börjar närma oss att avrunda. Är det något ni vill säga i övrigt om framtiden eller personlig assistans?

Gerd: Ja, nu är vi så vana vid personlig assistans så det känns som att det är så det ska vara och så det är. Men vi som varit med länge vet att det kan gå åt andra hållet också. Det gäller att, för det kostar ju pengar, men det är faktiskt så att alternativen kostar lika mycket pengar. Man tycker att man inte ska hålla på och prata om pengar, men ibland måste man det och då är det så att gruppbostäder och det kostar. Lika mycket om en person med stora behov som har personlig assistans skulle bo i en gruppbostad, då blir det dyrare att ha personlig assistans på egen bostad för då har man som alla andra. Man betalar sin bostad och har stöd för det. Men assistansen är assistansen. Det hänger inte i huset, det sitter inte i huset. Det ska inte sitta i huset. Man ska vara fri. Magnus brukar ju åka till Spanien flera gånger om året. Nu kan du ju inte det, för att det är pandemi, men annars så brukar Magnus vara minst åtta veckor om året i Spanien. Har sommarstuga och är ute mycket med andra kompisar och så. Det är inte så att om man bor i gruppbostad, då sitter ju personalen fast i huset. Det går inte alls leva på det viset då som man gör om man har personlig assistans och lever som alla andra människor. Och målsättningen är att kunna leva som alla andra i Sverige.

Ola: Ja, verkligen. Jag tänkte på det du sa om kostnader. Visst är det så att JAG skrivit en rapport om kostnader som jag sett någonstans?

Gerd: Det har vi säkert gjort. Vi har skrivit så många rapporter.

Ola: Det kan vi återkomma till. Då får vi säga tack så mycket till er och tack för att ni varit med och lyssnat på ”Vems Val?”. Nu har vi fått lite mer snö här även om våren stundar. Jag hoppas ni får njuta av den och att vaccinationerna kommer igång ordentligt.

Gerd: Ja, det behövs. Så vi kan leva som vanligt igen.

Ola: Leva som oss själva!

Gerd: Ja, det är så konstigt det här.

Jamie: Tack så mycket.

Ola: Tack så mycket.

Gerd: Tack ska ni ha!

Jamie: Hej då!

Gerd: Hej då får du säga, Magnus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta:

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen och för att vi ska veta hur många besök webbplatsen får med hjälp av Google analytics. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng