Funktionsrättsrörelsen kräver staten på en ursäkt till alla de som fått bo på institutioner, som exempelvis Vipeholmsanstalten. På ett riksdagsseminarium i veckan vittnade Åsa Strahlemo och Karolina Celinska, båda DHR, om de övergrepp de utsatts för på institutioner under deras uppväxt.
– En ursäkt är viktig och skulle bli som ett bevis på att det vi upplevt erkänns och att det faktiskt har hänt, sade Åsa Strahlemo.
Seminariet, arrangerat av DHR och Liberalerna, innehöll rader av vittnesmål om systematiska övergrepp på människor som bott på institutioner. Åsa Strahlemo, ordförande DHR, och Karolina Celinska, rättighetspolitisk samordnare och ombudsman, DHR, berättade om förnedrande behandling och övergrepp de själva utsatts för så sent som på sjuttiotalet. Åsa Strahlemo sade att en ursäkt skulle kunna bidra till något liknande inte händer igen.
– Vi alla förtjänar en ursäkt från staten och från statsministern. En ursäkt är viktig och skulle bli som ett bevis på att det vi upplevt erkänns och att det faktiskt har hänt.
De utsatta har inte fått upprättelse
Också Judith Timoney, som talade för FUB:s räkning, underströk behovet av en ursäkt och tog i det sammanhanget upp Karl Grunewald som ägnade sitt liv åt att arbeta mot institutionsvården. Karl Grunewald, som mellan 1961 och 1986 arbetade som överinspektör och medicinalråd, fick 1999 regeringens belöningsmedalj för sin kamp. Även om Judith Timoney anser att Karl Grunewald var mycket värd medaljen så fanns där samtidigt en talande paradox.
– Det är en orimlig ekvation att staten delar ut en medalj för kampen mot institutionsvård samtidigt som alla tiotusentals personer som utsattes för denna vård, och deras anhöriga, varken har fått upprättelse, erkännande eller en offentlig ursäkt.
Institutionernas tid pågår än idag
Samtidigt upprepade flera personer att institutionerna på många sätt lever kvar och till och med långsamt kommer tillbaka. Judith Timoney tog upp Uppdrags Gransknings program om Dick Nord från i höstas och IVO:s senaste rapport Vad har IVO sett 2020? där mängder av anmälningar om tvångs- och begränsningsåtgärder redovisas. Hon sade också att allt fler institutionsliknande boendeformer byggs i kommunerna, helt i strid med Socialstyrelsen föreskrifter.
– Allt oftare i kommunernas och politikernas retorik förvandlas människor med funktionsnedsättning till en arbetsuppgift som ska effektiviseras och en kostnadspost som ska minskas, sade hon.
Också Bengt Eliasson, Liberalerna, tog upp institutionsliknande företeelser idag.
– Det är fel att tro att de statligt sanktionerade övergreppen som hände på Vipeholm tillhör historien. Vi får inte tro att den människosyn som ledde fram till de vedervärdiga försöken och kränkningarna är borta för att de stora institutionerna är stängda. Samma anda lever till viss del kvar i strukturer, fördomar och i arbetssätt idag.
Att försvara människovärdet
Under rubriken Sveriges skelett i garderoben skrev samma dag Anders Lindberg i sin ledare i Aftonbladet ”att minnas övergreppen är att försvara människovärdet”.
Han skriver att de drabbade och deras anhöriga förtjänar en ursäkt och han föreslår en vitbok, liknande den om behandlingen av romer i Sverige:
”Det rimliga vore att socialminister Lena Hallengren tar initiativ till en vitbok även här. För den svenska institutionsvården är ett sorgligt kapitel i vår historia, ett skelett i folkhemmets garderob”, skriver han.
”Det ska vi nog inte prata om”
Anders Lindbergs förslag om vitbok togs upp på webbinariet liksom tanken på att skapa ett museum om institutionerna. Diana Chafik, Handikapphistoriska Föreningen, sade att de i föreningen arbetat för detta men hittills mötts av ovilja.
– Ibland kanske det handlat om okunskap men det har också kommit svar som ”det där ska vi nog inte prata om”. Jag vet att många museer idag har mång intressanta projekt men det är fortfarande något vid sidan om och inte en del av den gemensamma historiebeskrivningen och det är ett problem.
Mycket dokumentation
Handikapphistoriska Föreningens ordförande och f.d. ordförande i Hörselskadades riksförbund Jan-Peter Strömgren hyllade initiativet om att kräva en ursäkt. Men han tryckte samtidigt på behovet att ta fram mer material och efterlyste initiativ från Funktionsrättsrörelsen. Han, liksom många andra, nämnde det faktum att det finns mycket dokumentation, men att Handikapphistoriska Föreningen inte har resurser att till exempel få till ett arvsfondsprojekt om frågorna.
– För att få fram en ursäkt måste man gå in i det gamla materialet för att ta fram de här berättelserna som vi hört om idag. Som ordförande i Hörselskadades riksförbund lärde jag mig att om ska man driva intressepolitik, och få verkan, måste man få fram rapporter, underlag och fakta, sade Jan-Peter Strömgren.
Åsa Strahlemos egna text i Funktionshinderpolitik
Randi Mossige-Norheims P1-dokumentär om Vipeholmsanstalten